Stans kortaste blogg

Det förra inlägget kom mig att tänka på den enda gången då jag på allvar har känt mig som ett sexobjekt och inget annat.

Det hände när jag gjorde lumpen som befäl på I1. Under den sista sommaren - kadettskolan - hände det sig att danska livgardet fyllde några sekel och jag var en av dem som utvaldes för att åka till Köpenhamn och representera Svea Livgarde vid firandet.

Själva festligheterna skulle bestå av en stor parad av samtliga överlevande från tidigare årgångar av danska livgardister och senare en stor middag med tusentals gäster, däribland drottning Margarethe. Vi anlände med tåg tidigt dagen innan. Tillsammans med en kontingent från brittiska Queen's Regiment fick vi göra studiebesök på Carlsbergs bryggeri och sedan repeterade vi vad vi skulle göra under paraden. Kvällen var fri och då skulle vi gå ut. Den danske kadetten som hade utsetts till vår värd skulle ta med oss till livgardisternas favoritställe.

Jag minns inte vad stället hette men jag tror att det låg någonstans på Ströget. Vi promenerade dit och fick en del underliga blickar på vägen. Vår värd sade att det nog berodde på att vi i våra uniformer såg litet ut som tyska poliser i danskarnas ögon; vi bar den gamla svenska blågrå permisuniformen med skärmmössa, eftersom vi vid det här laget var kadetter med sergeants grad. Han och andra danska livgardister rörde sig i kläder av ledigare Nato-snitt, stickad tröja med förstärkningar av vindtyg och skinn, basker, fältbyxor och lätta kängor.

Vi kom fram till livgardisternas stamhak. Det visade sig vara en bar med ett litet discogolv, rätt ordinär så när som på en sak: Alla gästerna var militärer i uniform. Det vill säga, de manliga gästerna - det fanns en hel del civila flickor där också.

Väldrillade som vi var tog vi av oss skärmmössorna så fort vi klev innanför dörren; aldrig mössa på inomhus för en svensk soldat. Så slog vi oss ned vid ett bord och började givetvis dricka öl. Efter ett tag hamnade jackorna på stolsryggarna, det var rätt varmt därinne. Vi sneglade på flickorna. En del var i sällskap med pojkar, andra satt i små grupper för sig själva, så tydligen var det inte bara soldaternas flickvänner. Efter ett tag och några öl fattade jag mod och reste mig. Det var väl bara att bjuda upp?

Jag blev grymt besviken. Alla flickor som jag frågade avböjde utan ens ett leende, en del t o m med rynkad näsa. En svensk i polisliknande blågrå byxor och dito ljusblå skjorta var uppenbarligen så icke-cool man kunde bli där. Efter ett tag återvände jag frustrerad till bordet och beklagade mig för kompisarna. Östlund tittade trött upp på mig och sade på sin släpiga stockholmska: "Har du prövat med mössan?"

Jag såg på min skärmmössa, som fortfarande låg på bordet där jag hade lagt den när vi kom in. "Ja vad fan", sade jag, satte den reglementsvidrigt på huvudet, drog ned skärmen över ögonbrynen och gick mot dansgolvet. Och sen...

...sen behövde jag inte bjuda upp mer.

De kastade sig över mig.

De kom från alla håll och omringade mig.

Jag minns inte hur länge jag dansade men ett bra tag var det i alla fall, med en hel rad olika söta danskor som bytte av varandra. Det var inte en i taget utan minst två eller tre som dansade omkring mig och med mig och vi pratar inte någon oskyldig discodans: De gav mig blickar och leenden av en sort som jag inte har fått varken förr eller senare och de tog på mig och gned sig mot mig - ni vet var. Vid ett tillfälle nappade en flicka åt sig mössan, dansade bort till sina kompisar med den på sitt huvud och sedan åter och gav den tillbaka till mig.

Långt om länge var jag så utpumpad att jag måste sätta mig och ta en öl, så jag tog av mig skärmmössan, vinkade hej då till flickorna och lämnade dansgolvet. Ganska snart därefter var det dags att dra oss tillbaka till vårt logi i de danska gardeskasernerna.

Det var en ytterst speciell upplevelse för en ung man som jag. Mina framgångar hos det motsatta könet var vanligen rätt måttliga. Inte så att jag någonsin kände mig direkt impopulär men jag var blyg när det gällde att ta initiativ och killar måste ju oftast våga jobba litet för att komma någonstans. Märkligt då att plötsligt hamna i en situation där inget av det där spelade någon roll; allt jag behövde var att ta på mössan, så kom de. De kom inte med förstulna blickar och blyga dansgolvskramar, det slags inviter jag var van vid, utan med ett direkt, rakt på sak, ohöljt sexuellt utspel som män sällan får uppleva om de inte är rock- eller filmstjärnor.

