Stans kortaste blogg

Hustrun Noemi har skrivit om prylfixering maskerad till stil- och designintresse. Bland annat berörde hon ämnet heminredning, som jag just nu är särskilt intresserad av på grund av vår egen renovering. Att bygga och inreda har ju blivit en av vår tids stora informella folkrörelser och på byggahus.se:s forum, där jag ofta hänger, får man höra en hel del av hur folk tycker och tänker om det. Det är ganska intressant.

I underavdelningen om kök lägger många ut bilder av sina färdiga kök och i kommentarerna ser man att de som får flest ovationer vanligen är de som ser mest ut som ett urklipp ur en katalog. Släta, vita, högblanka luckor kombinerat med mörk bänkskiva är det säkraste receptet för att få beröm. Pluspoäng för kakel ända upp till taket, stor fet rostfri fläktkåpa och antingen minimalt med överskåp eller liggande (låga och breda) sådana.

Ett av de mest använda orden för att berömma eller beskriva vad man vill uppnå är "stilrent". Vad menas då med det? Ja, om man tittar på bilderna av det som prisas som "stilrent", så är det väldigt enhetligt och gärna ganska avskalat. Som i katalogerna. Men man använder inte ordet om något aldrig så enhetligt om man inte gillar det, för "stilrent" har blivit mycket värdeladdat; inte en neutralt beskrivande term utan något åtråvärt, och det som åtrås är att synas ha God Smak.

Stil och design är i ropet och det ska synas i hemmet också. Bostaden ska inte bara vara tak över huvudet utan ett Personligt Uttryck. Nyblivna husägare ser på sitt obetydligt slitna kök och konstaterar att det inte är som de vill ha det. Men vad vill de ha? Jag tror att många egentligen inte vet det - de har, precis som Noemi konstaterade, inte något särskilt stort intresse för form och design i sig men vill väldigt gärna känna sig "rätt". Därav trenden att riva ut och ersätta med katalogkopierade helhetslösningar - det är så mycket enklare att få det rätt så än genom att ändra och komplettera. Framför allt är det enklare att se redan på förhand att det blir rätt.

Jag undrar om inte denna osäkra längtan efter stil och smak också kan vara förklaringen till att just den där släta, avskalade stilen går hem hos så många. Kanske är det så att de övertydligt enkla formerna gör det lättare för även det mest otränade öga att se att det är en stil. (Jag har förövrigt ingenting emot den. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig vita högblanka luckor och bänkskiva av putsad betong om jag hade en fräsch nyfunkisvilla - men det har jag inte.)

Ett helt nytt kök i villastorlek kostar 100 000 eller mer om man räknar komplett med vitvaror, skåp, golv- och väggbeklädnad, el- och VVS-dragning och allt annat plock. Ändå verkar allt fler betrakta det som en konsumtionsvara nästan i klass med kläder.

 "Vi hade tänkt ha bänkskiva av granit, men vi köpte så dyra vitvaror så det fick bli laminat i stället", skrev någon. En välskött bänkskiva av vilket material som helst i hyfsad kvalitet överlever två eller tre generationer vitvaror, eller ännu fler, men många verkar inte räkna med såna tidsperspektiv. Prylar här och nu regerar.

För sådär tre år sedan puffade inredningsbranschen hårt för det randiga träslaget zebrano. De som nappade då fick inte känna sig häftiga särskilt länge - zebrano verkar ha försvunnit snabbt ur kollektionerna - men skaran som kopierar det senaste ur kökskatalogerna verkar inte krympa.

Bakom alltihop finns förstås marknadsförare som inser att ju fler man kan få att se kök som konsumtionsvara och ju mer man kan korta kökets trendcykler, desto mer får man sälja. Men är det marknadsförarna som har skapat den här mentaliteten eller har de bara lyckats slå mynt av en tidsanda som kommer av något annat? Det vet jag inte.

