Stans kortaste blogg

Nej, jag har inte lagt ner den här bloggen.
Jag tänkte bara göra ett litet uppehåll över jul. En vecka eller så.
Innan jag visste ordet av hade det blivit mitten av januari och inget skrivet. Jag gick in här och kollade. Oj då, det var visst innan Lucia som jag skrev det sista. En månads uppehåll! Men snart ska jag skriva något...tänkte jag, för jag har inte lagt ner den här bloggen.
Men köksbygget är inne på slutspurten och det är nog dit all min kreativitet tar vägen just nu. Och att fundera över resten av huset, som är det enda jag har kvar att göra...liksom...när köket är färdigt.
Trots det har jag inte lagt ner den här bloggen. Inte än. Den är bara litet extra sparsmakad just nu.

Jag kom att tänka på en sak. Vet inte vad jag ska tycka eller tro om det här.

När jag har snokat runt på olika forum på nätet har det slagit mig att det är ganska vanligt att vuxna kvinnor använder nick som kan uppfattas som litet förbarnsligande eller självförminskande. Jag menar sånt som t ex "Anna Kanin" och "Fialottabus". De är förvisso långt ifrån någon majoritet men rätt vanliga - däremot ser man sällan män ta sig nick av det slaget.

Det här har jag sett som ett tecken på kvinnlig underordning - att en del kvinnor tror, kanske med rätta, att de i vissa sammanhang får ett bättre mottagande om de gör sig litet små.

Så, en kväll i förra veckan när jag promenerade hemåt från tunnelbanan, började det snöa. Stora, ulliga flingor glittrade till i lyktskenet när de dansade förbi med vinden. Det såg festligt ut och fick mig, svältfödd som man är på såna syner den här så kallade vintern, att ta några skutt. Jag kände mig rätt pojkaktig och med ens kom jag att tänka på ovannämnda Anna och Fia.

Det är ju faktiskt ganska ofta som jag kan känna mig så där pojkaktig, så fyrtiofyraåring jag är. Inte särskilt konstigt egentligen. Jag som alla andra har ju fortfarande känslorna i mig från det där barnet som jag var och från tonåringen och allt annat som jag har varit.

Det är väl bara det att vi män sällan visar det. Jo förresten, vi visar det genom vissa "legaliserade" uttryck - framför allt en del sporter och hobbies - men sällan i ord. I synnerhet inte i hur vi talar om oss själva och vad vi kallar oss.

Så vad ska man säga? Är det "Anna Kanin" och "Fialottabus" som förminskar sig eller är det vi gubbar som blåser upp oss?

Så här års drivs Geten av sin önskan att vara en god och nyttig samhällsmedborgare till att göra en insats för att dämpa den allt värre julhetsen. Eftersom jag är den jag är riktar jag min uppmärksamhet mot själva fokus för cirkusen - tomten himself - och tar mig an honom med logik och vetenskap. Det vill säga, jag dammar av denna gamla skrift, som cirkulerade per mejl långt innan webben blev stor. Många har säkert läst den någon gång men eftersom allmänheten inte riktigt verkar ha tagit den till sitt hjärta är det hög tid för en nypublicering.

Is There a Santa Clause?
A scientific analysis

1. There are no known species of reindeer that can fly. However, there are 300,000 species of living organisms yet to be classified, and while most of these are insects and germs, this does not completely rule out flying reindeer (which only Santa has ever seen).

2. There are approximately two billion children, i.e. persons under the age of 18, in the world. Since Santa doesn't appear to handle the Muslim, Hindu, Jewish and Buddhist children, his workload is reduced to 15% of the total, i.e. 378 million. At an averagerate of 3.5 children per household, and assuming that there is at least one good child in each home, that's 91.8 million homes.

3. Santa has 31 hours of Christmas to work with, thanks to the different time zones and the rotation of the earth, assuming he travels east to west (which seems logical). This works out to 822.6 visits per second. This is to say that for each Christian household with at least one good child, Santa has 1/1000th of a second to park his sleigh, hop out, jump down the chimney, fill the stockings, distribute the remaining presents under the tree, eat whatever snacks have been left, get back up the chimney, get back into the sleigh and move on to the next house. Assuming that each of these 91.8 million stops are evenly distributed around the earth (which we, of course, know to be false but for the purposes of our calculations will accept), we are now talking about 0.78 miles per household, a total trip of 75 1/2 million miles, not counting stops to do what most of us must do at least once every 31 hours plus feeding etc. This means that Santa's sleigh is moving at 650 miles per second, 3,000 times the speed of sound. For purposes of comparison, the fastest man-made vehicle on earth, the Ulysses space probe, moves at a poky 27.4 miles per second - a conventional reindeer can run, tops, 15 miles per hour.

