Stans kortaste blogg

Jo, jag blev ju utmanad häromveckan av Manon. Man skulle skriva sju fakta om sig själv och skicka utmaningen vidare till sju andra bloggare.

Det där gav mig ett oändligt huvudbry. Ja, inte att välja ut sju fakta utan det där med att skicka vidare. Det är rätt få bloggare som jag brukar besöka så ofta att jag skulle känna mig bekväm med att utmana dem. Av dem är det ännu färre som inte antingen a) redan fått utmaningen eller b) förmodligen inte skulle välkomna den.

Så nu har jag till sist beslutat att göra som Annaa gjorde: Jag skickar inte vidare men jag skriver mina sju fakta som en service till intresseklubben. Här kommer det:

1. När jag var nyfödd var mina fingerleder så mjuka att man utan att jag reagerade kunde böja mitt långfinger bakåt tills det låg platt mot handryggen. Det går inte längre men däremot kan jag böja yttersta leden i vänstertummen mer än 90 grader uppåt/bakåt, s k skomakartumme.

2. Jag är förmodligen född tvåhänt men uppfostrad till högerhänt. Sålunda skriver jag högerhänt men gör många andra saker lika bra med båda händerna, särskilt sådant som jag gör sällan eller inte har gjort förut, och är starkare i vänster hand än i höger. Tester om vilken hjärnhalva man använder mest (vet inte om det har med saken att göra) brukar ge mycket konstiga och förvirrande resultat om mig.

3. Under min nördigaste period på mellan- och högstadiet var jag insnöad på modellbygge, historia (särskilt sjökrigshistoria) och Tolkien. Jag kan fortfarande ur minnet redogöra för sådana omistliga fakta som noldorfurstarnas stamträd och de viktigare flottornas olika klasser av slagskepp och kryssare under andra världskriget.

4. När jag som sextonåring reste till Danmark med kommunala musikskolan blev jag utskrattad av samtliga tjejer i orkestern, kören och storbandet efter att ha tappat ett kondompaket på marken mitt bland allihop. Jag vet inte om det var trots eller tack vare det som en av körtjejerna gav mig ett av mitt livs första hångel på Tivoli nästa dag.

5. På ett självtest av typen "vilken personlighetsstörning har du" fick jag värdet High (det näst högsta möjliga) på "obsessive-compulsive". Men det är bara de mest engagerande och lustfyllda sakerna som att skriva, rita, renovera hus och anlägga trädgård som på allvar väcker den där pedanten i mig, som vill att det ska bli alldeles rätt. Jag är hyfsat kapabel att slarva med sådant som jag finner oväsentligt eller tråkigt och att snabba på med sådant som är "bara jobb".

6. Jag har en ytterst barnslig smak när det gäller alkoholfria drycker, gillar egentligen bara söta safter och juicer, särskilt mango eller passionsfrukt. Kolsyra är litet jobbigt och får mineralvatten att smaka apa. Jag längtar aldrig efter kaffe eller te, de slinker bara ner i brist på annat. Grapefruktjuice och liknande - fetglöm!

Igår åkte jag som vanligt tunnelbana hem från jobbet. Jag fick stå några stationer innan en sittplats blev ledig. Ett par stationer senare klev en ung man ombord. Han hade en öppen jacka över en svart hoodtröja och jag fick en glimt av ett tryck som fick mig att haja till. Stod det verkligen det jag trodde? Han satte sig mitt emot mig och jag fick en bättre titt. Jo, det var sant. På tröjan stod:

BÖGHATARE

Sverige

Min första reaktion var förvåning. Kan man över huvud taget gå omkring med ett sådant tryck på sig utan att bli arresterad? Är det inte hets mot folkgrupp eller något? Och var kan man köpa något sådant? Det såg inte hemmagjort ut.

Jag fick lust att fråga honom men ärligt talat vågade jag inte. Inte för att han såg speciellt aggressiv ut men man vet aldrig hur pass provocerad han skulle kunna känna sig om jag sade något. Han var inte särskilt kraftig men lång och jag hade ingen lust att få en spark i huvudet som avskedshälsning när han klev av. Det kunde ju vara en fridsam kille som inte skulle göra något sånt men det verkade synd att chansa. Bär någon en sådan tröja finns det väl en viss risk att det är just provokationer han är ute efter.  

Han klev av efter ett par stationer till. När han reste sig och gick mot dörrarna åkte jackan upp baktill och avslöjade att jeansen hängde så mycket baktill att svångremmen satt nedanför skinkorna. Kalsongerna lyste vita och jag tänkte roat att om han har sådan skräck för bögar borde han kanske vara litet mer rädd om röven.

Senare, under den sista biten till fots, blev jag förbannad. På hur det skulle ha känts om jag hade varit en ung ensam bög som satt där mitt emot honom. På att om någon gick omkring med en tröja som det stod "svartskallehatare" på skulle han kanske ha god chans att åka på stryk - och även om jag inte gillar våld skulle jag inte tycka att det var särskilt oförtjänt - men "böghatare"-tröja kan man gå omkring med utan större risk.

Samtidigt undrade jag vad man kan ha för liv - ha haft för liv - om man tycker att det är så viktigt att gå omkring och hata bögar.

Senare googlade jag litet och hittade en webbsajt som inte säljer sådana munktröjor men väl T-shirts med samma tryck. Organisationen kallar sig "en nationalsocialistisk stiftelse för främjandet av svensk/vit etnicitet" och meddelar att "vissa artiklar(...)ej bör brukas utanför slutna sällskap, då dessa kan skapa missaktning från vissa individer." No shit!

