Lilla du, lilla jag
Jag kom att tänka på en sak. Vet inte vad jag ska tycka eller tro om det här.
När jag har snokat runt på olika forum på nätet har det slagit mig att det är ganska vanligt att vuxna kvinnor använder nick som kan uppfattas som litet förbarnsligande eller självförminskande. Jag menar sånt som t ex "Anna Kanin" och "Fialottabus". De är förvisso långt ifrån någon majoritet men rätt vanliga - däremot ser man sällan män ta sig nick av det slaget.
Det här har jag sett som ett tecken på kvinnlig underordning - att en del kvinnor tror, kanske med rätta, att de i vissa sammanhang får ett bättre mottagande om de gör sig litet små.
Så, en kväll i förra veckan när jag promenerade hemåt från tunnelbanan, började det snöa. Stora, ulliga flingor glittrade till i lyktskenet när de dansade förbi med vinden. Det såg festligt ut och fick mig, svältfödd som man är på såna syner den här så kallade vintern, att ta några skutt. Jag kände mig rätt pojkaktig och med ens kom jag att tänka på ovannämnda Anna och Fia.
Det är ju faktiskt ganska ofta som jag kan känna mig så där pojkaktig, så fyrtiofyraåring jag är. Inte särskilt konstigt egentligen. Jag som alla andra har ju fortfarande känslorna i mig från det där barnet som jag var och från tonåringen och allt annat som jag har varit.
Det är väl bara det att vi män sällan visar det. Jo förresten, vi visar det genom vissa "legaliserade" uttryck - framför allt en del sporter och hobbies - men sällan i ord. I synnerhet inte i hur vi talar om oss själva och vad vi kallar oss.
Så vad ska man säga? Är det "Anna Kanin" och "Fialottabus" som förminskar sig eller är det vi gubbar som blåser upp oss?
Jag vet inte - jag är ju bara en liten getabock.