Grå som en måndag i november
Idag har jag inte inspiration för att bry mig om något annat än mig själv. Det är förstås ett problem när man sitter på jobbet med det förmodade syftet att uträtta ett och annat. Inte blir det lätt att skriva något intressant på bloggen heller.
Det är litet olika vad jag tycker om det liv jag lever. Ur en synvinkel har jag det väldigt bra: Fyra härliga barn, ett "bra" jobb som jag får rätt väl betalt för, ett inspirerande projekt i form av vårt hus.
Men ibland känns det mest tungt och trist och tomt. Som nu.
Barnen är och förblir det stora pluset, det sviktar aldrig. Men sen då?
Jobbet känns tjatigt och oinspirerande. Vill byta men det är inte så lätt, det skulle vara svårt att gå ner i lön just nu och nivån är sådan att jag måste göra något som jag är riktigt jävla bra på för att göra skäl för den; har liksom inte råd att vara generalist längre. Så det går trögt. Jag har suttit här för länge. På sätt och vis har jag satt familjen före karriären men det jag har gjort för den är ändå inte mer än...ja, mindre än vad de flesta kvinnor gör.
Fritiden är en ständig slitning mellan familjen och husrenoveringen. "Vi tar det, vi kan göra det snyggt, jag tar gärna hand om barnen medan du jobbar med det", sade hustrun när vi hade tittat på huset. Verkligheten har inte riktigt levt upp till det och det hade förresten inte varit rimligt heller under så lång tid som har gått sedan vi flyttade in. I bästa fall, en helt perfekt renoverarhelg, håller jag på från 12 till 17-18 på lördag och från 13 (p g a dotterns ridlektion) till 17-18 på söndag - men nästan alltid naggar andra familjemåsten i kanten, så att det snarare blir fem till sju timmar sammanlagt. På vardagkvällarna är det först sedan barnen (och ofta hustrun) har somnat som jag kan jobba litet med renoveringen, om jag orkar och har något att göra som är tillräckligt tyst för att inte väcka och störa.
Familjebiten är som man kunde vänta sig med fyra barn varav tre under skolåldern. Jag lämnar på dagis tre morgnar i veckan och hämtar de två andra dagarna, varvid hustrun oftast kommer rejält sent hem. Stoj och glam, mycket hjälpa på toa, tröst och konflikthantering, mat och disk. Stryka kläder när de har somnat. Händer sedan något på natten är det mitt ansvar p g a hustruns sömnproblem. Jag vet inte hur jobbigt vi har det jämfört med dem som har ett eller två barn. Min känsla är att det var en stor skillnad när de var mindre men en betydligt mindre skillnad nu. Det som verkligen nöter på mig är slitningen mellan hötapparna: När jag renoverar har jag dåligt samvete för att jag inte är med barnen, när jag ägnar mig åt familjen mår jag illa över att renoveringen inte kommer någonstans. Och den behöver ta slut någon gång för allas vår skull.
Kanske är det I-landsproblem och inte mycket att orda om, kanske är det inte mer än vad de flesta föräldrar upplever men så där stretar jag fram i ständig verksamhet från morgon till långt in på kvällen såväl vardag som helg, stjäl mig bara ett par timmar på egen hand när de andra sover, och jag har knappt någon egen dröm eller längtan kvar, och kärlekslivet är som man kan förvänta sig under såna omständigheter, och alla gamla vänner är långt borta och jag hinner inte skaffa mig nya, och jag ringer inte ens min far och mina syskon som jag borde, och medan barnen frodas känns jag själv allt mer både privat och yrkesmässigt som förslösad begåvning och ett löfte om en målsättning om något som kunde ha varit, och inget och ingen är längre till för mig, och jag lyssnar så mycket på andras problem men pratar så litet om mina egna - inte för att jag är en sån där man som inte kan utan för att det varken finns tid eller plats för det. Inte ens här vill jag det, jag försöker plocka upp det lilla som trots allt lyckas engagera mig, vill inte bara gnälla rätt ut i cyberrymden. Utom idag.