Jag har varit och fått min syn undersökt hos en optiker. Det var första gången för mig. Jag har alltid haft mycket bra syn men de sista två åren har jag börjat få svårt att se på nära håll och är ofta trött i ögonen.

Diagnosen blev som följer: En liten aning översynthet på vänster öga, en liten aning astigmatism och, framförallt, en rätt kraftig åldersförsämring av närseendet. "Ålderssynthet", kallade optikern det och sa att eftersom jag upplever att försämringen har gått så fort kommer den antagligen också att fortsätta ganska raskt.

Jag ska alltså bli med glasögon och det första som hände var att jag fick stå och prova bågar. Det var ju värre än kläder! Den ena efter den andra av nästan likadana fast ändå inte. Och hur lätt är det att se vad som är "jag" när man aldrig har haft glasögon? Ändå stod jag och provade och provade. Ville inte ta de enklaste standardbågarna, ville att det här skulle vara litet roligare än så. Men det blev det ju inte.

Idag har jag inte inspiration för att bry mig om något annat än mig själv. Det är förstås ett problem när man sitter på jobbet med det förmodade syftet att uträtta ett och annat. Inte blir det lätt att skriva något intressant på bloggen heller.

Det är litet olika vad jag tycker om det liv jag lever. Ur en synvinkel har jag det väldigt bra: Fyra härliga barn, ett "bra" jobb som jag får rätt väl betalt för, ett inspirerande projekt i form av vårt hus.

Men ibland känns det mest tungt och trist och tomt. Som nu.

Barnen är och förblir det stora pluset, det sviktar aldrig. Men sen då?

Jobbet känns tjatigt och oinspirerande. Vill byta men det är inte så lätt, det skulle vara svårt att gå ner i lön just nu och nivån är sådan att jag måste göra något som jag är riktigt jävla bra på för att göra skäl för den; har liksom inte råd att vara generalist längre. Så det går trögt. Jag har suttit här för länge. På sätt och vis har jag satt familjen före karriären men det jag har gjort för den är ändå inte mer än...ja, mindre än vad de flesta kvinnor gör.

Fritiden är en ständig slitning mellan familjen och husrenoveringen. "Vi tar det, vi kan göra det snyggt, jag tar gärna hand om barnen medan du jobbar med det", sade hustrun när vi hade tittat på huset. Verkligheten har inte riktigt levt upp till det och det hade förresten inte varit rimligt heller under så lång tid som har gått sedan vi flyttade in. I bästa fall, en helt perfekt renoverarhelg, håller jag på från 12 till 17-18 på lördag och från 13 (p g a dotterns ridlektion) till 17-18 på söndag - men nästan alltid naggar andra familjemåsten i kanten, så att det snarare blir fem till sju timmar sammanlagt. På vardagkvällarna är det först sedan barnen (och ofta hustrun) har somnat som jag kan jobba litet med renoveringen, om jag orkar och har något att göra som är tillräckligt tyst för att inte väcka och störa.

Familjebiten är som man kunde vänta sig med fyra barn varav tre under skolåldern. Jag lämnar på dagis tre morgnar i veckan och hämtar de två andra dagarna, varvid hustrun oftast kommer rejält sent hem. Stoj och glam, mycket hjälpa på toa, tröst och konflikthantering, mat och disk. Stryka kläder när de har somnat. Händer sedan något på natten är det mitt ansvar p g a hustruns sömnproblem. Jag vet inte hur jobbigt vi har det jämfört med dem som har ett eller två barn. Min känsla är att det var en stor skillnad när de var mindre men en betydligt mindre skillnad nu. Det som verkligen nöter på mig är slitningen mellan hötapparna: När jag renoverar har jag dåligt samvete för att jag inte är med barnen, när jag ägnar mig åt familjen mår jag illa över att renoveringen inte kommer någonstans. Och den behöver ta slut någon gång för allas vår skull.