I morse, på väg ut från tunnelbanan, hörde jag en klar röst längre fram i gångtunneln. "Vi har baaara varaaandra..." sjöng den. En ung man lät det som, rätt bra röst faktiskt. "...vi har ba-a-ra varaaandra", fortsatte han och avbröt sången för att utropa "Vi älskar er! Vi älskar er allihop!"

Rösten närmade sig. Det var två män i tjugofemårsåldern, antagligen på väg från någon färja. Han som omväxlande sjöng och utropade sin kärlek till alla hade en ölburk i handen, kompisen vinglade betänkligt. De gick mot strömmen som delade sig för att undvika dem. Själv log jag och tyckte att det var riktigt hjärtevärmande. Kärlek, om än aldrig så överdriven och alkoholframkallad, är mycket trevligare än hat.

Det var en solig höstdag för länge sedan. Jag och några arbetskamrater, däribland min dåvarande chef, satt ute och drack kaffe efter lunchen. Det dösnackades om ditt och datt. En berättade om en ung man som han hade läst om, någon som intet ont anande hade suttit och kört sin bil och plötsligt blivit spetsad av en påle eller något liknande som hade flugit av flaket på lastbilen framför honom. Ja, det kan gå fort, sade vi. En annan mindes en annan ganska ung man som hade dött knall och fall av brusten aorta. Det var tydligen någon medfödd svaghet som han inte hade vetat om.

"Ja, så kan det vara", sade jag. "Det var ju något i den stilen med mamma. Hon hade alltid lätt för att få blåmärken, precis som mormor, och man sade att det berodde på att de hade sköra blodkärl. Och så fick mamma en tumör i hjärnan och de skulle gå in och kolla om den var elakartad men under operationen brast ett stort blodkärl - det var redan svagt och höll inte när trycket utifrån från vävnaden runt omkring lättade."

Det blev alldeles tyst. En av kollegorna tittade bort, en annan såg generad ut. Sedan harklade chefen sig och började tala om något annat.

Jag såg så tydligt vad de tänkte: Vad pinsamt att vi råkade börja prata om döden, när det är mindre än ett halvår sedan hans mamma dog! Och vad jobbigt att han själv pratade om henne, vad skulle vi säga?

Det är drygt tolv år nu sedan mamma dog. Inget speciellt med det. Det gör inte ont längre även om jag saknar henne och sörjer att hon aldrig fick se mina barn, nu när jag ser dem växa upp till underbara små personer. Däremot tänker jag ibland på den där fikaincidenten, särskilt när människor omkring mig drabbas av dödsfall bland sina nära. Är det inte underligt vilket valhänt förhållande vi moderna svenskar har till döden?

Kanske är vi så rädda för att säga fel sak att vi hellre tiger och tittar bort.

Kanske har vi blivit sådana kontrollfreaks, som försöker planera allt och försäkra oss mot allt, att vi inte klarar av att påminnas om det vi inte kan kontrollera.

Kanske har vi blivit så förtjusta i våra relativt trygga och skyddade liv att vi inte vill kännas vid att döden fortfarande är en del av dem. Liemannen ska komma efteråt, inte stryka runt omkring mig och skrämmas innan det är dags.

Hur det nu är - vare sig det beror på något av ovanstående, på alltihop eller något annat - så har vi i alla fall blivit experter på att icke-hantera döden. Låtsas som att det regnar, vägra att befatta oss med den förrän vi absolut måste. Nettot av denna strävan är att den som drabbas av närståendes dödsfall ofta får känna sig obekväm - som om förlusten vore något pinsamt och jobbigt som man bör undvika att genera sin omgivning med. Ungefär som homosexualitet för ett par decennier sedan eller oäkta barn ännu längre tillbaka.

Politik kan man tycka mycket om. Mycket olika. Men en sak är säker: Få tycker som de tycker på rent jäkelskap. De flesta tycker som de tycker för att de faktiskt tror att det blir bäst så.

I synnerhet är det försvinnande få bland den svenska vänsterns politiker och väljare som vill ha något slags sovjetsamhälle och det är förmodligen lika få borgerliga dito som har sitt mål i ett rent rikemanssamhälle där den stora massan bara kan lägga sig i rännstenen och dö så snart de inte kan bidra till att bygga upp andras förmögenhet.

Det här tycker jag är så självklart att det känns genant att skriva - men på sista tiden har jag surfat på en del politiska bloggar och där är det andra bullar. Inte från bloggarna själva men från deras supporters. Kommentarer från meningsmotståndare, även rätt hovsamma sådana kan man tycka, bemöts med ilskna sarkasmer och "pissliberal", "idiot" och andra älskvärdheter.

Det förvånar mig i och för sig inte. Det finns alltid de som har svårt att skilja på sak och person och på nätet ser man ännu mindre av den verkliga personen bakom. Däremot tycker jag att det är hårresande att blogginnehavarna själva tycks låta detta passera utan invändningar. Inte för att jag väntar mig att de ska ingripa mot vartenda övertramp - det här handlar om bloggar med litet fler kommentarer än min - men hur vore det om man någon enda gång kunde be fansen coola ner sig litet? "Hör ni, det är kul att ni tycker som jag och jag gillar inte heller de där andras idéer - men det gör dem inte till idioter eller djävulens anhang."

Jag skulle inte vilja att någon som kommenterar min blogg blev förolämpad och förtalad. Och om jag var politiskt engagerad skulle jag tycka att det var av rätt stort intresse att grundläggande demokratiska principer respekterades - i synnerhet av dem som tyckte som jag. Ni vet, sånt som att "jag avskyr din åsikt men skulle kunna dö för din rätt att uttrycka den" - jaja, det är en liberal idé från början, tror jag, men ändå...