Du låter rätt sliten, helt enkelt... Kanske är det okänsligt av mig att notera detta här, men... du nämner barnen, som glädje... av familjen...?
Jag känner igen känslan av att... vara den som räcker till, för alla andra... Jag är ledsen för din skull, för att du känner det så. Det låter som om du absolut skulle behöva göra något åt situationen... jag tror inte att du kommer att orka annars. Rätt som det är så hittar du dig en pigg och beundrande 20-åring, när det egentligen inte alls är det du behöver... ;-) Näe, jag tror inte att du skulle göra så, faktiskt. Vill nog mer peka på... att du inte ska låta den där känslan gå för långt... be om hjälp från dem som älskar dig. Berätta att du känner sådär. Tänk att du faktiskt är värd att ha ett liv som gör dig glad. Bara det, att du förringar dina känslor till "i-landsproblem"... gör inte så mot dig själv. Dina känslor är inte fel... du har rätt att ha dem, och att bli lyssnad på.
Var rädd om dig.
Jag har förstått att du känner så men jag tycker det är svårt att göra nåt åt det. Det är lite av en rävsax. Jag vill absolut inte att du ska må dåligt. Jag är inte förvånad över det du skriver. Jag är bättre på att ta plats än du.
Men jag är glad över vissa saker du skriver. SOm det där med renoveringen, så känner jag med och vet att du känner så.
Ta inte illa upp men du är mer uppoffrande än vad jag är. Men du vet att du alltid kan ta plats! Jag hindrar dig aldrig.
V-Soul - tack för dina ord. Ang. frågetecknet om familjen och barnen: Ja, familjesituationen är ju en del av stressen men barnen är ju samtidigt en outsinlig källa till glädje. För att inte tala om trösten av att få ett par små armar om halsen.
Nej, jag tror inte heller att jag kommer att falla för någon 20-åring, eller 30-, 40- eller 50-åring för den delen. Inte för att jag är någon ängel eller blind eller döv för "the call of the wild" men jag och hustrun har gått igenom en hel del under våra många år tillsammans och jag vet var jag hör hemma.
Och jag tror faktiskt att jag kommer att orka, jag mår sämre ibland men sedan kommer jag igen. Jag har alltid funkat så, jag går ordentligt till bottnen med känslan och sedan hittar jag något slags kraft och små saker att glädjas åt och flyter upp igen. Jag vet inte...en gång pratade jag med en stressforskare som sade att ett av mysterierna med det där med utbrändhet och utmattningssyndrom är att det verkar finnas vissa människor som bara inte är mottagliga för det och man vet inte varför. Men jag kanske är en sån.
Trots det har du rätt, jag borde lita mer till dem som finns omkring mig.
Noemi: Puss och tack och jag vet. Men det där med att ta plats - du vet, jag har Kants kategoriska imperativ i ryggmärgen.
Snälla du. Lej lite folk till renoveringen! Eller försök ta hjälp av släkt och vänner till en "renoverarhelg". Det låter alldeles övermänskligt att själv ha ett sådant långsiktigt projekt vid sidan av allt annat.
Vissserligen är det ju en glädje i att snickra etc. om man har fallenhet för det. Men om det bli ett stort stressmoment försvinner ju nöjet. Och fler renoveringsbehov lär ju komma fram med tiden i ett gammalt hus ;-)
Tack för tipsen, Bitte! Leja ut renoveringen blir för dyrt tyvärr - det blir mycket nog med de bitar som jag helst inte ger mig på själv (el, VVS, plattsättning). Kan få viss hjälp av släkt, både far och svåger har gjort lite insatser, men det mesta får vi nog göra själva.
Köksbygget som är den drygaste biten börjar dock närma sig slutet, så det är i alla fall något att glädjas åt.
Bra sida du har! Jag har läst igenom några av dina andra inlägg och jag gillar vad jag ser :).
