Stans kortaste blogg

Att stå på busshållplatsen i kylan och decembermörkret, frost på kurens glasväggar, bilar som strömmar förbi som okroppsliga par av ljuspunkter. Halvvaken, huttrar lätt. Kliver på bussen och går långt bak, sjunker ner i sätet och blundar för de skarpa lysrören. Förs framåt, längtar bakåt till värmen i huset och till barnen; tvillingflickan som låg och såg på mig innan hon somnade igår kväll, tvillingpojken som kom och kröp ner hos mig i natt, de två större som jag i alla fall hann krama och säga hej till innan jag gick. Längtar till i eftermiddag när jag ska hämta dem.
Omstigning på Gullmarsplan, kryssar mellan tidningsutdelarna men tar inte emot något av dem, kliver på tåget och förs bort på ståplats. "Universum är balans" läser jag över någons axel och tänker nej, det är en resa, en lysande pil ut i mörkret, precis som det här tåget. Jag byter på Slussen och får sitta, kurar med ryggsäcken i knät och halvslumrar medan flickan bredvid mig spelar patiens på sin mobil. Vägrar att tänka på mötet som jag ska sitta i hela dagen. Det kommer tids nog. Just nu vill jag bara vara i min drömska bubbla, vaggad till trygghet av vagnens rörelser och människokropparna omkring mig.

Jag kliver av och går den sista lilla biten. När jag knappar in portkoden har det börjat ljusna, förtrollningen är bruten. Arbetsdagen har börjat.

Morgonen är dimmig och kall. Jag tänker mycket på äldsta dottern efter samtalet som vi hade med hennes lärare igår - men om det berättar Manon, så jag ska inte upprepa det. Kommenterar där med vad jag har att tillföra.

Röran av påståenden och motsägelser kommer mig att tänka på mig själv i den tidiga skolåldern. Jag var ett mycket ärligt barn.

När jag var åtta år flyttade vi in i en nybyggd villa. Den låg vid en återvändsgata som nyligen hade förlängts och en del av husen där tillhörde ganska välbeställda människor (staden var för liten för att ha något renodlat rikemansområde). Huset närmast innan vårt var ett sådant; mannen i familjen var direktör i någon av industrierna runt staden och det var stort och såg exklusivt ut med glaserade takpannor och annat sådant. Och det talades redan om det. Jag fick höra rykten vid frukostbordet, tror att min några år äldre syster stod för en del av dem men mina föräldrar hade också en del att säga.

När jag var ute i snön några dagar senare träffade jag på den rike grannens son, som var ett par år äldre än jag, och överraskades positivt av att han visade sig vara en någorlunda vanlig kille som man kunde både leka och prata med. Så varför inte ta reda på hur det egentligen låg till, tänkte jag? Alltså frågade jag:

- Är det sant att ni har kranar av guld i badrummet?

- Hmm, njaää...

- Och är det sant att din pappa beställde en stor marmorskiva från Italien, och sedan kollade han den med förstoringsglas och hittade en liten, liten repa, så han skickade tillbaka den?

- <mummel, mutter>

Tråkigt nog visade sig grannpojken inte fullt så sällskaplig efter det. Men vid nästa måltid i familjen kunde jag i alla fall glatt dementera ryktena, för jag hade ju kollat upp. Mamma blev väldigt upprörd. Hur kunde jag gå och tala om för den där pojken vad vi hade sagt? Nu visste säkert hans också föräldrar hur snacket gick hemma hos oss!

Jag skämdes. Ändå visste jag någonstans inom mig att det inte bara var jag som hade gjort fel.

Min mormors mor kom från en skräddarsläkt men gifte sig med en sjöman. De fick ett antal barn, både söner och döttrar, exakt hur många minns jag inte. Min mormor var äldst av döttrarna. Sönerna gick i pappans fotspår, alltså till sjöss.
Så kom första världskriget. Sverige var neutralt men det hindrade inte våra sjömän från att beröras av krigets realiteter: Blockader, minor, ubåtar. Den första tragedin som drabbade familjen hade dock bara indirekt med det att göra.
Fartyget där en av de yngre sönerna arbetade låg en vinternatt i en svensk hamn. Hamnen var mörklagd, jag föreställer mig att det hängde ihop med de ubåtar som härjade på Östersjön, och den unge mannen hade vakten ensam mitt i natten. Vad som hände kunde man bara gissa när man följande dag drog upp hans döda kropp ur vattnet. Det förmodades att han hade gått en sväng på den isiga kajen, halkat och ramlat i.
Förmodligen fanns det inte mycket han kunde få grepp om på de lodräta kajerna och släta skeppssidorna. I alla händelser skulle han inte ha orkat kämpa länge i det iskalla vattnet.
Men kriget fortsatte och efter en tid kom ett annat fruktat besked. Faderns skepp hade gått under i Sydatlanten - minsprängt - och fadern själv rapporterades saknad, förmodat omkommen.
Där tycker man att det kunde ha räckt för den hårt drabbade familjen men det skulle komma mera. Innan kriget var slut hann ett nytt sorgebud nå dem. Den äldsta brodern hade rapporterats saknad sedan hans skepp hade torpederats av en tysk ubåt utanför USA:s östkust.

