Geten som objekt

Det förra inlägget kom mig att tänka på den enda gången då jag på allvar har känt mig som ett sexobjekt och inget annat.

Det hände när jag gjorde lumpen som befäl på I1. Under den sista sommaren - kadettskolan - hände det sig att danska livgardet fyllde några sekel och jag var en av dem som utvaldes för att åka till Köpenhamn och representera Svea Livgarde vid firandet.

Själva festligheterna skulle bestå av en stor parad av samtliga överlevande från tidigare årgångar av danska livgardister och senare en stor middag med tusentals gäster, däribland drottning Margarethe. Vi anlände med tåg tidigt dagen innan. Tillsammans med en kontingent från brittiska Queen's Regiment fick vi göra studiebesök på Carlsbergs bryggeri och sedan repeterade vi vad vi skulle göra under paraden. Kvällen var fri och då skulle vi gå ut. Den danske kadetten som hade utsetts till vår värd skulle ta med oss till livgardisternas favoritställe.

Jag minns inte vad stället hette men jag tror att det låg någonstans på Ströget. Vi promenerade dit och fick en del underliga blickar på vägen. Vår värd sade att det nog berodde på att vi i våra uniformer såg litet ut som tyska poliser i danskarnas ögon; vi bar den gamla svenska blågrå permisuniformen med skärmmössa, eftersom vi vid det här laget var kadetter med sergeants grad. Han och andra danska livgardister rörde sig i kläder av ledigare Nato-snitt, stickad tröja med förstärkningar av vindtyg och skinn, basker, fältbyxor och lätta kängor.

Vi kom fram till livgardisternas stamhak. Det visade sig vara en bar med ett litet discogolv, rätt ordinär så när som på en sak: Alla gästerna var militärer i uniform. Det vill säga, de manliga gästerna - det fanns en hel del civila flickor där också.

Väldrillade som vi var tog vi av oss skärmmössorna så fort vi klev innanför dörren; aldrig mössa på inomhus för en svensk soldat. Så slog vi oss ned vid ett bord och började givetvis dricka öl. Efter ett tag hamnade jackorna på stolsryggarna, det var rätt varmt därinne. Vi sneglade på flickorna. En del var i sällskap med pojkar, andra satt i små grupper för sig själva, så tydligen var det inte bara soldaternas flickvänner. Efter ett tag och några öl fattade jag mod och reste mig. Det var väl bara att bjuda upp?

Jag blev grymt besviken. Alla flickor som jag frågade avböjde utan ens ett leende, en del t o m med rynkad näsa. En svensk i polisliknande blågrå byxor och dito ljusblå skjorta var uppenbarligen så icke-cool man kunde bli där. Efter ett tag återvände jag frustrerad till bordet och beklagade mig för kompisarna. Östlund tittade trött upp på mig och sade på sin släpiga stockholmska: "Har du prövat med mössan?"

Jag såg på min skärmmössa, som fortfarande låg på bordet där jag hade lagt den när vi kom in. "Ja vad fan", sade jag, satte den reglementsvidrigt på huvudet, drog ned skärmen över ögonbrynen och gick mot dansgolvet. Och sen...

...sen behövde jag inte bjuda upp mer.

De kastade sig över mig.

De kom från alla håll och omringade mig.

Jag minns inte hur länge jag dansade men ett bra tag var det i alla fall, med en hel rad olika söta danskor som bytte av varandra. Det var inte en i taget utan minst två eller tre som dansade omkring mig och med mig och vi pratar inte någon oskyldig discodans: De gav mig blickar och leenden av en sort som jag inte har fått varken förr eller senare och de tog på mig och gned sig mot mig - ni vet var. Vid ett tillfälle nappade en flicka åt sig mössan, dansade bort till sina kompisar med den på sitt huvud och sedan åter och gav den tillbaka till mig.

Långt om länge var jag så utpumpad att jag måste sätta mig och ta en öl, så jag tog av mig skärmmössan, vinkade hej då till flickorna och lämnade dansgolvet. Ganska snart därefter var det dags att dra oss tillbaka till vårt logi i de danska gardeskasernerna.


Det var en ytterst speciell upplevelse för en ung man som jag. Mina framgångar hos det motsatta könet var vanligen rätt måttliga. Inte så att jag någonsin kände mig direkt impopulär men jag var blyg när det gällde att ta initiativ och killar måste ju oftast våga jobba litet för att komma någonstans. Märkligt då att plötsligt hamna i en situation där inget av det där spelade någon roll; allt jag behövde var att ta på mössan, så kom de. De kom inte med förstulna blickar och blyga dansgolvskramar, det slags inviter jag var van vid, utan med ett direkt, rakt på sak, ohöljt sexuellt utspel som män sällan får uppleva om de inte är rock- eller filmstjärnor.

Samtidigt förstod jag ju rätt snart vad det handlade om. De där flickorna som hängde på militärernas stamhak var till stor del uniformsfetischister och en skärmmössa neddragen över ögonen gav den där litet SS-aktiga touchen som de uppenbarligen tände på. Jag medger gärna att det kändes konstigt att stå där och bli så åtrådd för något jag hade på huvudet som inte hade ett dugg med min person att göra. Konstigt men inte obehagligt, för dels fanns det mitt i den upphetsade stämningen något slags humor och distans som kanske är dansk, dels kändes det inte särskilt hotfullt för en lång och för tillfället ovanligt vältränad artonårig pojke att antastas av ett gäng jämnåriga flickor. Absolut inte så hotfullt som motsatsen kunde ha varit.


Ändå - nu när jag har mognat och tänker tillbaka på det där, hur jag kunde bli så dyrkad av ett antal unga kvinnor som inte kände mig bara för en enda klädespersedels skull, så känns det ganska ihåligt...INTE!!! Det var skitkul!! Jag älskade varje sekund av det och om jag fick chansen att ta en tidsmaskin och åka tillbaka dit och uppleva den där kvällen bara en gång till skulle jag inte tveka en sekund! Men så är jag också bara en karl.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0