Stans kortaste blogg

Morgonen är dimmig och kall. Jag tänker mycket på äldsta dottern efter samtalet som vi hade med hennes lärare igår - men om det berättar Manon, så jag ska inte upprepa det. Kommenterar där med vad jag har att tillföra.

Röran av påståenden och motsägelser kommer mig att tänka på mig själv i den tidiga skolåldern. Jag var ett mycket ärligt barn.

När jag var åtta år flyttade vi in i en nybyggd villa. Den låg vid en återvändsgata som nyligen hade förlängts och en del av husen där tillhörde ganska välbeställda människor (staden var för liten för att ha något renodlat rikemansområde). Huset närmast innan vårt var ett sådant; mannen i familjen var direktör i någon av industrierna runt staden och det var stort och såg exklusivt ut med glaserade takpannor och annat sådant. Och det talades redan om det. Jag fick höra rykten vid frukostbordet, tror att min några år äldre syster stod för en del av dem men mina föräldrar hade också en del att säga.

När jag var ute i snön några dagar senare träffade jag på den rike grannens son, som var ett par år äldre än jag, och överraskades positivt av att han visade sig vara en någorlunda vanlig kille som man kunde både leka och prata med. Så varför inte ta reda på hur det egentligen låg till, tänkte jag? Alltså frågade jag:

- Är det sant att ni har kranar av guld i badrummet?

- Hmm, njaää...

- Och är det sant att din pappa beställde en stor marmorskiva från Italien, och sedan kollade han den med förstoringsglas och hittade en liten, liten repa, så han skickade tillbaka den?

- <mummel, mutter>

Tråkigt nog visade sig grannpojken inte fullt så sällskaplig efter det. Men vid nästa måltid i familjen kunde jag i alla fall glatt dementera ryktena, för jag hade ju kollat upp. Mamma blev väldigt upprörd. Hur kunde jag gå och tala om för den där pojken vad vi hade sagt? Nu visste säkert hans också föräldrar hur snacket gick hemma hos oss!

Jag har "politik" med bland kategorierna på min blogg men har inte skrivit så mycket om det, bara ett par små nedslag i enstaka frågor. Det finns ju så många som bloggar om politik och är mycket mer insatta. Jag, jag är en sån där som inte vet riktigt, tycker att å ena sidan si och å andra sidan så...

Men ibland tänker jag att just därför borde jag kanske skriva om det. För att reda ut mina tankar. För att politik är alldeles för viktigt för att lämnas åt dem som tror att de redan vet. För att "ingen kommer undan politiken" och att sjuttiotalsvänstern hade alldeles rätt i att "det privata är politiskt".

 När jag har röstat har jag oftare hamnat litet till höger om blockgränsen än till vänster men det beror nog mest på den liberala ryggmärgsreflex som jag fick av att växa upp i ett medelklasshem med borgerligt sinnade föräldrar. Sanningen är att ideologiskt känner jag mig väldigt kluven mellan ett vänster- och ett högerperspektiv och det känns bara tydligare ju äldre och mognare jag blir.

När jag säger "höger" menar jag liberalism. Inte gammal hederlig konservatism, som aldrig har lockat mig och i dagens Sverige knappast är synlig utanför moderaternas bakre salonger. Och med liberalism menar jag just det - inte nyliberalism, som väl en gång betydde någonting men nu bara är ett skällsord som Vänster använder om Höger, inte socialliberalism, som mest känns som något som folkpartiet tog till för att tala om att de var något annat än moderaterna när dessa började profilera sig som liberaler under sent sjuttiotal.

När jag säger "vänster" menar jag demokratisk socialism, inte kommunism, som ligger om möjligt ännu längre från såväl mitt hjärta som svensk mainstreamdebatt än den klassiska konservatismen.