Så kom freden men vardagen var hård för gammelmormor. På dagarna arbetade hon som sköterska på lasarettet för att förtjäna familjens uppehälle. På kvällarna var det sista som mormor såg innan hon somnade hur hennes mor satt i skenet av en fotogenlampa och stoppade strumpor, lagade kläder och andra sysslor. Mormor själv tog i stor utsträckning hand om de yngre barnen, det hade hon gjort redan tidigt eftersom fadern för det mesta hade varit på sjön.

Åren gick och så, någon gång på trettiotalet, kom ett brev från ett land i Sydamerika. Det var från fadern. Han hade inte alls drunknat utan blivit upplockad av ett passerande fartyg och landsatt i nästa hamn som det anlöpte. Han hade funnit sig mycket väl tillrätta i det här landet utan ransoneringar och vinterkyla, långt från det oroliga Europa. Nu hade han emellertid börjat känna sig till åren kommen och fått hemlängtan, så skulle man kunna tänka sig att han fick komma hem igen?
Det fick han inte, tyckte mormors mor - hade han hållit sig borta så länge utan att höra av sig, så fick det vara. Men till Sverige och hemstaden återvände han likafullt. Mormors mor släppte inte in honom i hemmet men mormor träffade på honom på stan då och då tills han avled mot slutet av fyrtiotalet. På så vis gick han miste om det sista kapitlet i historien.

Några år in på femtiotalet anlände nämligen ett brev till staden. Adressen bestod bara av ett efternamn och stadens namn. Brevet bars ut till landshövdingen, för hans efternamn var detsamma som stod på kuvertet. Av innehållet förstod dock landshövdingen att det inte var till honom utan till någon annan med samma efternamn. Efter en liten efterforskning gick brevet vidare till rätt adressat - mormors familj.
Brevet kom från USA, från en kvinna vars far nyligen hade dött efter en tids sjukdom. Han hade kommit till Amerika som skeppsbruten under första världskriget. Till följd av förlisningens trauma och de skador han ådragit sig hade han lidit av minnesförlust. Han hade byggt upp ett nytt liv åt sig och skaffat familj men under den sista tidens sjukdom hade vissa minnen börjat återvända. Han hade kommit ihåg sitt riktiga efternamn, vilken stad han kom ifrån och en del andra detaljer. Bland annat mindes han sin snälla syster Jenny, som hade varit så snäll och tagit hand om alla. Mormor förstod på beskrivningen att det var henne han hade kommit ihåg även om han hade blandat ihop hennes namn med en av de yngre systrarnas.

Mormor är borta sedan många år liksom mamma, som var den som först berättade det här för mig. Jag har inte skrivit ner det förrän nu, så förmodligen har jag glömt en och annan detalj och kanske blandat ihop något, men i stora drag stämmer det nog. Det finns efterkommande till mormors äldste bror i Seattle-trakten. Jag tänker ibland att jag kanske också har avlägsna släktingar i Sydamerika men hur det är med det lär jag aldrig få veta.

Hemma med tre krassliga men gladlynta barn på förmiddagen. Mellanmål har serverats och alla sitter vid bordet.
Storebror, c:a fem år, frågar om de ska till dagis i morgon och ett samtal börjar, som jag återger här med vissa förenklingar (oundvikliga småbarnsupprepningar borttagna etc):

"Nej, alla är lediga i morgon. Inget dagis och inget jobb, ingen skola heller."
"Varför det?"
"Det är Kristi Himmelfärdsdag."
"Varför det?"
"Man firar minnet av dagen när Jesus for till himlen. "
"Sitter han på ett moln?"
"Nja, han är väl hos Gud. Om man tror på såna saker, du vet."
"Ja ka bli en tågel", inskjuter lillasyster, tre år.
"Ska du bli en fågel?"
"En människa kan inte bli en fågel", tillrättavisar storebror.
"Neej", säger jag, "men...det finns faktiskt människor som tror att när man dör så föds man igen som en annan människa eller ett djur, till exempel en fågel." Jag berättar kort om hinduerna och själavandring.
"Så dom kan bli fåglar", konstaterar storebror.
"Nej, dom tror att alla människor kan bli det", förtydligar jag. "Folk tror på olika saker."
Storebror vänder sig mot fönstret.
"Jag tror att Jesus står uppe på ett moln och tittar ner", säger han.
"Ja ka bli en tågel", upprepar lillasyster. "Ja ka ta alla myror - tå här." Hon visar med armarna hur hon breder ut vingarna framför sig och skyfflar upp småkrypen.
"Ska du plocka upp alla myror när du är fågel?"
"Ja ka ta myrona ti tranden."
"Ska du ta myrorna till stranden? Ska myrorna bada?" Hon nickar.
"Ja ka åttå bli fågel", skrattar lillebror och klättrar upp i mitt knä. "Åttå pappa."
"Ska jag också bli fågel? Ska vi flyga tillsammans då?"
"Åttå ja", säger lillasyster.
"Och jag", säger storebror. "Jag ska fånga en mask."
De kommer på att mamma och storasyster, som inte är närvarande, också ska bli fåglar. Och vi ska flyga tillsammans allihop. Som en fågelfamilj. De blir upprymda av fantasin, hojtar och skrattar.
"Fast en människa kan inte bli en fågel", säger storebror till sist. "Dom har fel."
"Nja", säger jag. "Människor tror olika saker om gudar och sånt och om vad som händer när man dör. Men man vet inget. Man kan tro på en sak men man vet inte att dom som tror något annat har fel."
"Men jag vet", säger storebror.
"Vet du?"
"Jag vet att en människa kan inte bli en fågel."

