Stans kortaste blogg

Sjuka barn igen, alla fyra samtidigt den här gången. Det var bara två veckor sen sist men annars har det varit en ganska lindrig vår i det avseendet. Jag var hemma med dem hela dagen igår och ska hem nu efter lunchen också.
Under mina första år som pappa kändes det alltid så jobbigt att oplanerat vara hemma med barn. Jag var alltid kluven. Visserligen tyckte jag om barnet - jag talar om tiden när vi bara hade ett - och det var gosigt att umgås och allt det där. Ändå kände jag mig stressad hela tiden. Borde vara någon annan stans.

Det känns annorlunda nu. Min inställning har ändrats, jag antar att jag gradvis har anpassat mig. Idag känns det roligt att jag ska åka hem till dem. Jag kommer att vara där även i tankarna.
Jag tror att det som har ändrats är min självbild. När jag växte upp på 70-talet hörde jag trots Hoa-Hoa-kampanjerna aldrig talas om någon vanlig man som var hemma och tog hand om barn. När jag tänkte på vad jag skulle göra som vuxen funderade jag aldrig på att jag kanske en dag skulle vara hemma och ta hand om barn.

Jag tror att jag har det här gemensamt med många män i min generation och förmodligen med många som är en hel del yngre också. Som barn och tonåring bygger man upp en självbild och om blivande föräldraskap är frånvarande eller perifert i den, så tar det ett tag att anpassa sig när det  blir verklighet. Så enkelt då att glida undan och ta den enkla vägen om man har en partner som är mer redo att ta ansvar.

Jag tror att det är sånt som gör att män fortfarande enligt all statisktik tar mindre ansvar för barn och hem än kvinnor gör. Jag tror inte, som t ex forskaren Annika Dahlström gör, att det beror på att män skulle vara rent genetiskt olämpliga för sådant. Man behöver inte alls ta till såna förklaringar; det räcker så bra med hur jag och andra har påverkats av schabloner, kulturella mönster och förbilder - eller rättare sagt brist på förebilder.

Det är därför (förutom att det är trevligt för mig själv och förhoppningsvis för mina barn också) som det känns viktigt att ta de här VAB-dagarna och att vi delar dem hyfsat lika, hustrun och jag. Jag vill försöka bidra till att mina pojkar och flickor får växa upp till vad de själva vill vara utifrån sin egen personlighet, inte till vad de förväntas vara p g a vad de fötts med mellan benen.

Min mormors mor kom från en skräddarsläkt men gifte sig med en sjöman. De fick ett antal barn, både söner och döttrar, exakt hur många minns jag inte. Min mormor var äldst av döttrarna. Sönerna gick i pappans fotspår, alltså till sjöss.
Så kom första världskriget. Sverige var neutralt men det hindrade inte våra sjömän från att beröras av krigets realiteter: Blockader, minor, ubåtar. Den första tragedin som drabbade familjen hade dock bara indirekt med det att göra.
Fartyget där en av de yngre sönerna arbetade låg en vinternatt i en svensk hamn. Hamnen var mörklagd, jag föreställer mig att det hängde ihop med de ubåtar som härjade på Östersjön, och den unge mannen hade vakten ensam mitt i natten. Vad som hände kunde man bara gissa när man följande dag drog upp hans döda kropp ur vattnet. Det förmodades att han hade gått en sväng på den isiga kajen, halkat och ramlat i.
Förmodligen fanns det inte mycket han kunde få grepp om på de lodräta kajerna och släta skeppssidorna. I alla händelser skulle han inte ha orkat kämpa länge i det iskalla vattnet.
Men kriget fortsatte och efter en tid kom ett annat fruktat besked. Faderns skepp hade gått under i Sydatlanten - minsprängt - och fadern själv rapporterades saknad, förmodat omkommen.
Där tycker man att det kunde ha räckt för den hårt drabbade familjen men det skulle komma mera. Innan kriget var slut hann ett nytt sorgebud nå dem. Den äldsta brodern hade rapporterats saknad sedan hans skepp hade torpederats av en tysk ubåt utanför USA:s östkust.