Kanske är det I-landsproblem och inte mycket att orda om, kanske är det inte mer än vad de flesta föräldrar upplever men så där stretar jag fram i ständig verksamhet från morgon till långt in på kvällen såväl vardag som helg, stjäl mig bara ett par timmar på egen hand när de andra sover, och jag har knappt någon egen dröm eller längtan kvar, och kärlekslivet är som man kan förvänta sig under såna omständigheter, och alla gamla vänner är långt borta och jag hinner inte skaffa mig nya, och jag ringer inte ens min far och mina syskon som jag borde, och medan barnen frodas känns jag själv allt mer både privat och yrkesmässigt som förslösad begåvning och ett löfte om en målsättning om något som kunde ha varit, och inget och ingen är längre till för mig, och jag lyssnar så mycket på andras problem men pratar så litet om mina egna - inte för att jag är en sån där man som inte kan utan för att det varken finns tid eller plats för det. Inte ens här vill jag det, jag försöker plocka upp det lilla som trots allt lyckas engagera mig, vill inte bara gnälla rätt ut i cyberrymden. Utom idag.

Efter det förra inlägget kan jag behöva sänka blodtrycket litet genom att tänka på mina härliga ungar. Man måste ju börja tänka på sånt vid min ålder. Blodtrycket alltså. Tänka på telningarna går av sig självt.

Det var ljusfest på dagis igår eftermiddag. Det hade börjat vid fyra och när jag kom dit halv fem var det redan mörkt, så det såg väldigt effektfullt och mysigt ut med dagisgården full av marschaller, lyktor och andra ljuspunkter. Storebror var inne och väntade på mig men de små satt redan ute och åt grillad korv med sin avdelning. Det var bara att samla upp allihop och sedan vankade vi omkring tillsammans i nästan en timme, beundrade ljusen, njöt av det spännande i att krypa in i tält och ströva omkring i dagis lilla skogsparti under kolande mörker - och åt mellan varven. De åt tre, tre resp. två korvar samt en del kakor och drack saft. Ingen mening att anstränga sig med middagen efter det, det blev enklast möjliga. Stora är krasslig och har därför inte så mycket aptit för tillfället. Ljusfest var i alla fall ett väldigt mysigt initiativ som jag tycker att personalen ska ha heder för.

Sedan blev det Bolibompa. Spänd väntan som vanligt på torsdagarna och - den här gången var han med, Storebror! UR var nämligen på vårt dagis i våras och spelade in "Självporträttet" som nu går som inslag i "Cirkustältet" på torsdagar. Vi visste bara inte riktigt om och när det skulle bli hans tur men nu var det alltså dags. Åh, jag höll på att spricka när jag hörde hans fina lilla röst, för att inte tala om när han själv kom i bild på slutet! Först allvarligt blickande mot kameran med sina stora bruna ögon, sedan sprack han upp i det där skälmska leendet som är så typiskt för honom. Han var så bedårande, ja, det får jag förstås tycka som är hans pappa.

Ack, känns inte som att jag kan ducka för ämnet skattesmitande (=svartjobbaranlitande) moderater.

Vad tycker jag om det?

Inte bra, förstås, av det uppenbara skälet: Kärnan i vårt demokratiska system är att alla röstar om vilka som ska sitta i riksdagen, som beslutar vilka lagar och skatter som ska gälla för alla. Om inte funktionärerna i systemet respekterar dess spelregler tar systemet skada.

Tror jag att moderater gör så här mer än andra?

Ja, det är väl långt ifrån bevisat men det förefaller troligt.

Tror jag därför att moderater är mer ohederliga och/eller mindre demokratiskt sinnade än andra?

Nej.

Och varför tror jag inte det..?

För att, förstår ni, jag tror att allas vår lojalitet mot det här demokratiska systemet är relativ och graderad. Vi håller på demokratin i princip men är i praktiken mest lojala mot de beslut som stämmer med våra egna värderingar - förstås.