Om den sortens kluvenhet som jag känner skrev Katrine Kielos i ett månadsgammalt inlägg i ämnet vilken debattaktik vänstern bör använda framöver:

"Höger respektive vänster är två i hög grad varandra uteslutande synsätt på världen, människan och samhället. Mittenväljare kännetecknas av att deras kognition hoppar mellan att tänka utifrån vänster-värderingar och höger-värderingar (de är bikonceptuella). Vilken del av deras kognition som för tillfället är aktiv avgör vilken position de tar i en sakfråga."
Geten skulle vilja invända att ja, visst handlar det om två skilda perspektiv men jag hoppar inte mellan dem utan erkänner att båda perspektiven har sin giltighet på samma gång. Vänster/höger handlar för mig om en målkonflikt - men inte mellan olika individers/partiers/ideologiers mål utan mellan olika och sinsemellan delvis motstridiga önskningar och drivkrafter som jag och, tror jag, alla andra människor bär på.

Vänster står nämligen för mig för allas vårt behov av trygghet, för att se och reagera på orättvisor och känna empati med dem som drabbas av dem, för en positiv tro på att det går att designa ett samhälle; om vi kan se att något är fel så kan vi också göra något åt det ifall vi hjälps åt. Höger står för mig för behovet av äventyr och utmaning, för att hellre vilja ha en rabatt med många sorters blommor än en stor rosenbuske, för att egennyttan inte bara är en ful gökunge utan en del av vår livskraft som måste tas tillvara. Båda perspektiven rymmer en sanning, de är som politikens yin och yang, och jag har svårt att tro att ett samhälle kan levas och frodas baserat på bara ett av dem. Jag har i alla fall ingen lust att leva i ett sånt samhälle.

Jag hyser också misstänksamhet åt båda hållen.

Jämlikhet, ekonomisk demokrati, fördelningpolitik, det låter ju bra. Det är bara det att all mänsklig erfarenhet säger att hur man än skriver reglerna finns det alltid köttgrytor och det finns alltid några som är bättre än andra på att ta sig fram till dem. Och som hittar genvägar. Med andra ord - det kommer alltid att vara någon som lägger beslag på paradlägenheterna vid Strandvägen och jag blir inte gladare om de är fackpampar än om de är Skandiadirektörer. Eller vice versa heller, för den delen.

Å andra sidan, det låter ju piffigt att säga att inkomstklyftor är bra eftersom kapit...förlåt marknadsekonomin belönar efter förtjänst och det ger incitament och multiplikatoreffekter och whatnot så att alla får det bättre i slutändan. Men herregud, titta på dem som kör omkring i de tjusigaste bilarna. Titta hur många astronomiskt prissatta villor som utannonseras varje vecka i stockholmstidningarna. De som har så mycket pengar, hur många har det bara för att de är så väldigt mycket duktigare än alla andra och hur många har haft hjälp av t ex tur eller mindre skrupler eller att de råkar känna rätt människor? Vari ligger samhällsnyttan med det och vad hände med "efter förtjänst"? Förklara det, och om orden "social kompetens" ingår stryper jag dig. Nej, jag skojar bara och förresten kan man inte strypas via nätet - men ändå.

Jo, jag är medveten om att jag delvis argumenterar på neanderthalnivå men det här är bara en liten bloggkrönika, inget partiprogram. Kärnan i min uppfattning är att jag tror att livet är för komplext för att kunna fångas av en enda ideologi. Vänster och höger behövs båda två. Kraft och motkraft. Dessutom finns det frågor där inte ens dessa två tillsammans räcker till.

På dagis i morse satt den en lapp upptejpad på ett skåp. Där stod ett utdrag från ett samtal igår.
A (vår mellanpojke, 5): "Vet du X, jag är kär i asfalt."
X (jämnårig flicka): "Och jag är kär i dig."
Han håller stilen, vår lille charmör. Om ni undrar över asfalten så har det gjorts ett mindre gatuarbete nära dagis och våra tre små blev väldigt fascinerade av asfaltering och frågar en massa om det.

