Stans kortaste blogg

Nu hittade jag (hos Annaa) en sån där lista som jag vill skriva. Det är i o f s ingen som har skickat den till mig men det är ju inte så underligt, med tanke på att jag inte har skrivit en rad här sen i april.

Det handlar i alla fall om att komma ihåg första gången jag;
 

Åt paprika. Vet ej säkert men förmodligen var det på sjuttiotalet, i föräldrahemmet, och förmodligen var den grön - jag tror att det var den vanligaste sorten då och i alla fall den som mamma köpte mest. 

Såg på teve. Jag har minnen av TV-rapporteringen efter mordet på Robert Kennedy 1968. Jag var fyra och ett halvt då. Minns också hur jag tittade på Familjen Flinta i svartvitt, vilket bör ha varit vid ungefär samma tid. Kommer ihåg att mamma läste den svenska textningen högt för mig.

Var på skoldans. Klassfest med dans till grammofon i klassrummet, årskurs fyra, 1973. Joo, jag dansade faktiskt - det gjorde de flesta men flickorna fick släpa ut oss pojkar på dansgolvet. 

Rökte. Den första gången jag minns var på en fest hemma hos en klasskompis när jag var sjutton, nästan arton. Jag blev bjuden av en tre år yngre tjej som lärde mig att dra halsbloss. Men provade jag verkligen inte tidigare än så?

Lagade mat. Jag har minnen av att laga spaghetti med köttfärssås och att steka fläskkotletter. Bör ha varit i sådär elva-tolv-årsåldern. 

Använde en dator. På gymnasiet, första eller andra ring, 1980-81 sådär. Commodore Pet och ABC80, programmerade litet Basic och spelade ett ytterst primitivt månlandarspel med ASCII-grafik.

Fick stipendium. Har en svag aning om att jag kanske fick ett på några hundra i nian. Ingen aning om vad jag gjorde med det.

Flög. Fick komma med på en tur i en Vertol-helikopter när det var uppvisning på stadens flygflottilj. C:a 11-12 år, 1974-75 sådär.

Var kär. 1969: Var så till den grad förtjust i Åsa på lekis att när jag hade råkat snärta till henne med ett hopprep i ansiktet så att hon grät litet, började jag själv gråta.

Fick barn.  När jag var 34 år på Karolinskas BB. Givetvis en betydligt enklare tillställning för mig än för hustrun (en mycket utdragen förlossning).

Jo, jag blev ju utmanad häromveckan av Manon. Man skulle skriva sju fakta om sig själv och skicka utmaningen vidare till sju andra bloggare.

Det där gav mig ett oändligt huvudbry. Ja, inte att välja ut sju fakta utan det där med att skicka vidare. Det är rätt få bloggare som jag brukar besöka så ofta att jag skulle känna mig bekväm med att utmana dem. Av dem är det ännu färre som inte antingen a) redan fått utmaningen eller b) förmodligen inte skulle välkomna den.

Så nu har jag till sist beslutat att göra som Annaa gjorde: Jag skickar inte vidare men jag skriver mina sju fakta som en service till intresseklubben. Här kommer det:

1. När jag var nyfödd var mina fingerleder så mjuka att man utan att jag reagerade kunde böja mitt långfinger bakåt tills det låg platt mot handryggen. Det går inte längre men däremot kan jag böja yttersta leden i vänstertummen mer än 90 grader uppåt/bakåt, s k skomakartumme.

2. Jag är förmodligen född tvåhänt men uppfostrad till högerhänt. Sålunda skriver jag högerhänt men gör många andra saker lika bra med båda händerna, särskilt sådant som jag gör sällan eller inte har gjort förut, och är starkare i vänster hand än i höger. Tester om vilken hjärnhalva man använder mest (vet inte om det har med saken att göra) brukar ge mycket konstiga och förvirrande resultat om mig.