Skattemoral är ett exempel på det. När det gäller skatter brukar moderater tycka att de är för höga, ord som "orättfärdiga" och "konfiskatoriska" har ofta använts, och därför är de sannolikt mer benägna än andra att tycka att lite vardagligt småfusk är okej eller åtminstone förlåtligt. Ett slags privat revolt.

Jag tar ett annat exempel. Det finns människor som frivilligt säger upp sig och väljer att gå på A-kassa ett tag utan att söka jobb för att de vill vila sig litet, fundera över vad de ska göra sedan o s v. Det anser jag vara fel och omoraliskt eftersom det strider mot syftet med arbetslöshetsförsäkringen - att hjälpa dem som behöver den, inte dem som väljer att använda den för sin personliga utvecklings skull. De som gör så tycker att de har "rätt" till det men skadar systemet på samma sätt som skattesmitaren - man tar respektive undanhåller resurser från systemet, man minskar dess legitimitet och om alla gjorde så skulle systemet braka ihop.

Nå, moderater brukar ju inte gilla fusk med eller missbruk av bidragssystemen. Det är ett lika rött skynke för dem som skattesmitning är för vänstern. Därför förefaller det troligt att moderater beter sig som mitt andra exempel mindre än andra gör. Ja, jag hoppas verkligen att de är mindre benägna än andra att göra så - precis som jag hoppas att socialdemokrater är mindre benägna att använda svartjobbare.

Det förra inlägget kom mig att tänka på den enda gången då jag på allvar har känt mig som ett sexobjekt och inget annat.

Det hände när jag gjorde lumpen som befäl på I1. Under den sista sommaren - kadettskolan - hände det sig att danska livgardet fyllde några sekel och jag var en av dem som utvaldes för att åka till Köpenhamn och representera Svea Livgarde vid firandet.

Själva festligheterna skulle bestå av en stor parad av samtliga överlevande från tidigare årgångar av danska livgardister och senare en stor middag med tusentals gäster, däribland drottning Margarethe. Vi anlände med tåg tidigt dagen innan. Tillsammans med en kontingent från brittiska Queen's Regiment fick vi göra studiebesök på Carlsbergs bryggeri och sedan repeterade vi vad vi skulle göra under paraden. Kvällen var fri och då skulle vi gå ut. Den danske kadetten som hade utsetts till vår värd skulle ta med oss till livgardisternas favoritställe.

Jag minns inte vad stället hette men jag tror att det låg någonstans på Ströget. Vi promenerade dit och fick en del underliga blickar på vägen. Vår värd sade att det nog berodde på att vi i våra uniformer såg litet ut som tyska poliser i danskarnas ögon; vi bar den gamla svenska blågrå permisuniformen med skärmmössa, eftersom vi vid det här laget var kadetter med sergeants grad. Han och andra danska livgardister rörde sig i kläder av ledigare Nato-snitt, stickad tröja med förstärkningar av vindtyg och skinn, basker, fältbyxor och lätta kängor.

Vi kom fram till livgardisternas stamhak. Det visade sig vara en bar med ett litet discogolv, rätt ordinär så när som på en sak: Alla gästerna var militärer i uniform. Det vill säga, de manliga gästerna - det fanns en hel del civila flickor där också.

Väldrillade som vi var tog vi av oss skärmmössorna så fort vi klev innanför dörren; aldrig mössa på inomhus för en svensk soldat. Så slog vi oss ned vid ett bord och började givetvis dricka öl. Efter ett tag hamnade jackorna på stolsryggarna, det var rätt varmt därinne. Vi sneglade på flickorna. En del var i sällskap med pojkar, andra satt i små grupper för sig själva, så tydligen var det inte bara soldaternas flickvänner. Efter ett tag och några öl fattade jag mod och reste mig. Det var väl bara att bjuda upp?

Jag blev grymt besviken. Alla flickor som jag frågade avböjde utan ens ett leende, en del t o m med rynkad näsa. En svensk i polisliknande blågrå byxor och dito ljusblå skjorta var uppenbarligen så icke-cool man kunde bli där. Efter ett tag återvände jag frustrerad till bordet och beklagade mig för kompisarna. Östlund tittade trött upp på mig och sade på sin släpiga stockholmska: "Har du prövat med mössan?"