Samtidigt förstod jag ju rätt snart vad det handlade om. De där flickorna som hängde på militärernas stamhak var till stor del uniformsfetischister och en skärmmössa neddragen över ögonen gav den där litet SS-aktiga touchen som de uppenbarligen tände på. Jag medger gärna att det kändes konstigt att stå där och bli så åtrådd för något jag hade på huvudet som inte hade ett dugg med min person att göra. Konstigt men inte obehagligt, för dels fanns det mitt i den upphetsade stämningen något slags humor och distans som kanske är dansk, dels kändes det inte särskilt hotfullt för en lång och för tillfället ovanligt vältränad artonårig pojke att antastas av ett gäng jämnåriga flickor. Absolut inte så hotfullt som motsatsen kunde ha varit.

Det är ju så att det finns en tankefigur -

Däremot - men det är en annan sak - kan jag tycka att de rådande skönshetsidealen är ytliga, ungdomsfixeringen och allt det där. Själv betraktar jag mig som en skönhetsdyrkare; jag tycker att skönhet har ett egenvärde och är en av de stora behållningarna i livet vare sig jag finner den i naturen, i städer eller hos människor. Jag tycker om att ha vackert och göra vackert omkring mig, i hemmet, i trädgården, men det ska vara skönhet efter mitt huvud, inte årets fotomodellook eller senaste heminredningstrenden. Visst tycker jag också att unga människor är fräscha och vackra att se på men jag finner lika gärna skönhet i en femtioårings ansikte.

I de kretsar där jag rörde mig som gymnasist fanns också Ada. Inte i den närmaste kretsen, snarare en kompis till kompisar, men jag träffade henne då och då i sällskap med andra. Jag tyckte att hon var så vacker med sitt långa hår, sin sinnliga lilla mun och sina dröjande rörelser. Att jag inte blev kär i henne berodde nog mest på att hon var en sådan som jag satte på en piedestal så hög att jag i min blyghet inte trodde att jag kunde nå upp. Jag tillät mig inte.

Direkt efter studenten ryckte jag in i lumpen och den sommaren ägnade jag helgerna åt att åka hem och umgås frenetiskt med så många människor jag kunde för att glömma gröntjänsten ett slag. Därigenom lärde jag känna Beda, en annan vän till en vän, en söt flicka som jag hade sett många gånger men aldrig pratat med. Hon visade sig vara en rar person och trots att hon tidigare hade gjort ett blygt intryck kunde vi munhuggas med varandra på ett ganska roande sätt. Beda och jag såg mer och mer av varandra, jag tror att vi båda såg till att det blev så. Framåt sensommaren hade vi börjat brevväxla och snart var det nog tydligt för många runt omkring vart vi var på väg. Ändå var ännu ingenting uttalat, ingen tog något för givet och vi närmade oss varandra försiktigt, blyga som vi båda var.

Vid den tiden började skolornas hösttermin och på tågen som förde mig tillbaka till regementet om söndagskvällarna fick jag ibland en ny medpassagerare: Ada, som nu gick en utbildning i en annan stad. De gångerna satt jag och pratade en hel del med henne, mer än jag någonsin förut hade gjort. Det kändes ofarligt - det var ju Beda jag var ute efter nu - och naturligt, eftersom det ofta inte fanns någon annan som vi kände på tåget. En gång berättade jag om lumpen och Ada frågade mig om det var så där som man ser i filmer, att alla har bilder på sina flickvänner på sina skåpsdörrar. Jo då, svarade jag, fast jag hade ingen bild.

Sedan vet jag inte riktigt hur samtalet kom in på Adas ben. Jag tror kanske att det var så att jag råkade få syn på dem nedanför hennes jeans - som var litet korta i benen, som flickjeans kunde vara vid den här tiden - och blev förvånad när jag upptäckte att hon inte hade strumpbyxor som jag först hade trott. När Ada förklarade att hon hade solariesolat sina ben (hon hade annars ganska blek hy, vilket var anledningen till att jag hade tagit solbrännan för strumbyxor) sade jag skämtsamt att jag kanske kunde få en bild på hennes ben att sätta upp på mitt skåp för att inte vara sämre än de andra.

Veckorna gick. Beda och jag brevväxlade under veckorna och träffades under helgerna. Inget direkt romantiskt sades eller gjordes men till sist hade så många tvetydiga ord och blickar passerat att till och med jag vågade tro att något verkligen höll på att hända. Det var det som upptog mitt huvud medan de sporadiska tågkupesamtalen med Ada var en trevlig bisak, något lättsamt vänskapligt snarare än flirtigt. Inte ens när hon fnissande berättade att hon hade låtit fotografera sina ben tog jag det som något annat än skämt - det var faktiskt hennes pappa som hade hållit i kameran och det hade blivit jätteroligt, sade hon, kanske skulle jag få se när de hade blivit framkallade.

Så kom den där speciella helgen i mitten av september. Helgen då jag hade fjärilar i magen och såg Beda framför mig under hela tågresan hem. För nu kände jag att äntligen skulle något hända: Äntligen hade vi gett varandra tillräckligt många blickar och antydningar och var färdiga för någonting mer - och just den här lördagen skulle vi båda gå på fest hos en gemensam bekant.
Det var allt jag hade i huvudet när jag gick hem från tåget på fredagskvällen, när jag öppnade dörren till föräldrahemmet och när jag ropade hallå. "Hallå", svarade mamma uppifrån köket. "Du har besök!"
Jag skyndade uppför trappan och där, mittemot mamma vid köksbordet med en tekopp i handen, satt Ada.