3. Under min nördigaste period på mellan- och högstadiet var jag insnöad på modellbygge, historia (särskilt sjökrigshistoria) och Tolkien. Jag kan fortfarande ur minnet redogöra för sådana omistliga fakta som noldorfurstarnas stamträd och de viktigare flottornas olika klasser av slagskepp och kryssare under andra världskriget.

4. När jag som sextonåring reste till Danmark med kommunala musikskolan blev jag utskrattad av samtliga tjejer i orkestern, kören och storbandet efter att ha tappat ett kondompaket på marken mitt bland allihop. Jag vet inte om det var trots eller tack vare det som en av körtjejerna gav mig ett av mitt livs första hångel på Tivoli nästa dag.

5. På ett självtest av typen "vilken personlighetsstörning har du" fick jag värdet High (det näst högsta möjliga) på "obsessive-compulsive". Men det är bara de mest engagerande och lustfyllda sakerna som att skriva, rita, renovera hus och anlägga trädgård som på allvar väcker den där pedanten i mig, som vill att det ska bli alldeles rätt. Jag är hyfsat kapabel att slarva med sådant som jag finner oväsentligt eller tråkigt och att snabba på med sådant som är "bara jobb".

6. Jag har en ytterst barnslig smak när det gäller alkoholfria drycker, gillar egentligen bara söta safter och juicer, särskilt mango eller passionsfrukt. Kolsyra är litet jobbigt och får mineralvatten att smaka apa. Jag längtar aldrig efter kaffe eller te, de slinker bara ner i brist på annat. Grapefruktjuice och liknande - fetglöm!

7. Jag har en gång blivit uppraggad av en bög på Stockholms central...fast jag trodde att han bara var en snäll norrlänning som erbjöd mig en soffa att sova på när jag hade missat sista tåget. Den stackars karln blev så besviken, när det framkom hur det låg till, att jag fann det mest hänsynsfullt att ringa på en taxi och invänta första uppsalatåget på plats.

Jag önskar att jag kunde skriva något elakt roligt om:

- Folk som stannar till och ser sig omkring direkt när de kliver av rulltrappan, lyckligt omedvetna om seriekrocken bakom dem

- Folk som, när man plockar frukt i affären, står bakom och skruvar otåligt på sig fastän man anstränger sig för att ge plats så att de också kan plocka

- Folk som står i tunnelbanan och knuffar medpassagerare med ryggsäcken som de inte fattar att de har på sig

- Fotgängare som har missat att lagen om att bilister ska släppa fram dem gäller på övergångsställen, så de springer omkring och ser förnärmade ut var som helst på gatorna

- Bilister som helt och hållet har missat den där lagen

- Femtioelva andra vanliga avarter i trafiken

- Folk som aldrig läser bruksanvisningar ("Är det så man ska göra? HUR skulle JAG kunna veta det?")

- Folk som tror att deras åsikter får mer tyngd om de säger eller skriver "ej" i stället för "inte"

- Folk som tycker att etiketten "PK" är ett fett tungt argument mot allmänt utbredda, gärna litet progressiva åsikter

- Regeringen

- Oppositionen

- Urban Jungle & latte-folket

...men så har man ju gått och blivit så vuxen och förståndig att man inser att saker har mer än en sida, att det skulle vara jävligt tråkigt om alla såg precis likadant som jag på saker och ting, att alla har sina avigsidor och blinda fläckar (drullen med ryggsäcken kan ju vara en underbar person på en massa andra sätt), att det är bättre att leva och låta leva och inte hänga upp sig på småsaker och tror jag själv att jag är så perfekt förresten? Och så blir jag sittande här i min visdom och godhet och får inte ett dugg ur mig.

Det här familjefaderslivet kan få en att känna sig rätt medelålders och ohipp ibland. Emellertid har jag insett att det nog inte är så illa ändå. Jag är nämligen, har jag fått reda på, årsbarn med såväl Brad Pitt som Jonny Depp.
Jag borde nog lära mig att gå som Jack Sparrow, så att alla kan se vilken liten spelevink jag innerst inne är, savvy?

