Stans kortaste blogg

Det här familjefaderslivet kan få en att känna sig rätt medelålders och ohipp ibland. Emellertid har jag insett att det nog inte är så illa ändå. Jag är nämligen, har jag fått reda på, årsbarn med såväl Brad Pitt som Jonny Depp.
Jag borde nog lära mig att gå som Jack Sparrow, så att alla kan se vilken liten spelevink jag innerst inne är, savvy?

Det är en höstkväll. Det stora huset är vitt. Allt annat är mörkt, muren bakom mig, silhuetterna av buskar eller träd, men glänser litet av ljus som reflekteras i regndroppar. Jag tror inte att det regnar längre. Jag ser mot huset och hör musiken, det är en fest som pågår där inne. Själv står jag här ute med min kavalleristuniform dold i mörkret och en stor sorg inom mig. Platsen är Wien, det är någon gång under andra halvan av artonhundratalet och jag tror att jag dör den här kvällen.

Nu kan jag inte låta bli att gnälla på ett uttryck som jag har väldigt svårt för: "Tack snälla".
Det används flitigt här i Stockholmstrakten men för eventuella läsare från landsändar där det inte förekommer kan jag berätta att det är ett slags standardfras som hasplas fram med ljus röst och betoningen på "snälla" när någon t ex håller upp en dörr, skickar saltet eller talar om vad klockan är. Man säger alltså inte "tack, snälla Hugo" eller "tack, snälla du" utan bara "tack snälla". Det sägs av kvinnor, inte alla kvinnor men många och aldrig av män.
Första gången jag hörde "tack snälla" var för omkring tjugo år sedan. Då var det unga flickor som sade det. Sedan dess har uttrycket både följt med upp i åldrarna och levt kvar bland de yngre och används nu av allt från tonåringar till kvinnor på fyrtio plus (dock mindre utbrett bland de senare). 

Om det nu ska finnas en särskilt tack-fras för kvinnor - vilket är tvivelaktigt redan det - varför denna? "Tack snälla" låter barnsligt, särskilt med den där ljusa rösten som det alltid uttalas med. Hos de lite mognare brukarna blir det en underlig kontrast men det är värre med de yngre kvinnorna - i deras mun låter det självförminskande, nästan underdånigt. Jag vill inte vara någon språkpolis men om mina döttrar någon gång lägger sig till med det här uttrycket kommer jag absolut att säga vad jag tycker om det.

Jag kom att tänka på händer häromdagen. Det var på kvällen efter dotterns utbrott av dödsskräck. Innan vi somnade framför teven hade hon bett om att få sova med mig den natten, så när jag gick upp och lade mig tog jag henne med mig. Vi lade oss för att sova vidare och jag tog hennes hand i min. En skolbarnshand, liten och len men inte knubbig längre. 

Händer är personlighet. I morse såg jag en ung kvinna som stod och väntade på T-banetåget. Hon rökte en cigarett med sin smala, gracila hand, mjukt och sirligt och samtidigt kontrollerat och självmedvetet. Tangentbordsråttor som jag har spända och rastlösa händer. En gammal hantverkares grova händer rör sig sparsamt och ändamålsenligt och kan applicera stor kraft med en anspänning som knappt syns.
Sedan finns alla de individuella märkena, minnena. Det trettiotvå år gamla ärret av en vass skärva på min tumme. Den tjocka förhårdnaden som kommer av ovanan att tugga på mitt ena lillfinger när jag tänker intensivt. 

Händer är subjekt. När vi smeker är det händerna som rör sig, andra kroppsdelar tar emot. När hand rör vid hand summerar människor sin relation: Mötet kan vara formellt, svalt, hjärtligt, tröstande, flirtigt, erotiskt - ofta flera saker samtidigt. Men händer är också kontroll och inblandning från att vi läggs på skötbordet och vidare genom livets alla pekande hela händer. De kan till och med vara hot. Den hemliga organisation som utlöste första världskriget kallade sig Svarta Handen. 

Jag vet inte om jag tycker att händer är så vackra. Det finns säkert dussintals kroppsdelar som jag föredrar rent estetiskt. Men de säger mycket, även till den som inte behärskar teckenspråk.