Så kom freden men vardagen var hård för gammelmormor. På dagarna arbetade hon som sköterska på lasarettet för att förtjäna familjens uppehälle. På kvällarna var det sista som mormor såg innan hon somnade hur hennes mor satt i skenet av en fotogenlampa och stoppade strumpor, lagade kläder och andra sysslor. Mormor själv tog i stor utsträckning hand om de yngre barnen, det hade hon gjort redan tidigt eftersom fadern för det mesta hade varit på sjön.

Åren gick och så, någon gång på trettiotalet, kom ett brev från ett land i Sydamerika. Det var från fadern. Han hade inte alls drunknat utan blivit upplockad av ett passerande fartyg och landsatt i nästa hamn som det anlöpte. Han hade funnit sig mycket väl tillrätta i det här landet utan ransoneringar och vinterkyla, långt från det oroliga Europa. Nu hade han emellertid börjat känna sig till åren kommen och fått hemlängtan, så skulle man kunna tänka sig att han fick komma hem igen?
Det fick han inte, tyckte mormors mor - hade han hållit sig borta så länge utan att höra av sig, så fick det vara. Men till Sverige och hemstaden återvände han likafullt. Mormors mor släppte inte in honom i hemmet men mormor träffade på honom på stan då och då tills han avled mot slutet av fyrtiotalet. På så vis gick han miste om det sista kapitlet i historien.

Några år in på femtiotalet anlände nämligen ett brev till staden. Adressen bestod bara av ett efternamn och stadens namn. Brevet bars ut till landshövdingen, för hans efternamn var detsamma som stod på kuvertet. Av innehållet förstod dock landshövdingen att det inte var till honom utan till någon annan med samma efternamn. Efter en liten efterforskning gick brevet vidare till rätt adressat - mormors familj.
Brevet kom från USA, från en kvinna vars far nyligen hade dött efter en tids sjukdom. Han hade kommit till Amerika som skeppsbruten under första världskriget. Till följd av förlisningens trauma och de skador han ådragit sig hade han lidit av minnesförlust. Han hade byggt upp ett nytt liv åt sig och skaffat familj men under den sista tidens sjukdom hade vissa minnen börjat återvända. Han hade kommit ihåg sitt riktiga efternamn, vilken stad han kom ifrån och en del andra detaljer. Bland annat mindes han sin snälla syster Jenny, som hade varit så snäll och tagit hand om alla. Mormor förstod på beskrivningen att det var henne han hade kommit ihåg även om han hade blandat ihop hennes namn med en av de yngre systrarnas.

Mormor är borta sedan många år liksom mamma, som var den som först berättade det här för mig. Jag har inte skrivit ner det förrän nu, så förmodligen har jag glömt en och annan detalj och kanske blandat ihop något, men i stora drag stämmer det nog. Det finns efterkommande till mormors äldste bror i Seattle-trakten. Jag tänker ibland att jag kanske också har avlägsna släktingar i Sydamerika men hur det är med det lär jag aldrig få veta.

Hemma med tre krassliga men gladlynta barn på förmiddagen. Mellanmål har serverats och alla sitter vid bordet.
Storebror, c:a fem år, frågar om de ska till dagis i morgon och ett samtal börjar, som jag återger här med vissa förenklingar (oundvikliga småbarnsupprepningar borttagna etc):