Det är många små intressanta och roliga samtal man får lyssna till nu. De konverserar verkligen när de leker. Lösryckta repliker flyger förbi medan man skyndar runt för att röja av frukostbordet och plocka i ordning och det är inte förrän efteråt som man hinner undra vad det var för sammanhang de kom ur egentligen. Som lillflickan (3,5) i morse: "Man måste kissa länge på dagis, det stämmer."
Hon kryddar gärna talet med lillgamla vändningar som 'det stämmer'. Lillgammalt är sött vid tre och ett halvt, inte irriterande som det kan vara när de kommer uppåt skolåldern.

Jag såg på reklamen i tunnelbanan att nu finns "Vilse i pannkakan" att köpa på DVD. Vad bra, det kan jag skrämma hustrun med! Nej, inte köpa den, det vore för grymt - det räcker att jag berättar att den finns.

"Bästa Hanne,

Idag kommenterar och applåderar du beslutet att kräva frånvarointyg från barnomsorgen som förutsättning för att betala ut VAB-ersättning. Inget fel i det, jag tycker inte heller om bidragsfusk.

Däremot stör det mig när du skriver: 'Det finns inga karensdagar i den tillfälliga föräldrapenningen, vilket torde kunna förklara att småbarnsföräldrar trots alla dagisbaciller har mindre egen sjukfrånvaro än barnlösa kolleger.' Det här argumentet har du tagit upp flera gånger förr. Du har till och med sagt att denna statistiska skillnad visar hur utbrett fusket är.

Vad du missar, alternativt förtiger, är att det finns en svaghet i det här sambandet, en annan orsak som bidrar till siffrorna. Jag själv har aldrig tagit ut tillfällig föräldrapenning för något annat än att vara hemma med ett sjukt barn. Ändå har jag betydligt lägre egen sjukfrånvaro sedan jag blev förälder än innan. Varför? Därför att jag ofta inte har tid att vara sjuk. När det är många baciller som går runt är det oftast barnen som insjuknar först och sedan, när jag själv börjar må dåligt, tycker jag inte att jag har tid att gå och lägga mig. Jag är ju redan 'efter' på jobbet eftersom jag just har 'vabbat'.

Detta berättar jag inte för att jag känner mig personligen påhoppad utan som exempel. Jag vet att det finns många som upplever samma sak. Alltså: Att småbarnsföräldrar har mindre sjukfrånvaro än barnlösa beror säkert till en del på bidragsfusk - det finns ju fler belägg för fuskets existens - men också på att många föräldrar har en betydligt högre ribba än andra för vilken nivå av illamående som krävs för att stanna i sängen.

Med vänlig hälsning

(Mitt riktiga namn)

IT-tekniker och småbarnsförälder"

Ovanstående mejlade jag just till Hanne Kjöller på DN. Jag har tagit upp det här tidigare i bloggen men kan inte motstå att upprepa det. Det är ju litet lustigt att det var just Kjöller som återkom till det här argumentet - hon är inte den enda som har använt det men det var henne jag nämnde som exempel förra gången.

Egentligen förenklar jag litet. Visst händer det att jag går till jobbet i tveksamma fall men det känns också som att jag har fått högre motståndskraft av att vara förälder. Jag blir helt enkelt inte lika sjuk. Ett par gånger under det senaste året har barnen varit magsjuka medan jag själv bara har känt av en lätt ostadighet i magen. Andra gånger är det som att kroppen hålls igång under arbetsveckans ekorrhjul av hämtning/lämning och jobb och först när helgen kommer sjuknar man in.

Någonstans i den ännu inte utredda flyttbråten därhemma - det har ju trots allt bara gått två år - finns några pappersark, kopior ur en nästan tio år gammal journal. Ungefär mitt på det andra eller tredje bladet står det:

02.29      PARTUS

Och på raden under: "FINT flickebarn framföddes i framstupa kronbjudning."