4. The payload on the sleigh adds another interesting element. Assuming that each child gets nothing more than a medium-sized Lego set (2 pounds), the sleigh is carrying 321,300 tons, not counting Santa, who is invariably described as overweight. On land, conventional reindeer can pull no more than 300 pounds. Even granting that "flying reindeer" (see point #1) could pull ten times the normal amount, we cannot do the job with eight, or even nine. We need 214,200 reindeer. This increases the payload - not even counting the weight of the sleigh - to 353,430 tons.
Again, for comparison - this is four times the weight of the Queen Elizabeth.

5. 353,000 tons travelling at 650 miles per second creates enormous air resistance - this will heat the reindeer up in the same fashion as a spacecraft re-entering the earth's atmosphere. The lead pair of reindeer will absorb 14.3 quintillion joules of energy. Per second. Each. In short, they will burst into flame almost instantaneously, exposing the reindeer behind them, and create deafening sonic booms in their wake. The entire reindeer team will be vaporised within 4.26 thousandths of a second. Santa, meanwhile, will be subjected to centrifugal forces 17,500.06 times greater than gravity. A 250-pound Santa (which seems ludicrously slim) would be pinned to the back of his sleigh by 4,315,015 pounds of force.

In conclusion: If Santa ever did deliver presents on Christmas Eve, he's dead now.

Att stå på busshållplatsen i kylan och decembermörkret, frost på kurens glasväggar, bilar som strömmar förbi som okroppsliga par av ljuspunkter. Halvvaken, huttrar lätt. Kliver på bussen och går långt bak, sjunker ner i sätet och blundar för de skarpa lysrören. Förs framåt, längtar bakåt till värmen i huset och till barnen; tvillingflickan som låg och såg på mig innan hon somnade igår kväll, tvillingpojken som kom och kröp ner hos mig i natt, de två större som jag i alla fall hann krama och säga hej till innan jag gick. Längtar till i eftermiddag när jag ska hämta dem.
Omstigning på Gullmarsplan, kryssar mellan tidningsutdelarna men tar inte emot något av dem, kliver på tåget och förs bort på ståplats. "Universum är balans" läser jag över någons axel och tänker nej, det är en resa, en lysande pil ut i mörkret, precis som det här tåget. Jag byter på Slussen och får sitta, kurar med ryggsäcken i knät och halvslumrar medan flickan bredvid mig spelar patiens på sin mobil. Vägrar att tänka på mötet som jag ska sitta i hela dagen. Det kommer tids nog. Just nu vill jag bara vara i min drömska bubbla, vaggad till trygghet av vagnens rörelser och människokropparna omkring mig.

Det blev i alla fall frack på den där festen (se En fråga om stil ang. min tidigare klädselvånda) - med svart fluga och svart väst, det var ju inte högtidsdräkt. ;)
Jag var förstås den ende som kom i frack och jag tror att jag fick fler och mer oförbehållsamma komplimanger än jag har fått sammanlagt under hela mitt tidigare liv. Så pass mycket att jag blev litet handfallen, ibland svarslös. Inte van vid ett sådant mått av uppmärksamhet.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig och frack, men min älskade hustru säger att jag bär upp den väldigt bra och det verkar ligga något i det. I grund och botten undrar jag om det inte är så enkelt som att jag trivs i den, till skillnad från de rätt många män som får något stelt och pinsamt självmedvetet över sig när fracken åker på.

Ja, min relation till fracken är väl inget av de stora världsmysterierna, men det är trevligt att kunna kosta på sig att vara litet självbelåten på måndag morgon efter en annars rätt arbetsam helg.

Hustrun Noemi har skrivit om prylfixering maskerad till stil- och designintresse. Bland annat berörde hon ämnet heminredning, som jag just nu är särskilt intresserad av på grund av vår egen renovering. Att bygga och inreda har ju blivit en av vår tids stora informella folkrörelser och på byggahus.se:s forum, där jag ofta hänger, får man höra en hel del av hur folk tycker och tänker om det. Det är ganska intressant.

I underavdelningen om kök lägger många ut bilder av sina färdiga kök och i kommentarerna ser man att de som får flest ovationer vanligen är de som ser mest ut som ett urklipp ur en katalog. Släta, vita, högblanka luckor kombinerat med mörk bänkskiva är det säkraste receptet för att få beröm. Pluspoäng för kakel ända upp till taket, stor fet rostfri fläktkåpa och antingen minimalt med överskåp eller liggande (låga och breda) sådana.

Ett av de mest använda orden för att berömma eller beskriva vad man vill uppnå är "stilrent". Vad menas då med det? Ja, om man tittar på bilderna av det som prisas som "stilrent", så är det väldigt enhetligt och gärna ganska avskalat. Som i katalogerna. Men man använder inte ordet om något aldrig så enhetligt om man inte gillar det, för "stilrent" har blivit mycket värdeladdat; inte en neutralt beskrivande term utan något åtråvärt, och det som åtrås är att synas ha God Smak.

