En kvinnas dräkt
En kollega förvånade mig häromdagen. Jag borde ha vetat bättre.
Det var vid lunchen och jag minns inte samtalet som föregick det men det måste ha haft något att göra med stil eller kläder för plötsligt utbrast den här annars så godmodige mannen i föraktfull ton:
"Men den här NN, fan, hon ska jämt klä sig som om hon var en ung tjej. Dom där jeansen hon har och dom där..." Han indikerade något slags topp med sina händer. "Eller så nån liten kort kjol. Hon borde..."
Han fick medhåll av en eller två. De andra, ja, jag är inte säker på att de visste vem han pratade om. Och jag, jag känner den där kvinnan lite grann och har aldrig reagerat på hur hon klär sig. Tajta jeans, visst, men vem har inte det? Och topparna, där handlar det max om bara armar och litet åtsittande, inte urringat eller blottad mage eller något sånt. Kjolarna - inget extremt alls. Inte är hon så ålderstigen heller, som jag kanske eller möjligen litet till, definitivt under femtio. Visst har hon ett ansikte som ser litet gammalt ut för hennes ålder, litet skarpt och ganska mycket rynkor, men varför skulle det diskvalificera henne från att klä sig som något annat än tant?
Jag blev så överraskad av den här snälle killens irritation att jag inte kom mig för att säga något förrän samtalet hade bytt ämne och det var för sent. Men som sagt, jag borde ha vetat bättre. Man ska inte alls bli chockerad över att vanliga hyggliga svenska killar i medelålderns nedre utkanter spyr galla över att vissa kvinnor klär sig på vissa sätt, för det händer hela tiden. Inte så att just mina kollegor sitter och gnäller på sånt för jämnan. De pratar inte kläder så ofta. Men när det ämnet kommer upp bland män, mellan skål och vägg, så är det olämpligt klädda tjejer som väcker mest känslor.
Låt mig göra det helt klart: I våra mansögon finns det inga kläder som är fel utan bara såna som har hamnat på fel bärare. Den vi retar upp oss på är kvinnan som klär sig på ett sätt som hon enligt vår dom inte är kvalificerad för: Hon som "försöker se ut som en ung tjej" eller "tar på sig en sån där kjol fast hon är så mullig" eller över huvud taget drar blickarna till något som just vi inte tycker är värt att titta på. För vi tycker att om man ska ta ut svängarna ska man vara ung eller snygg. Det gör inget att Tilde de Paula är trettinånting och trebarnsmorsa, hon är så smal och snygg att vi vill att hon ska göra sig sexig. Hon har ju den goda smaken att inte låta moderskapet eller något annat som stör vår fantasi synas. Och de ungas förkättrade urringningar? Nemas problemas, att smygsnegla på lite fasta tonårstuttar i tunnelbanan är bara trevligt även om de flesta av oss har fattat att de inte är för oss. Jobbigt blir det bara om de dyker upp på min arbetsplats - t ex framför min kateder - för då blir jag tvungen till att förhålla mig till dem på något sätt som kanske syns och då, när det börjar handla mer om mig och mina värderingar än om flickan, blir det obekvämt.
Och är man både ung och snygg - tja, anything goes. Lite söta gothbrudar tycker de flesta av oss bara är gulligt och sexigt (det finns t o m porrsajter dedikerade till såna).
Det är helt enkelt så att även om de flesta rent intellektuellt skulle tycka att det är fel, om de var medvetna om det, så går män och bär på en dold premiss att män har rätt att klä sig som de vill men kvinnor har ansvar för vad var och en - i synnerhet varje man - som ser henne kan tänkas tycka. Om någon tycker att en kvinna har för tajt kjol för sitt rumpomfång eller för små eller slappa bröst för en sån urringning, så är det hennes fel. Liksom, om en tjej visar tre femtedelar av sina kraftiga lår, så är det irrelevant att det finns män som uppskattar mulliga kvinnor eller att hon kanske helt enkelt bara gillar själv hur hon ser ut - låt mig slippa se! Vi tar det alltid personligt.