Jag kan inte tänka på det där enda ordet som står för så mycket utan att håret på underarmarna reser sig och ilningar jagar varandra från nacken ned till vaderna. PARTUS - liftoff, varde ljus, timmen noll. Ridån har gått upp och örnen har landat. Ett liv som just har börjat och två som har förändrats så fundamentalt och oåterkalleligt.

Egentligen händer det ju hela tiden. Alla människor har fötts och de flesta får bli mamma eller pappa en dag. Det jag kände är bara vad nästan alla nyblivna förstagångsföräldrar känner. Ändå minskar det inte värdet av det, tvärtom är det härligt att det finns ett underverk som nästan alla kan ta del av, ständigt lika nytt och förunderligt för den som får erfara det. Och man är tacksam, för evigt tacksam mot själva livet för det stora lilla lån man gavs.

Minnet för mig några timmar framåt i tiden. Jag hade omsider hunnit hem och sovit ett par timmar. Det var eftermiddag och jag var tillbaka på BB. Manon skulle gå på toa och skötas om litet grann, så precis som jag hade gjort under de tidiga morgontimmarna satt jag med den lilla varelsen i famnen igen. Jag tittade ner på henne. Hon sov. En radio stod på i rummet och det var Mariah Carey som sjöng. Egentligen är jag inte så hemskt förtjust i hennes wailing-gymnastik men just den här låten kommer alltid att få mig att höja volymen och mina ögon att tåras, för sällan har det spelats något så passande som just den låten där och då, två dagar före julafton med den lilla nyfödda i mina armar: "All I Want For Christmas Is You".

Jag önskar att jag kunde skriva något elakt roligt om:

- Folk som stannar till och ser sig omkring direkt när de kliver av rulltrappan, lyckligt omedvetna om seriekrocken bakom dem

- Folk som, när man plockar frukt i affären, står bakom och skruvar otåligt på sig fastän man anstränger sig för att ge plats så att de också kan plocka

- Folk som står i tunnelbanan och knuffar medpassagerare med ryggsäcken som de inte fattar att de har på sig

- Fotgängare som har missat att lagen om att bilister ska släppa fram dem gäller på övergångsställen, så de springer omkring och ser förnärmade ut var som helst på gatorna

- Bilister som helt och hållet har missat den där lagen

- Femtioelva andra vanliga avarter i trafiken

- Folk som aldrig läser bruksanvisningar ("Är det så man ska göra? HUR skulle JAG kunna veta det?")

- Folk som tror att deras åsikter får mer tyngd om de säger eller skriver "ej" i stället för "inte"

- Folk som tycker att etiketten "PK" är ett fett tungt argument mot allmänt utbredda, gärna litet progressiva åsikter

- Regeringen

- Oppositionen

- Urban Jungle & latte-folket

Packat på tunnelbanan igen. Idag var en av de värsta morgnarna på länge - annars brukar det vara på eftermiddagarna som jag hamnar mest i kläm. Det är bara det att jag börjar tycka att det är ganska roligt. Intressant att studera människors reaktioner och beteenden - det frenetiska undvikandet att se på någon som man har hamnat för nära inpå, små subtila artigheter, överväganden av typen "när jag måste hålla i samma stång som honom och tre till, hur nära hans hand kan jag då ha min hand?" - ja ni vet, allt sånt där som folk sysslar med när det är trångt. Inga banbrytande beteendevetenskapliga upptäckter men kul att iaktta.

Jag upptäcker också att jag faktiskt tycker om att tvingas nära inpå folk på det där sättet. Det är litet mysigt med alla dessa människor av alla slag så nära inpå, man skuffas lätt, lämnar plats för någon som måste förbi på ena sidan, makar litet på väskan för någon som ser ut att ha det trångt på andra sidan. Kanske gillar jag det för att jag tycker om fysisk närhet men har litet svårt för att ta initiativ till den (t ex uppmuntrande klapp på ryggen, trycka armen) gentemot andra än mina allra närmaste.