"Nej, alla är lediga i morgon. Inget dagis och inget jobb, ingen skola heller."
"Varför det?"
"Det är Kristi Himmelfärdsdag."
"Varför det?"
"Man firar minnet av dagen när Jesus for till himlen. "
"Sitter han på ett moln?"
"Nja, han är väl hos Gud. Om man tror på såna saker, du vet."
"Ja ka bli en tågel", inskjuter lillasyster, tre år.
"Ska du bli en fågel?"
"En människa kan inte bli en fågel", tillrättavisar storebror.
"Neej", säger jag, "men...det finns faktiskt människor som tror att när man dör så föds man igen som en annan människa eller ett djur, till exempel en fågel." Jag berättar kort om hinduerna och själavandring.
"Så dom kan bli fåglar", konstaterar storebror.
"Nej, dom tror att alla människor kan bli det", förtydligar jag. "Folk tror på olika saker."
Storebror vänder sig mot fönstret.
"Jag tror att Jesus står uppe på ett moln och tittar ner", säger han.
"Ja ka bli en tågel", upprepar lillasyster. "Ja ka ta alla myror - tå här." Hon visar med armarna hur hon breder ut vingarna framför sig och skyfflar upp småkrypen.
"Ska du plocka upp alla myror när du är fågel?"
"Ja ka ta myrona ti tranden."
"Ska du ta myrorna till stranden? Ska myrorna bada?" Hon nickar.
"Ja ka åttå bli fågel", skrattar lillebror och klättrar upp i mitt knä. "Åttå pappa."
"Ska jag också bli fågel? Ska vi flyga tillsammans då?"
"Åttå ja", säger lillasyster.
"Och jag", säger storebror. "Jag ska fånga en mask."
De kommer på att mamma och storasyster, som inte är närvarande, också ska bli fåglar. Och vi ska flyga tillsammans allihop. Som en fågelfamilj. De blir upprymda av fantasin, hojtar och skrattar.
"Fast en människa kan inte bli en fågel", säger storebror till sist. "Dom har fel."
"Nja", säger jag. "Människor tror olika saker om gudar och sånt och om vad som händer när man dör. Men man vet inget. Man kan tro på en sak men man vet inte att dom som tror något annat har fel."
"Men jag vet", säger storebror.
"Vet du?"
"Jag vet att en människa kan inte bli en fågel."

Men jag kan inte skaka av mig bilden som mina små gav mig. Bilden av ett annat liv där jag, Hon och våra barn tillsammans pilar över himlen som en liten fågelflock. Bilden som känns både vemodig och värmande.

Regn, blåst och kyla. Själv känner jag mig desto bättre till mods.
Jag var äntligen och klippte mig i förra veckan. P g a hur jag lever nu blir det alltid av ungefär en månad senare än det borde men nu blev det alltså av. Sedan, på lördagen, var jag ut och handlade kläder och lagade den här gamla coola jackan, för jag skulle gå ut med min älskade - ett av våra sällsynta tillfällen med barnvakt kvällstid.
Nu sitter jag på jobbet både välfriserad och fräscht klädd på ett sätt som jag trivs med - samma kombination som när vi var ute i lördags kväll. Och jag minns hur hon såg på mig när vi satt på puben. Så...det här skulle jag nog inte erkänna någon annan stans än på min rätt anonyma blogg, men jag går faktiskt omkring på jobbet och känner mig sexig. Och det är faktiskt väldigt härligt att kunna känna sig så fastän man är fyrtiotre och fyrbarnsfar.

Jag har funderat en del på det här med yta och djup och attraktion. Bland annat är det diskussionen hos Bless nyligen om att vara objekt som har fått mig att tänka några varv till på det.

Det är ju så att det finns en tankefigur -

- och här måste jag nog förklara litet vad jag menar med en tankefigur, för det är ett uttryck som jag ofta använder mig av, fast jag är inte säker på om det är mest här eller i kommentarer annorstädes som jag har gjort det. Alltnog, vad jag menar är att det finns tankegångar, idéer, uppfattningar som är så utbreddda att i stort sett alla känner till dem och nästan skulle kunna redogöra för dem i sömnen. Lika välbekanta som seriefigurer. Sen kan man kanske tro mer eller mindre på dem men ändå, de dyker upp överallt som något slags filosofiskt allmängods och ifrågasätts sällan särskilt mycket eller allvarligt. De har blivit grundfärger på vår kulturs idémässiga palett.
- alltså, det finns en tankefigur som säger att det är ytligt att älska någon för denn*s utseendes skull eller sociala status eller ekonomiska ställning medan det är fint att älska någon för vad denn* "verkligen är" (implicit: vad man är inuti, bortom utseende, status och ekonomi). Och höjden av lycka är i konsekvens med det att också bli älskad för vad man "verkligen är". 