Med den grundinställningen till kvinnors yttre är det i förlängningen fullt logiskt att domstolarna diskuterar våldtäktsoffers kläder. Om varje man har rätt att ta en enligt honom olämpligt klädd kvinna som en förolämpning, så har han också rätt att känna sig personligen inviterad av en som klär sig sexigt. Det är därför som det privata är politiskt även i den här frågan, det är därför som det är så viktigt att jag och andra män som tänker som jag skärper oss och ifrågasätter direkt när såna här synpunkter dyker upp vid lunchbordet eller bardisken - inte bara gnäller av oss efteråt i bloggens relativa anonymitet.
Ett PS: Jag vet att kvinnor kan vara minst lika fördömande om andra kvinnors klädsel. Att jag bara pratar om män här betyder inte att jag tycker att kvinnor är bättre men i det här fallet är deras syrligheter mer ett ofrivilligt medlöperi, en utlöpare av den patriarkala tankefigur som är huvudproblemet.
Uuuhhh... yack, vad läbbigt det här var att läsa... Jag vet ju att du har rätt och det är suveränt att du, som man, lyfter fram det, men det gör mig inte mindre... besviken... Jag vill nog inte veta om mina kollegor pratar om mig på det sättet. Det är så... omänskligt... inte att de kommenterar utseende eller kläder, utan just att de tycker sig självklart ha rätt att ensamma bestämma vad som är snyggt hos en kvinna, och inte...
Jag vet att det finns kvinnor som pratar om män på liknande sätt. Men jag tror faktiskt att de kvinnorna oftast inte är så... skoningslösa, cyniska, omänskliga... ajajaj, det gör ont att läsa, som sagt. Jag får lov att koncentrera mig allt jag kan, på de män jag känner som jag vet tycker om kvinnor precis som vi är...
Åh, Evis och jag som brukar tjata om att "män bryr sig väl inte om vad kvinnor har på sig". Och det gör de förstås inte, när det verkligen gäller så att säga. Men jag förstår vad du menar. Kvinnor tänker på samma sätt, framförallt om varandra. Män är nästan alltid förlåtna. Om man inte tar i som Björn Ranelid t ex, då blir det pinsamt.
Men lite skiljer sig kanske kvinnors och mäns tankar ändå. Män kan sällan återge vad en kvinna haft på sig. Däremot vad de visat. Kvinnorna hänger upp sig mer på plagget. Mannen minns att något var fel, kvinnan kan berätta att det var den illrosa tröjan som var fel just för att den var illrosa och kvinnan fyllt 50 och 50-åriga kvinnors bröst inte längre bör exponeras ovanför en för stor illrosa ringning. Osv.
En skillnad är nog också, enligt min erfarenhet, att mäns tolerans för det smaklösa, vulgära är oändligt mycket större än kvinnors för dem de anser har rätten att vara just smaklösa och vulgära. Och där blir det krock, sura samtal på väg hem från festen. Kvinnan såg bara något smaklöst och slampigt. Mannen såg bara det slampiga och tyckte det var kul. Det där kan växa till en rätt stor sorg. Mannen man trodde var någon annan var som de andra.
Usch då, V-Soul, jag ville ju inte göra någon deppig. Och det kan naturligtvis diskuteras om det är så illa som jag säger.
Det tänkesätt (om man nu kan använda det ordet för något så tanklöst) som jag beskriver, det finns, och jag tror inte att jag att jag har så våldsamt fel om innebörden i och implikationerna av det. Men det är bara ett av flera sätt att se på kvinnor. Hur utbrett är det? Jag tror att det finns åtminstone ett stänk av det i nästan alla män i vår kultur. Samtidigt tror jag att vi har kommit så pass långt att rätt många vet med sig att det där inte är så bra egentligen. Kollegan i min berättelse skulle förmodligen inte säga något liknande om någon kvinna i vår avdelning - det är lättare att objektifiera, eller som i det här fallet underkänna som objekt, på avstånd. Andra skulle inte säga sånt om någon över huvud taget. Sedan finns det dom som inte har några skrupler alls.