Stil och design är i ropet och det ska synas i hemmet också. Bostaden ska inte bara vara tak över huvudet utan ett Personligt Uttryck. Nyblivna husägare ser på sitt obetydligt slitna kök och konstaterar att det inte är som de vill ha det. Men vad vill de ha? Jag tror att många egentligen inte vet det - de har, precis som Noemi konstaterade, inte något särskilt stort intresse för form och design i sig men vill väldigt gärna känna sig "rätt". Därav trenden att riva ut och ersätta med katalogkopierade helhetslösningar - det är så mycket enklare att få det rätt så än genom att ändra och komplettera. Framför allt är det enklare att se redan på förhand att det blir rätt.

Jag undrar om inte denna osäkra längtan efter stil och smak också kan vara förklaringen till att just den där släta, avskalade stilen går hem hos så många. Kanske är det så att de övertydligt enkla formerna gör det lättare för även det mest otränade öga att se att det är en stil. (Jag har förövrigt ingenting emot den. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig vita högblanka luckor och bänkskiva av putsad betong om jag hade en fräsch nyfunkisvilla - men det har jag inte.)

Ett helt nytt kök i villastorlek kostar 100 000 eller mer om man räknar komplett med vitvaror, skåp, golv- och väggbeklädnad, el- och VVS-dragning och allt annat plock. Ändå verkar allt fler betrakta det som en konsumtionsvara nästan i klass med kläder.

 "Vi hade tänkt ha bänkskiva av granit, men vi köpte så dyra vitvaror så det fick bli laminat i stället", skrev någon. En välskött bänkskiva av vilket material som helst i hyfsad kvalitet överlever två eller tre generationer vitvaror, eller ännu fler, men många verkar inte räkna med såna tidsperspektiv. Prylar här och nu regerar.

För sådär tre år sedan puffade inredningsbranschen hårt för det randiga träslaget zebrano. De som nappade då fick inte känna sig häftiga särskilt länge - zebrano verkar ha försvunnit snabbt ur kollektionerna - men skaran som kopierar det senaste ur kökskatalogerna verkar inte krympa.

Bakom alltihop finns förstås marknadsförare som inser att ju fler man kan få att se kök som konsumtionsvara och ju mer man kan korta kökets trendcykler, desto mer får man sälja. Men är det marknadsförarna som har skapat den här mentaliteten eller har de bara lyckats slå mynt av en tidsanda som kommer av något annat? Det vet jag inte.

Jag har varit och fått min syn undersökt hos en optiker. Det var första gången för mig. Jag har alltid haft mycket bra syn men de sista två åren har jag börjat få svårt att se på nära håll och är ofta trött i ögonen.

Diagnosen blev som följer: En liten aning översynthet på vänster öga, en liten aning astigmatism och, framförallt, en rätt kraftig åldersförsämring av närseendet. "Ålderssynthet", kallade optikern det och sa att eftersom jag upplever att försämringen har gått så fort kommer den antagligen också att fortsätta ganska raskt.

Jag ska alltså bli med glasögon och det första som hände var att jag fick stå och prova bågar. Det var ju värre än kläder! Den ena efter den andra av nästan likadana fast ändå inte. Och hur lätt är det att se vad som är "jag" när man aldrig har haft glasögon? Ändå stod jag och provade och provade. Ville inte ta de enklaste standardbågarna, ville att det här skulle vara litet roligare än så. Men det blev det ju inte.

Idag har jag inte inspiration för att bry mig om något annat än mig själv. Det är förstås ett problem när man sitter på jobbet med det förmodade syftet att uträtta ett och annat. Inte blir det lätt att skriva något intressant på bloggen heller.

Det är litet olika vad jag tycker om det liv jag lever. Ur en synvinkel har jag det väldigt bra: Fyra härliga barn, ett "bra" jobb som jag får rätt väl betalt för, ett inspirerande projekt i form av vårt hus.

Men ibland känns det mest tungt och trist och tomt. Som nu.

Barnen är och förblir det stora pluset, det sviktar aldrig. Men sen då?

Jobbet känns tjatigt och oinspirerande. Vill byta men det är inte så lätt, det skulle vara svårt att gå ner i lön just nu och nivån är sådan att jag måste göra något som jag är riktigt jävla bra på för att göra skäl för den; har liksom inte råd att vara generalist längre. Så det går trögt. Jag har suttit här för länge. På sätt och vis har jag satt familjen före karriären men det jag har gjort för den är ändå inte mer än...ja, mindre än vad de flesta kvinnor gör.