Det här vore väl ingen riktig blogg av "jag och mina tankar"-slaget om jag inte gick in på den eviga frågan om vem jag egentligen är.
"Vem är du själv, egentligen - ensam och utan namn?" sade Tom Bombadill.
Och visst, jag är nog också anhängare av skolan att allt vad vi är, är vi i relation till andra människor. Det är det som är så skönt sent på kvällen när alla andra har somnat: Jag är ingen, eller inget annat än vad jag väljer att tänka för stunden - eller läsa - eller titta på. Avkoppling från varat. Sedan går jag och tar en titt på någon av mina sovande - på henne, den älskade, eller någon av våra kära små - och är någon igen i kärleken.

Redan när jag mönstrade inför värnplikten sade psykologen att jag hade väldigt bra koll på mig själv. Han menade, tror jag, att jag hade kontakt med mina känslor och visste vad jag stod - även vad jag hade för problem. Nu däremot, nu är livet så fullpackat att jag inte vet lika väl fastän jag tycker att jag förstår så mycket mer. Det är humörsberoende. I vissa stunder, när jag är som mest utmattad, är det så mycket svärta och otillräcklighet. Morgonen efter älskar jag livet.

Jag kan nog inte definiera mig som annat än pusselbitar. Jag är en pappa, en tänkare, en passionerad längtare (med risk för att låta som en parafras på Bless). Analytiker, logiker, taktiker på dagarna. En som vill leka och göra skönhet på kvällar och helger.
Jag känner nog att jag är något i relation till tingen också: Huset jag bor i, limträskivan som jag bearbetar till en tröskel, blomman som jag planterar, trädet vars bark jag lägger mina handflator mot. Jag vet bara inte vad.

Att skriva ner berättelsen om mig och Ada och Beda fick mig att tänka en del på hur mitt liv har sett ut. Det slår mig att det har funnits ett visst mönster i form av de återkommande perioder som jag kallar "omvälvningar". De kännetecknas av att livet plötsligt verkar flyta fortare och det händer en massa saker under några få månader. Händelserna har varit av olika slag under olika omvälvningar, yttre eller inre, känslomässiga eller reella, men det typiska är att det händer flera saker parallellt eller väldigt tätt efter varandra. De här perioderna har medfört en viss vånda men också en förhöjd livskänsla, ett starkare "här och nu".
Emellan omvälvningarna har livet flutit på i mer normal takt flera år i följd - inte nödvändigtvis händelselöst men händelserna har spritt ut sig på ett mer normalt sätt.
En del av omvälvningarna har markerat epokskiften i mitt liv, så att livet som har flutit på efteråt har varit ett annat än livet innan. Andra har varit mindre genomgripande, åtminstone till det yttre. 

Det här är kanske en rätt banal fundering. Kanske ser allas liv ut på ungefär det här viset. Och visst, det är väl rätt naturligt att sådant som att sluta gymnasiet och rycka in i lumpen eller att bli klar på universitet och börja jobba blir milstolpar i ens liv. Men ur mitt lilla personliga perspektiv är det liksom inte bara det?omvälvningarna har inte bara medfört de stora händelserna utan också kantats av mindre komplikationer, nästan som järtecken, och det var det som tillsammans med den där förhöjda livskänslan fick dem att kännas nästan magiska. De bildar stolpar i mitt liv, stommen som ger livskurvan dess form.
Ni som läser det här, har ni upplevt någon liknande struktur på ert liv, eller något annat? 

Ett fenomen med mina omvälvningar är att de också brukar kantas av romantiska komplikationer, ja, i alla fall de som var innan jag gifte mig. Gärna att flera flickor plötsligt visar intresse för mig samtidigt, som om något i processen - något med den starkare livs- och närvarokänslan, kanske - gjorde mig mer attraktiv just då. Eller kanske mer öppen.