Ju mer jag funderar, desto fler invändningar dyker det upp mot de där tankegångarna.
Ta först detta med utseendefixering. En del av varför det anses ytligt är förstås att det handlar om just yta, bokstavligen. Men jag uppfattar att det också ses som mindre fint för att det är orättvist - man kan ju bara i begränsad omfattning rå för hur man ser ut. Att älskas för sitt utseende anses oförtjänt. Men om det är det, så gäller det inte bara utseende. När människor - inte minst kvinnor - berättar vad de uppskattar hos sin partner dyker ofta ord som intelligens och humor upp. Det verkar inte störa någon fastän det är minst lika orättvist fördelat som utseende. Vem kan rå för att man är ointelligent eller ohumoristisk? Ändå anses inte detta ytligt.
Att vi fäster oss vid utseenden är instinktivt. Forskare säger att det har med fortplantningen att göra, vi söker en frisk partner med gener som är bra ur evolutionens synvinkel. Det kan vara som det vill med det, det är i alla fall något djupt mänskligt, så hur kan det vara ytligt?

Däremot - men det är en annan sak - kan jag tycka att de rådande skönshetsidealen är ytliga, ungdomsfixeringen och allt det där. Själv betraktar jag mig som en skönhetsdyrkare; jag tycker att skönhet har ett egenvärde och är en av de stora behållningarna i livet vare sig jag finner den i naturen, i städer eller hos människor. Jag tycker om att ha vackert och göra vackert omkring mig, i hemmet, i trädgården, men det ska vara skönhet efter mitt huvud, inte årets fotomodellook eller senaste heminredningstrenden. Visst tycker jag också att unga människor är fräscha och vackra att se på men jag finner lika gärna skönhet i en femtioårings ansikte.