I sju-åttaårsåldern gick jag igenom en period av stark dödsskräck. Oftast slog den till när jag hade gått och lagt mig och jag kunde ligga i timmar i panisk skräck för att alltihop skulle ta slut en dag, att min kropp skulle grävas ner i jorden och förstöras. Jag hade en viss gudstro - en typ av lågintensiv barnatro som jag hade ärvt av min mamma - men den var inte tillräckligt stark för att hjälpa mig. Jag var inte tillräckligt säker på att det verkligen skulle komma någonting efter detta liv. 

Nu går min äldsta dotter igenom samma stadium. Ibland far hon plötsligt upp och gråter, nästan skriker, säger i panik att hon inte vill dö, att hon inte vill att jag och mamma och syskonen ska dö. Hon vill att vi ska få vara tillsammans för evigt.
Hon hade en sådan episod igår. Jag tog henne i min famn och i mitt knä, satt och kramade henne och sade att hon hade ett långt liv framför sig, att mamma och jag skulle finnas och älska henne länge, länge än och efter oss skulle syskonen finnas kvar (såna här gånger tackar jag gudarna för att de är många). Jag sade att hon skulle bli vuxen och inte behöva oss lika mycket, att jag förstod hur hon kände eftersom jag kände likadant i hennes ålder men att man vänjer sig. Och att det inte kunde vara på något annat sätt, hur skulle det bli om alla människor från alla tider levde kvar, tänk så trångt det skulle bli på jorden! Och att just det faktum att döden finns gör livet ännu viktigare, att ta vara på sig och varandra, göra det bästa av det. 

När hon lugnat sig litet - vilket säkert berodde mer på mina armar om henne än på vad jag sade - pratade vi om att det finns de som tror att man kommer till himlen och de som tror att man föds igen. Jag sade att jag hoppas på att det ska bli någonting sånt, att jag inte kan tänka mig att kärlek kan bara försvinna så där, på något sätt kommer man nog att vara tillsammans! Så återknöt jag till samtalet som jag berättade om i Mellisteologi. Vår äldsta var inte med om det men de andra kom ihåg det, visade det sig. Lillasyster sade att hon inte alls tänker låta myrorna bada när hon blir fågel. Hon tänker äta upp dem. Det var därför hon skulle ta med dem till stranden. 

Men det är svårt att trösta sitt barn för döden. Egentligen, om man inte har en väldigt stark religiös tro, finns det ju ingen direkt tröst annat än att man vänjer sig vid tanken. Just barnets död är ju dessutom det som man som förälder allra minst vill tänka på.
Själv har jag inte längre någon direkt skräck för min egen död. Jag kan utan större svårighet hantera båda de alternativ som står till buds för mig som agnostiker, att det bara blir slut på allt eller att det kommer någonting annat efter. Men liksom dottern känner jag sorg inför tanken på att vi en vacker dag inte ska få vara tillsammans längre. Jag har inte sagt det, så jag tror inte att det är jag som har förmedlat detta till henne - men ändå. 

Det finns de som kommer till en punkt när de känner sig färdiga med livet, tycker att de har fått tillräckligt för att kunna skiljas från det i godo. Andra har sån livsaptit att de aldrig kommer dit hur gamla de än blir. Jag vet inte vilka som är mest avundsvärda. Huvudsaken är att man har fått chansen att leva livet. Många fick aldrig det.
Vi tittade på Black Adder på DVD igår kväll sedan de små somnat - sista omgången, den som tilldrar sig under första världskriget. Det var äldsta dottern som ville det. Inom ett par-tre avsnitt hade vi alla somnat. Jag vaknade lagom till det sista avsnittet och såg det i sin helhet, det där kapten Edmund Blackadder, menige Baldrick och de andra slutligen måste gå till anfall så som man gjorde i det kriget - klättra upp ur skyttegraven och marschera fram mot motståndarens kulsprutor. Ögonblicket då skämten tar slut, för ännu efter nittio år (drygt sjuttio när serien spelades in) går det inte att göra sig lustig över: Miljoner och miljoner unga män från Frankrike, Tyskland, England, Ryssland och en rad andra länder som fick sin framtids alla möjligheter utbytta mot en mardröm i ett skitigt dike och ett meningslöst slut. De fick inte chansen.Och när bilden tonade över i en nutida vy av Flanders vallmotäckta fält grät jag. Det kan tyckas litet patetiskt och överspänt, det var ju så länge sedan, men tragiska för mig är inte så mycket den död alla dessa män fick utan allt liv de aldrig fick, och det kan ingen tid göra ogjort.