Stans kortaste blogg

Jag har varit och fått min syn undersökt hos en optiker. Det var första gången för mig. Jag har alltid haft mycket bra syn men de sista två åren har jag börjat få svårt att se på nära håll och är ofta trött i ögonen.

Diagnosen blev som följer: En liten aning översynthet på vänster öga, en liten aning astigmatism och, framförallt, en rätt kraftig åldersförsämring av närseendet. "Ålderssynthet", kallade optikern det och sa att eftersom jag upplever att försämringen har gått så fort kommer den antagligen också att fortsätta ganska raskt.

Jag ska alltså bli med glasögon och det första som hände var att jag fick stå och prova bågar. Det var ju värre än kläder! Den ena efter den andra av nästan likadana fast ändå inte. Och hur lätt är det att se vad som är "jag" när man aldrig har haft glasögon? Ändå stod jag och provade och provade. Ville inte ta de enklaste standardbågarna, ville att det här skulle vara litet roligare än så. Men det blev det ju inte.

Nej, vad jag än provade så förblev det glasögon. Inte för att det är något fel med det i sig. Jag vet massor av människor som ser bra ut i sina glasögon men för min del känns det vemodigt därför att det är det första riktigt ovedersägliga ålderstecken som har smugit sig in i mitt liv. De första rynkorna kunde jag klassa som mognad och de stör mig inte. Kärlekshandtagen var mindre välkomna men dem kunde jag kalla utslag av vällevnad eller snarare fellevnad. Åldersförändringar av synen, däremot, är bara...ja, åldersförändringar. Det är ingen stor sak men känns på något sätt symboliskt.