Stans kortaste blogg

En kollega förvånade mig häromdagen. Jag borde ha vetat bättre.

Det var vid lunchen och jag minns inte samtalet som föregick det men det måste ha haft något att göra med stil eller kläder för plötsligt utbrast den här annars så godmodige mannen i föraktfull ton:

"Men den här NN, fan, hon ska jämt klä sig som om hon var en ung tjej. Dom där jeansen hon har och dom där..." Han indikerade något slags topp med sina händer. "Eller så nån liten kort kjol. Hon borde..."
Han fick medhåll av en eller två. De andra, ja, jag är inte säker på att de visste vem han pratade om. Och jag, jag känner den där kvinnan lite grann och har aldrig reagerat på hur hon klär sig. Tajta jeans, visst, men vem har inte det? Och topparna, där handlar det max om bara armar och litet åtsittande, inte urringat eller blottad mage eller något sånt. Kjolarna - inget extremt alls. Inte är hon så ålderstigen heller, som jag kanske eller möjligen litet till, definitivt under femtio. Visst har hon ett ansikte som ser litet gammalt ut för hennes ålder, litet skarpt och ganska mycket rynkor, men varför skulle det diskvalificera henne från att klä sig som något annat än tant?

Jag blev så överraskad av den här snälle killens irritation att jag inte kom mig för att säga något förrän samtalet hade bytt ämne och det var för sent. Men som sagt, jag borde ha vetat bättre. Man ska inte alls bli chockerad över att vanliga hyggliga svenska killar i medelålderns nedre utkanter spyr galla över att vissa kvinnor klär sig på vissa sätt, för det händer hela tiden. Inte så att just mina kollegor sitter och gnäller på sånt för jämnan. De pratar inte kläder så ofta. Men när det ämnet kommer upp bland män, mellan skål och vägg, så är det olämpligt klädda tjejer som väcker mest känslor.

Låt mig göra det helt klart: I våra mansögon finns det inga kläder som är fel utan bara såna som har hamnat på fel bärare. Den vi retar upp oss på är kvinnan som klär sig på ett sätt som hon enligt vår dom inte är kvalificerad för: Hon som "försöker se ut som en ung tjej" eller "tar på sig en sån där kjol fast hon är så mullig" eller över huvud taget drar blickarna till något som just vi inte tycker är värt att titta på. För vi tycker att om man ska ta ut svängarna ska man vara ung eller snygg. Det gör inget att Tilde de Paula är trettinånting och trebarnsmorsa, hon är så smal och snygg att vi vill att hon ska göra sig sexig. Hon har ju den goda smaken att inte låta moderskapet eller något annat som stör vår fantasi synas. Och de ungas förkättrade urringningar? Nemas problemas, att smygsnegla på lite fasta tonårstuttar i tunnelbanan är bara trevligt även om de flesta av oss har fattat att de inte är för oss. Jobbigt blir det bara om de dyker upp på min arbetsplats - t ex framför min kateder - för då blir jag tvungen till att förhålla mig till dem på något sätt som kanske syns och då, när det börjar handla mer om mig och mina värderingar än om flickan, blir det obekvämt.

Och är man både ung och snygg - tja, anything goes. Lite söta gothbrudar tycker de flesta av oss bara är gulligt och sexigt (det finns t o m porrsajter dedikerade till såna).

Det är helt enkelt så att även om de flesta rent intellektuellt skulle tycka att det är fel, om de var medvetna om det, så går män och bär på en dold premiss att män har rätt att klä sig som de vill men kvinnor har ansvar för vad var och en - i synnerhet varje man - som ser henne kan tänkas tycka. Om någon tycker att en kvinna har för tajt kjol för sitt rumpomfång eller för små eller slappa bröst för en sån urringning, så är det hennes fel. Liksom, om en tjej visar tre femtedelar av sina kraftiga lår, så är det irrelevant att det finns män som uppskattar mulliga kvinnor eller att hon kanske helt enkelt bara gillar själv hur hon ser ut - låt mig slippa se! Vi tar det alltid personligt.

Med den grundinställningen till kvinnors yttre är det i förlängningen fullt logiskt att domstolarna diskuterar våldtäktsoffers kläder. Om varje man har rätt att ta en enligt honom olämpligt klädd kvinna som en förolämpning, så har han också rätt att känna sig personligen inviterad av en som klär sig sexigt. Det är därför som det privata är politiskt även i den här frågan, det är därför som det är så viktigt att jag och andra män som tänker som jag skärper oss och ifrågasätter direkt när såna här synpunkter dyker upp vid lunchbordet eller bardisken - inte bara gnäller av oss efteråt i bloggens relativa anonymitet.