Fritiden är en ständig slitning mellan familjen och husrenoveringen. "Vi tar det, vi kan göra det snyggt, jag tar gärna hand om barnen medan du jobbar med det", sade hustrun när vi hade tittat på huset. Verkligheten har inte riktigt levt upp till det och det hade förresten inte varit rimligt heller under så lång tid som har gått sedan vi flyttade in. I bästa fall, en helt perfekt renoverarhelg, håller jag på från 12 till 17-18 på lördag och från 13 (p g a dotterns ridlektion) till 17-18 på söndag - men nästan alltid naggar andra familjemåsten i kanten, så att det snarare blir fem till sju timmar sammanlagt. På vardagkvällarna är det först sedan barnen (och ofta hustrun) har somnat som jag kan jobba litet med renoveringen, om jag orkar och har något att göra som är tillräckligt tyst för att inte väcka och störa.

Familjebiten är som man kunde vänta sig med fyra barn varav tre under skolåldern. Jag lämnar på dagis tre morgnar i veckan och hämtar de två andra dagarna, varvid hustrun oftast kommer rejält sent hem. Stoj och glam, mycket hjälpa på toa, tröst och konflikthantering, mat och disk. Stryka kläder när de har somnat. Händer sedan något på natten är det mitt ansvar p g a hustruns sömnproblem. Jag vet inte hur jobbigt vi har det jämfört med dem som har ett eller två barn. Min känsla är att det var en stor skillnad när de var mindre men en betydligt mindre skillnad nu. Det som verkligen nöter på mig är slitningen mellan hötapparna: När jag renoverar har jag dåligt samvete för att jag inte är med barnen, när jag ägnar mig åt familjen mår jag illa över att renoveringen inte kommer någonstans. Och den behöver ta slut någon gång för allas vår skull.

Kanske är det I-landsproblem och inte mycket att orda om, kanske är det inte mer än vad de flesta föräldrar upplever men så där stretar jag fram i ständig verksamhet från morgon till långt in på kvällen såväl vardag som helg, stjäl mig bara ett par timmar på egen hand när de andra sover, och jag har knappt någon egen dröm eller längtan kvar, och kärlekslivet är som man kan förvänta sig under såna omständigheter, och alla gamla vänner är långt borta och jag hinner inte skaffa mig nya, och jag ringer inte ens min far och mina syskon som jag borde, och medan barnen frodas känns jag själv allt mer både privat och yrkesmässigt som förslösad begåvning och ett löfte om en målsättning om något som kunde ha varit, och inget och ingen är längre till för mig, och jag lyssnar så mycket på andras problem men pratar så litet om mina egna - inte för att jag är en sån där man som inte kan utan för att det varken finns tid eller plats för det. Inte ens här vill jag det, jag försöker plocka upp det lilla som trots allt lyckas engagera mig, vill inte bara gnälla rätt ut i cyberrymden. Utom idag.

Efter det förra inlägget kan jag behöva sänka blodtrycket litet genom att tänka på mina härliga ungar. Man måste ju börja tänka på sånt vid min ålder. Blodtrycket alltså. Tänka på telningarna går av sig självt.

Det var ljusfest på dagis igår eftermiddag. Det hade börjat vid fyra och när jag kom dit halv fem var det redan mörkt, så det såg väldigt effektfullt och mysigt ut med dagisgården full av marschaller, lyktor och andra ljuspunkter. Storebror var inne och väntade på mig men de små satt redan ute och åt grillad korv med sin avdelning. Det var bara att samla upp allihop och sedan vankade vi omkring tillsammans i nästan en timme, beundrade ljusen, njöt av det spännande i att krypa in i tält och ströva omkring i dagis lilla skogsparti under kolande mörker - och åt mellan varven. De åt tre, tre resp. två korvar samt en del kakor och drack saft. Ingen mening att anstränga sig med middagen efter det, det blev enklast möjliga. Stora är krasslig och har därför inte så mycket aptit för tillfället. Ljusfest var i alla fall ett väldigt mysigt initiativ som jag tycker att personalen ska ha heder för.

Sedan blev det Bolibompa. Spänd väntan som vanligt på torsdagarna och - den här gången var han med, Storebror! UR var nämligen på vårt dagis i våras och spelade in "Självporträttet" som nu går som inslag i "Cirkustältet" på torsdagar. Vi visste bara inte riktigt om och när det skulle bli hans tur men nu var det alltså dags. Åh, jag höll på att spricka när jag hörde hans fina lilla röst, för att inte tala om när han själv kom i bild på slutet! Först allvarligt blickande mot kameran med sina stora bruna ögon, sedan sprack han upp i det där skälmska leendet som är så typiskt för honom. Han var så bedårande, ja, det får jag förstås tycka som är hans pappa.