Objektifiering är vad det handlar om. Kan vi bli av med den? Beror på hur man menar. Jag tror att vi människor alltid kommer att kunna se på varandra som objekt, det följer av könsdriften, men som jag nog har skrivit nånstans förut menar jag att det gör en väldig skillnad om jag fattar att objektgrejen är ett fenomen i min hjärna och inte en egenskap hos kvinnan eller mannen som jag ser.
Av och till genom åren har jag hos en del kvinnor träffat på en föreställning om att det finns "rena" män och "orena" män. Ja, egentligen en hel skala av uppfattningar om manssläktets beståndsdelar från "en massa vanliga hyggliga killar och ett fåtal elakingar och snuskhumrar" till "en massa vanliga skitstövlar och ett fåtal som har sett ljuset". Det gemensamma är uppdelningen i svart och vitt och den bäddar för såna besvikelser som Annaa talar om. Jag tror att man måste inse att de flesta är grå...vilket betyder att de har mycket vitt i sig också...och ändå inte glömma vad man tycker är rent svart, d v s vad som inte kan tolereras. Och kanske var det därför jag skrev det här inlägget - för att göra klart för mig själv vad jag inte ska låta passera i fortsättningen.
PS till Annaa: Ditt mellanstycke - det där att män sällan kan återge vad en kvinna haft på sig etc - det är väldigt träffande. Men jag är lite annorlunda på den punkten. Inte så att jag brukar gå och lägga på minnet vad folk har på sig men om jag reagerar särskilt på något (t ex tycker att det är konstigt eller ovanligt passande el. dyl.) burkar jag oftast titta och fundera tills jag kommer på vad det är som får mig att tycka så.
Men det är inget som jag gör bara när det gäller kvinnor eller ens människor - jag kan lika gärna fundera över varför jag tycker att ett visst hus ser litet fel ut. Förmodligen en produkt av estetiskt intresse och analytisk läggning.
(Eller på MBTI-språk, INTP:arens kombination av primärt introvert tänkande och sekundär intuitiv perception.)
Det där med mäns reaktioner på kvinnors klädsel är lite festlig (eller också inte!). Jag upptäckte först nu när jag närmar mig de 60 varför jag valt att hela mitt liv klä mig i löst sittande kläder som dolt det mesta av min kropp. Jo, jag har instinktivt valt det för att slippa de slippriga blickarna och snuskiga kommentarerna. Jag har inte särskilt många utseendemässiga företräden men råkade av naturen begåvas med en hyfsad figur; inte så många kilon men placerade på någorlunda rätt ställen.
Nu kan jag med ålderns och rynkornas rätt äntligen välja de kläder jag vill oavsett om de sitter åt eller inte och det känns som en befrielse. Risken för forskande blickar är numera försumbar :-)
Kanske har jag jämnåriga medsystrar som tänker likadant och befriar sitt klädval från andras fördomar.
Inga - tråkigt att du har känt att de slippriga blickarna var så många.
Samtidigt undrar jag litet vilket tittande du definierar som slipprigt (utan att ifrågasätta att sånt förekommer)? Är det slipprigt så fort en man tittar på en kvinnas kropp? Jag tycker inte det. Att vi har ett intresse för varandras fysik är naturligt och människor, inklusive kroppen, är bland det vackraste som finns. För min del är det det dömande inslaget som jag vänder mig emot.
Jag är rädd att det Du nog skulle betrakta som uppskattande hos mig kändes som slipprigt och närgånget. Men det kan ju också handla om dåligt självförtroende och en vilja att helst vara osynlig och osedd.
Nja, en del skulle vi antagligen vara överens om.
Jag själv brukar, som jag var inne på i en diskussion på hustruns förra blogg, försöka följa principen att det är OK att liksom se och notera helt kort men inte fastna med blicken. Och förstås bara se i ansiktet medan man talar med någon.
Skrämmande sant. Och väldigt bra skrivet.
Evis - direkt när jag hade skrivit och publicerat det tyckte jag att jag kanske var litet för vass. Litet för hård mot oss själva (män alltså). Men jag tror inte det, egentligen.
åh du har jätterätt! tack för bra läsning!