Jag såg på min skärmmössa, som fortfarande låg på bordet där jag hade lagt den när vi kom in. "Ja vad fan", sade jag, satte den reglementsvidrigt på huvudet, drog ned skärmen över ögonbrynen och gick mot dansgolvet. Och sen...

...sen behövde jag inte bjuda upp mer.

De kastade sig över mig.

De kom från alla håll och omringade mig.

Jag minns inte hur länge jag dansade men ett bra tag var det i alla fall, med en hel rad olika söta danskor som bytte av varandra. Det var inte en i taget utan minst två eller tre som dansade omkring mig och med mig och vi pratar inte någon oskyldig discodans: De gav mig blickar och leenden av en sort som jag inte har fått varken förr eller senare och de tog på mig och gned sig mot mig - ni vet var. Vid ett tillfälle nappade en flicka åt sig mössan, dansade bort till sina kompisar med den på sitt huvud och sedan åter och gav den tillbaka till mig.

Långt om länge var jag så utpumpad att jag måste sätta mig och ta en öl, så jag tog av mig skärmmössan, vinkade hej då till flickorna och lämnade dansgolvet. Ganska snart därefter var det dags att dra oss tillbaka till vårt logi i de danska gardeskasernerna.

Det var en ytterst speciell upplevelse för en ung man som jag. Mina framgångar hos det motsatta könet var vanligen rätt måttliga. Inte så att jag någonsin kände mig direkt impopulär men jag var blyg när det gällde att ta initiativ och killar måste ju oftast våga jobba litet för att komma någonstans. Märkligt då att plötsligt hamna i en situation där inget av det där spelade någon roll; allt jag behövde var att ta på mössan, så kom de. De kom inte med förstulna blickar och blyga dansgolvskramar, det slags inviter jag var van vid, utan med ett direkt, rakt på sak, ohöljt sexuellt utspel som män sällan får uppleva om de inte är rock- eller filmstjärnor.

Samtidigt förstod jag ju rätt snart vad det handlade om. De där flickorna som hängde på militärernas stamhak var till stor del uniformsfetischister och en skärmmössa neddragen över ögonen gav den där litet SS-aktiga touchen som de uppenbarligen tände på. Jag medger gärna att det kändes konstigt att stå där och bli så åtrådd för något jag hade på huvudet som inte hade ett dugg med min person att göra. Konstigt men inte obehagligt, för dels fanns det mitt i den upphetsade stämningen något slags humor och distans som kanske är dansk, dels kändes det inte särskilt hotfullt för en lång och för tillfället ovanligt vältränad artonårig pojke att antastas av ett gäng jämnåriga flickor. Absolut inte så hotfullt som motsatsen kunde ha varit.

En kollega förvånade mig häromdagen. Jag borde ha vetat bättre.

Det var vid lunchen och jag minns inte samtalet som föregick det men det måste ha haft något att göra med stil eller kläder för plötsligt utbrast den här annars så godmodige mannen i föraktfull ton:

"Men den här NN, fan, hon ska jämt klä sig som om hon var en ung tjej. Dom där jeansen hon har och dom där..." Han indikerade något slags topp med sina händer. "Eller så nån liten kort kjol. Hon borde..."
Han fick medhåll av en eller två. De andra, ja, jag är inte säker på att de visste vem han pratade om. Och jag, jag känner den där kvinnan lite grann och har aldrig reagerat på hur hon klär sig. Tajta jeans, visst, men vem har inte det? Och topparna, där handlar det max om bara armar och litet åtsittande, inte urringat eller blottad mage eller något sånt. Kjolarna - inget extremt alls. Inte är hon så ålderstigen heller, som jag kanske eller möjligen litet till, definitivt under femtio. Visst har hon ett ansikte som ser litet gammalt ut för hennes ålder, litet skarpt och ganska mycket rynkor, men varför skulle det diskvalificera henne från att klä sig som något annat än tant?