Ett PS: Jag vet att kvinnor kan vara minst lika fördömande om andra kvinnors klädsel. Att jag bara pratar om män här betyder inte att jag tycker att kvinnor är bättre men i det här fallet är deras syrligheter mer ett ofrivilligt medlöperi, en utlöpare av den patriarkala tankefigur som är huvudproblemet.

Politik kan man tycka mycket om. Mycket olika. Men en sak är säker: Få tycker som de tycker på rent jäkelskap. De flesta tycker som de tycker för att de faktiskt tror att det blir bäst så.

I synnerhet är det försvinnande få bland den svenska vänsterns politiker och väljare som vill ha något slags sovjetsamhälle och det är förmodligen lika få borgerliga dito som har sitt mål i ett rent rikemanssamhälle där den stora massan bara kan lägga sig i rännstenen och dö så snart de inte kan bidra till att bygga upp andras förmögenhet.

Det här tycker jag är så självklart att det känns genant att skriva - men på sista tiden har jag surfat på en del politiska bloggar och där är det andra bullar. Inte från bloggarna själva men från deras supporters. Kommentarer från meningsmotståndare, även rätt hovsamma sådana kan man tycka, bemöts med ilskna sarkasmer och "pissliberal", "idiot" och andra älskvärdheter.

Det förvånar mig i och för sig inte. Det finns alltid de som har svårt att skilja på sak och person och på nätet ser man ännu mindre av den verkliga personen bakom. Däremot tycker jag att det är hårresande att blogginnehavarna själva tycks låta detta passera utan invändningar. Inte för att jag väntar mig att de ska ingripa mot vartenda övertramp - det här handlar om bloggar med litet fler kommentarer än min - men hur vore det om man någon enda gång kunde be fansen coola ner sig litet? "Hör ni, det är kul att ni tycker som jag och jag gillar inte heller de där andras idéer - men det gör dem inte till idioter eller djävulens anhang."

Jag skulle inte vilja att någon som kommenterar min blogg blev förolämpad och förtalad. Och om jag var politiskt engagerad skulle jag tycka att det var av rätt stort intresse att grundläggande demokratiska principer respekterades - i synnerhet av dem som tyckte som jag. Ni vet, sånt som att "jag avskyr din åsikt men skulle kunna dö för din rätt att uttrycka den" - jaja, det är en liberal idé från början, tror jag, men ändå...

Jag har "politik" med bland kategorierna på min blogg men har inte skrivit så mycket om det, bara ett par små nedslag i enstaka frågor. Det finns ju så många som bloggar om politik och är mycket mer insatta. Jag, jag är en sån där som inte vet riktigt, tycker att å ena sidan si och å andra sidan så...

Men ibland tänker jag att just därför borde jag kanske skriva om det. För att reda ut mina tankar. För att politik är alldeles för viktigt för att lämnas åt dem som tror att de redan vet. För att "ingen kommer undan politiken" och att sjuttiotalsvänstern hade alldeles rätt i att "det privata är politiskt".

 När jag har röstat har jag oftare hamnat litet till höger om blockgränsen än till vänster men det beror nog mest på den liberala ryggmärgsreflex som jag fick av att växa upp i ett medelklasshem med borgerligt sinnade föräldrar. Sanningen är att ideologiskt känner jag mig väldigt kluven mellan ett vänster- och ett högerperspektiv och det känns bara tydligare ju äldre och mognare jag blir.

När jag säger "höger" menar jag liberalism. Inte gammal hederlig konservatism, som aldrig har lockat mig och i dagens Sverige knappast är synlig utanför moderaternas bakre salonger. Och med liberalism menar jag just det - inte nyliberalism, som väl en gång betydde någonting men nu bara är ett skällsord som Vänster använder om Höger, inte socialliberalism, som mest känns som något som folkpartiet tog till för att tala om att de var något annat än moderaterna när dessa började profilera sig som liberaler under sent sjuttiotal.

När jag säger "vänster" menar jag demokratisk socialism, inte kommunism, som ligger om möjligt ännu längre från såväl mitt hjärta som svensk mainstreamdebatt än den klassiska konservatismen.