Men jag kan inte skaka av mig bilden som mina små gav mig. Bilden av ett annat liv där jag, Hon och våra barn tillsammans pilar över himlen som en liten fågelflock. Bilden som känns både vemodig och värmande.

När Henrik skrev om rädslostimulerade endorfinkickar häromdagen kommenterade jag att jag inte har varit så mycket för sånt. Ändå blev det just något sånt jag sökte igår kväll - fast på ett litet annat plan.
Jag hade jobbat sent och var på väg hem. Det var fel tid för att ta bussen som för mig nästan ända hem till tröskeln, så i stället blev det tunnelbanan till Skogskyrkogården och promenad sista biten. Jag frös, för värmen dagarna innan hade lurat mig att klä mig för litet, och ville ta mig hem så snabbt som möjligt. Det betyder genvägen över kyrkogården, den som jag har tagit flera gånger förr efter mörkrets inbrott. Men det hade varit vid nio eller tio. Nu var klockan över elva och jag tänkte på vad andra har sagt om att man inte ska gå där för sent på kvällen, tänk om man blir överfallen? Där är ju så ensligt.
Men var det egentligen överfall som oroade mig eller något annat? Jag brukar ju inte vara rädd för att gå där. Jag tror inte på spöken, tror jag. Gravstenarna och vetskapen om gamla benknotor där nere i jorden brukar inte skrämma utan snarare göra mig fridfull och filosofisk till sinnes. Så varför tvekade jag nu? Jag ville veta det. Och jag frös, som sagt.
Skogskyrkogården verkade ovanligt mörk. Redan efter några meter kom jag på varför: Allt var släckt. Gatbelysningen, de mindre lyktstolparna efter gångvägarna, inget lyste. Gräsmattorna och vägarna badade i skenet från en nästan full måne men under träden var det kompakt svart. Efter ett par hundra meter kröp det i ryggen och jag såg mig om men ingen följde mig, jag var ensammare än jag någonsin har varit inom gränserna för Stockholms stad. Tystnaden omkring mig var total, där var bara ljudet av mina steg, ryggsäckens knirkande och brummandet från krematoriet när jag passerade det in på gångvägen genom skogen. Det gick knappt att se någonting vid sidan om stigen, vad kunde döljas där? Ensam och utan hjälp, tänkte jag, men nej - det var svårt att föreställa sig att storstadsrånare skulle operera i detta svarta. Vem skulle de vänta på? Här gick inga andra dårar än jag.
Stigen kröktes och med ens hade jag månen rakt framför mig. Jag har aldrig förr blivit bländad av den men i det här mörkret var den som det starkaste flodljus rakt i min väg, kallt och obarmhärtigt, och allt annat runt omkring mig försvann. Jag fortsatte nästan i blindo tills jag räddades av en ny lätt krök, fick vända blicken något bort från månen vars ljus nu silades genom höga tallar.
Och där var gravarna, rad på rad av gravstenar som lika gärna kunde ha varit stillatigande gestalter till vänster om mig. Det fladdrande ljuset av enstaka gravlyktor, fler ljus som glimrade genom ridån av barrträd till höger. En plats som jag har sett många gånger men som ändå verkade okänd nu när grönskans mjukhet suddats ut och stenarnas inskriptioner inte gick att läsa.
Något i ögonvrån fick mig att rycka till - men det var ingen skepnad av levande eller död, bara ett monument i form av ett kors i gjutjärn. Jag hade sett det förr. Men nu hade jag gravar åt alla håll, framåt, bakåt, höger och vänster. Likt Aragorn på Dödens Stig vandrade jag vidare med långa steg men de döda följde mig inte. Jag var ju inte deras kung men tydligen hade jag tillräckligt rent hjärta för att inte störa dem med min närvaro heller. Plötsligt återfick jag känslan av samhörighet från tidigare trolska promenader i lampsken och viskande önskade jag dem frid, de som levat, älskat och fostrat barn i Stockholm före mig.
Jag tog vänster in på den sista sträckan mot östra entren. Träden upphörde och gravarna badade i månsken som åter kändes mjukt. Stenarna såg bekanta ut igen, som vänner.
Jag log när jag passerade ut, skrattade nästan till. Jag var så nöjd med att ha trotsat mina okända rädslor att jag fortsatte att le hela vägen hem.