Jag blev så överraskad av den här snälle killens irritation att jag inte kom mig för att säga något förrän samtalet hade bytt ämne och det var för sent. Men som sagt, jag borde ha vetat bättre. Man ska inte alls bli chockerad över att vanliga hyggliga svenska killar i medelålderns nedre utkanter spyr galla över att vissa kvinnor klär sig på vissa sätt, för det händer hela tiden. Inte så att just mina kollegor sitter och gnäller på sånt för jämnan. De pratar inte kläder så ofta. Men när det ämnet kommer upp bland män, mellan skål och vägg, så är det olämpligt klädda tjejer som väcker mest känslor.

Låt mig göra det helt klart: I våra mansögon finns det inga kläder som är fel utan bara såna som har hamnat på fel bärare. Den vi retar upp oss på är kvinnan som klär sig på ett sätt som hon enligt vår dom inte är kvalificerad för: Hon som "försöker se ut som en ung tjej" eller "tar på sig en sån där kjol fast hon är så mullig" eller över huvud taget drar blickarna till något som just vi inte tycker är värt att titta på. För vi tycker att om man ska ta ut svängarna ska man vara ung eller snygg. Det gör inget att Tilde de Paula är trettinånting och trebarnsmorsa, hon är så smal och snygg att vi vill att hon ska göra sig sexig. Hon har ju den goda smaken att inte låta moderskapet eller något annat som stör vår fantasi synas. Och de ungas förkättrade urringningar? Nemas problemas, att smygsnegla på lite fasta tonårstuttar i tunnelbanan är bara trevligt även om de flesta av oss har fattat att de inte är för oss. Jobbigt blir det bara om de dyker upp på min arbetsplats - t ex framför min kateder - för då blir jag tvungen till att förhålla mig till dem på något sätt som kanske syns och då, när det börjar handla mer om mig och mina värderingar än om flickan, blir det obekvämt.

Och är man både ung och snygg - tja, anything goes. Lite söta gothbrudar tycker de flesta av oss bara är gulligt och sexigt (det finns t o m porrsajter dedikerade till såna).

Det är helt enkelt så att även om de flesta rent intellektuellt skulle tycka att det är fel, om de var medvetna om det, så går män och bär på en dold premiss att män har rätt att klä sig som de vill men kvinnor har ansvar för vad var och en - i synnerhet varje man - som ser henne kan tänkas tycka. Om någon tycker att en kvinna har för tajt kjol för sitt rumpomfång eller för små eller slappa bröst för en sån urringning, så är det hennes fel. Liksom, om en tjej visar tre femtedelar av sina kraftiga lår, så är det irrelevant att det finns män som uppskattar mulliga kvinnor eller att hon kanske helt enkelt bara gillar själv hur hon ser ut - låt mig slippa se! Vi tar det alltid personligt.

Med den grundinställningen till kvinnors yttre är det i förlängningen fullt logiskt att domstolarna diskuterar våldtäktsoffers kläder. Om varje man har rätt att ta en enligt honom olämpligt klädd kvinna som en förolämpning, så har han också rätt att känna sig personligen inviterad av en som klär sig sexigt. Det är därför som det privata är politiskt även i den här frågan, det är därför som det är så viktigt att jag och andra män som tänker som jag skärper oss och ifrågasätter direkt när såna här synpunkter dyker upp vid lunchbordet eller bardisken - inte bara gnäller av oss efteråt i bloggens relativa anonymitet.

Ett PS: Jag vet att kvinnor kan vara minst lika fördömande om andra kvinnors klädsel. Att jag bara pratar om män här betyder inte att jag tycker att kvinnor är bättre men i det här fallet är deras syrligheter mer ett ofrivilligt medlöperi, en utlöpare av den patriarkala tankefigur som är huvudproblemet.