Om den sortens kluvenhet som jag känner skrev Katrine Kielos i ett månadsgammalt inlägg i ämnet vilken debattaktik vänstern bör använda framöver:

"Höger respektive vänster är två i hög grad varandra uteslutande synsätt på världen, människan och samhället. Mittenväljare kännetecknas av att deras kognition hoppar mellan att tänka utifrån vänster-värderingar och höger-värderingar (de är bikonceptuella). Vilken del av deras kognition som för tillfället är aktiv avgör vilken position de tar i en sakfråga."
Geten skulle vilja invända att ja, visst handlar det om två skilda perspektiv men jag hoppar inte mellan dem utan erkänner att båda perspektiven har sin giltighet på samma gång. Vänster/höger handlar för mig om en målkonflikt - men inte mellan olika individers/partiers/ideologiers mål utan mellan olika och sinsemellan delvis motstridiga önskningar och drivkrafter som jag och, tror jag, alla andra människor bär på.

Vänster står nämligen för mig för allas vårt behov av trygghet, för att se och reagera på orättvisor och känna empati med dem som drabbas av dem, för en positiv tro på att det går att designa ett samhälle; om vi kan se att något är fel så kan vi också göra något åt det ifall vi hjälps åt. Höger står för mig för behovet av äventyr och utmaning, för att hellre vilja ha en rabatt med många sorters blommor än en stor rosenbuske, för att egennyttan inte bara är en ful gökunge utan en del av vår livskraft som måste tas tillvara. Båda perspektiven rymmer en sanning, de är som politikens yin och yang, och jag har svårt att tro att ett samhälle kan levas och frodas baserat på bara ett av dem. Jag har i alla fall ingen lust att leva i ett sånt samhälle.

Jag hyser också misstänksamhet åt båda hållen.

Jämlikhet, ekonomisk demokrati, fördelningpolitik, det låter ju bra. Det är bara det att all mänsklig erfarenhet säger att hur man än skriver reglerna finns det alltid köttgrytor och det finns alltid några som är bättre än andra på att ta sig fram till dem. Och som hittar genvägar. Med andra ord - det kommer alltid att vara någon som lägger beslag på paradlägenheterna vid Strandvägen och jag blir inte gladare om de är fackpampar än om de är Skandiadirektörer. Eller vice versa heller, för den delen.

Å andra sidan, det låter ju piffigt att säga att inkomstklyftor är bra eftersom kapit...förlåt marknadsekonomin belönar efter förtjänst och det ger incitament och multiplikatoreffekter och whatnot så att alla får det bättre i slutändan. Men herregud, titta på dem som kör omkring i de tjusigaste bilarna. Titta hur många astronomiskt prissatta villor som utannonseras varje vecka i stockholmstidningarna. De som har så mycket pengar, hur många har det bara för att de är så väldigt mycket duktigare än alla andra och hur många har haft hjälp av t ex tur eller mindre skrupler eller att de råkar känna rätt människor? Vari ligger samhällsnyttan med det och vad hände med "efter förtjänst"? Förklara det, och om orden "social kompetens" ingår stryper jag dig. Nej, jag skojar bara och förresten kan man inte strypas via nätet - men ändå.

Jo, jag är medveten om att jag delvis argumenterar på neanderthalnivå men det här är bara en liten bloggkrönika, inget partiprogram. Kärnan i min uppfattning är att jag tror att livet är för komplext för att kunna fångas av en enda ideologi. Vänster och höger behövs båda två. Kraft och motkraft. Dessutom finns det frågor där inte ens dessa två tillsammans räcker till.

Med andra ord, mer om vad som görs och inte görs. Det är av betydligt större samhällsintresse än om vi riskerar att få spanska sjukan när allting ändå har gått åt helvete.

Larmrapporter om klimatfrågan duggar tätt nu och medvetandet om denna ödesfråga höjs. Tevedokumentärerna och tidningsartiklarna mynnar oftast ut i glada tillrop till gemene man d v s oss: "Det här kan du göra för att..."
Det är ju bra i sig men det räcker inte. För att det kommer att gå för sakta. För att det kommer att finnas för mycket "varför ska jag cykla när grannen kör stadsjeep". För att allas ansvar alltför ofta blir ingens ansvar.
Men framför allt ser jag en stor risk att detta fokus på den enskilde blir ett alibi som låter politikerna slippa undan från det som verkligen måste göras: Att gå samman över blockgränserna och fatta en rad drastiska och delvis impopulära beslut.