Jag minns inte exakt vad jag tänkte. Förvånad blev jag helt säkert. Att hon såg mycket söt ut där hon satt och fikade och pratade med min mamma minns jag, Jag minns också att jag med en känsla av chock insåg att hennes uppdykande här betydde att hon faktiskt, även om det inte var den enda möjliga tolkningen, kunde vara intresserad av mig som något mer än en sporadisk reskamrat - vilket i sin tur betydde att hon inte alls var någon gudinna på en piedestal utan något mycket bättre.

Jag hade gärna satt mig ned och fikat och pratat med henne och mamma ifall saker och ting hade varit annorlunda. Men nu var det redan bestämt att jag bara skulle titta in, säga hej och lämna min väska innan jag gick över för att träffa några kompisar hemma hos en grannflicka tillika f d klasskamrat och det fanns en viss chans att Beda skulle vara där. Jag ville så gärna träffa henne litet för att se om känslan inför lördagens fest verkade hålla. Samtidigt ville jag inte bara skicka iväg Ada, när hon nu hade gjort sig omaket att hälsa på, så jag föreslog att hon kunde följa med till grannflickan. Det skulle trots allt vara folk hon kände, de flesta av dem flickor från min gamla gymnasieklass.

Jag minns än i dag Bedas blick - hur den sken upp när hon fick syn på mig i dörren till grannens gillestuga, där hon satt med mina gamla klasskamrater, och hur den sedan liksom knäppte till och någonting slocknade när hon fick syn på Ada steget bakom mig. Jag fick panik. Det hade ju varit så nära och nu - jag visste redan tillräckligt om Beda från vår brevväxling för att förstå att "opålitlighet" var bland det värsta hon visste hos män och att hennes ramar för vad som kunde tolkas som "opålitligt" var relativt vida. Resten av kvällen var ingen vacker uppvisning, för jag ignorerade Ada fullständigt för att visa Beda var jag stod. Och det hjälpte. Redan följande kväll satt vi tätt, tätt samman i en soffa och kysste varandra för första gången och en av mina kompisar teaterviskade till en annan: "Det sitter nånting väldigt kärt där."

Saken är den att på den tiden led jag fortfarande av en ungdomlig villfarelse att det måste finnas logik och konsekvens i skeendena. Jag trodde att om det skulle vara någon mening med att jag och Beda hade börjat närma oss varandra som vi gjorde, så måste vi fortsätta och bli ett par också. Trots att vi ännu inte hade utväxlat några löften, förtroenden eller kärlekshandlingar kände jag mig bunden av själva skeendet - eller rättare sagt av en viss gren av skeendet som jag hade stirrat mig blind på och därmed missat en annan gren. Jag var inte vis nog att inse det orimliga i att av en artonåring, som inte har lovat någonting i varken ord eller handling, förvänta sig "trohet" mot någon som inte heller har lovat någonting tillbaka.

Om jag hade varit mer ärlig mot mig själv och erkänt att jag var intresserad av både Ada och Beda, så hade jag kanske kunnat reflektera över det faktum att medan Ada tydligen kunde hantera att det fanns någon annan med i bilden på detta tidiga, outtalade stadium, så krävde relationen till Beda för att kunna utvecklas vidare att jag spelade trogen i ett läge då ingen trohet fanns att utkräva. Kanske, om jag hade varit litet mer erfaren, hade jag då insett vad det kunde betyda för chanserna att utveckla en riktigt ärlig relation där jag kunde vara den jag är. Men jag var bara arton år och hade ännu inte haft någon riktig relation, bara en rad olyckliga förälskelser, tvetydigheter och korta "strul".
Någon vecka eller två senare mötte jag Ada på söndagståget igen. Vi pratade nästan som vanligt men det fanns något dämpat i stämningen och efter ett tag sade hon försiktigt: "Du, de där bilderna är klara - fast du vill kanske inte ha dem nu?"

Eftersom jag förstod att Beda inte skulle tåla att jag hade bilden av Adas ben på min skåpdörr, ens på skoj, avböjde jag generat.

Än idag vet jag inte hur pass intresserad Ada var. Jag tror knappast att hon var förälskad efter den lilla kontakt vi hade haft; kanske var jag en bekantskap som hon ville syna litet närmare, ifall den kanske kunde vara något. I så fall, är jag böjd att tänka nuförtiden, var hon klokare än både Beda och mig. Beda, å andra sidan, gav mig fyra fina år innan jag insåg att skillnaderna mellan våra personligheter var för stora och fundamentala för att bygga ett liv på. Ändå, när jag mitt i äktenskapet och familjeidyllen någon gång tillåter mig att ägna mig åt litet roande nostalgi, så är det Ada som oftast kommer för mig - och en annan som jag kanske berättar om en annan gång.