Men verklig skönhet kommer inifrån, sägs det, och högst är alltså att bli älskad för sitt inres skull.
Eller blir vi det?
Låt oss säga att A möter blir B och blir väldigt attraherad av B:s utseende och charmiga sätt. Attraktionen visar sig vara ömsesidig och de inleder ett förhållande. De har mycket trevligt tillsammans och sexet är bra. Förhållandet utvecklas och efter något år flyttar de ihop. Diverse inkompatibla ovanor väcker en viss irritation men de lyckas kompromissa sig ur det. De börjar verka som ett stabilt par. Kärlekslivet är visserligen inte så intensivt som i början men kvaliteten är om något bättre.
Åren går och förhållandet går litet upp och ned, som förhållanden brukar göra. Under en lågvattensperiod är B otrogen och A får veta det. Några månader senare gör A samma sak, kanske i viss mån som hämnd. De lyckas dock reda ut detta och vill fortsätta leva tillsammans, vill satsa på varandra. Ett par år därefter föds ett barn, något senare ett till. Småbarnsåren frestar på och särskilt i början blir det många gräl - för att någon tycker att den andra jobbar för mycket, för att någon känner sig instängd, för att båda är trötta nästan jämt. Och när hade de egentligen sex senast? A börjar få intresserade ögonkast av arbetskamraten C. Ja, kanske har ögonkasten har funnits där redan förut utan att A har märkt det - men nu är A mottaglig.
En försiktig flirt växer fram och så sakta att det nästan är omärkligt intensifieras den medan månaderna går - för att sedan, på firmans julfest, slå ut i full blom. Det blir många danser, fler än vad som är klokt, och A noterar en och annan menande blick från kollegorna. Ändå återkommer A och C hela tiden till varandra och efter midnatt är de flesta så fulla och lokalen så dunkel och rökig att det väl inte är någon som bryr sig om vem som dansar tryckare med vem längre? Inte en och inte två tryckare utan flera på raken, tätare och tätare ihop. A känner en berusning långt utöver sitt jämförelsevis måttliga alkoholintag. Plötsligt, litet fortare än A och C hinner uppfatta, börjar festen brytas upp. Det talas om efterfest hemma hos någon, ska man hänga på, eller? På något sätt hamnar A och C på efterkälken och kollegorna ger sig av utan dem men de vet adressen. Det rings på taxi för två men ska den gå till efterfesten eller till C:s tomma lägenhet? Det har ingen uttalat än och för A är det plötsligt att som att stå på randen till ett stup.
Ett hastigt toalettbesök och där står A framför spegeln och ser sig i ansiktet. Ser B framför sig, kan inte slå bort det. Minns den förra otrohetsrundan och hur de lappade ihop det. Minns den första tiden och när de flyttade ihop. Tänker på att det faktiskt har blivit bättre där hemma på sista tiden, de har vant sig och det praktiska börjar sätta sig. Bara ett par veckor tidigare hade de haft barnvakt och gått på restaurang tillsammans och då hade B varit precis så där charmig som...ja, som någonsin. Och de känner varandra så väl, på gott och ont. Visst har B sina sidor. Vissa av dem skulle kanske ha fått A att lägga benen på ryggen om de hade synts utanpå när de möttes för första gången. Ändå är de är värda att stå ut med - för A älskar B.
Hur vill vi då beskriva denna situation? Är det så att A älskar B för vad B verkligen är eller trots det? Och är det ena bättre än det andra?
Om jag har någon som efter tjugo år vet allt om mitt "verkliga jag" och står ut med det samtidigt som hon fortfarande ser samma "ytliga" egenskaper hos mig som attraherade henne i början, är inte det en rätt bra kärlek?

I den förrförra tråden sade jag att allt vad vi är, är vi i relation till andra - för att i nästa ögonblick ändra mig och tillägga att jag nog känner att jag är något i förhållande till tingen också. Jag skulle återkomma till det, vilket jag gör nu.

Man relaterar förstås till tingen. Alla gör det. Platser, byggnader o s v ända ner till småprylar väcker tankar, minnen, känslor, associationer. Men det var inte riktigt det jag menade. Det som händer i såna relationer händer bara i mitt
huvud och är olika beroende på vilken betydelse respektive föremål bär för mig. Svårt att säga något generellt om vem jag är utifrån det.

Men när jag arbetar med tingen för att skapa något händer något annat. (Jag förstår att "skapa" kan låta pretentiöst, som konstnärliga anspråk, men jag menar inte så. Kommer bara inte på något bättre ord.) Husrenovering, anläggning, trädgårdsarbete - jag upplever att det framkallar andra sidor hos mig. En del som finns där annars också men aldrig är så starkt som i de här aktiviteterna: Noggrannhet, kärlek till skönhet, kanske en sorts "fysisk andlighet". Hm...när jag läser vad jag just skrev börjar det bli misstänkt likt något slags sublimerad sexualitet. Men också kanske en tydligare person, klarare tendenser, mindre kompromisser. Djärvare kanske - mer benägen att börja handla utifrån en intuitiv känsla snarare än en färdig, konkret bild av slutresultatet.
Jag tror att jag tycker ganska bra om den personen.

Nå...vid det här laget börjar det kännas litet tramsigt, detta försök att ringa in något som började som en ganska diffus känsla, så jag sätter punkt här. "There was a point to this story, but it has temporarily escaped the chronicler's mind" (Douglas Adams). Kanske kan någon annan läsa ut något vettigt ur det som jag inte kan se?