Hej snygging, sa han djupsinnigt

Jag har funderat en del på det här med yta och djup och attraktion. Bland annat är det diskussionen hos Bless nyligen om att vara objekt som har fått mig att tänka några varv till på det.

Det är ju så att det finns en tankefigur -

- och här måste jag nog förklara litet vad jag menar med en tankefigur, för det är ett uttryck som jag ofta använder mig av, fast jag är inte säker på om det är mest här eller i kommentarer annorstädes som jag har gjort det. Alltnog, vad jag menar är att det finns tankegångar, idéer, uppfattningar som är så utbreddda att i stort sett alla känner till dem och nästan skulle kunna redogöra för dem i sömnen. Lika välbekanta som seriefigurer. Sen kan man kanske tro mer eller mindre på dem men ändå, de dyker upp överallt som något slags filosofiskt allmängods och ifrågasätts sällan särskilt mycket eller allvarligt. De har blivit grundfärger på vår kulturs idémässiga palett.
- alltså, det finns en tankefigur som säger att det är ytligt att älska någon för denn*s utseendes skull eller sociala status eller ekonomiska ställning medan det är fint att älska någon för vad denn* "verkligen är" (implicit: vad man är inuti, bortom utseende, status och ekonomi). Och höjden av lycka är i konsekvens med det att också bli älskad för vad man "verkligen är". 

Ju mer jag funderar, desto fler invändningar dyker det upp mot de där tankegångarna.
Ta först detta med utseendefixering. En del av varför det anses ytligt är förstås att det handlar om just yta, bokstavligen. Men jag uppfattar att det också ses som mindre fint för att det är orättvist - man kan ju bara i begränsad omfattning rå för hur man ser ut. Att älskas för sitt utseende anses oförtjänt. Men om det är det, så gäller det inte bara utseende. När människor - inte minst kvinnor - berättar vad de uppskattar hos sin partner dyker ofta ord som intelligens och humor upp. Det verkar inte störa någon fastän det är minst lika orättvist fördelat som utseende. Vem kan rå för att man är ointelligent eller ohumoristisk? Ändå anses inte detta ytligt.
Att vi fäster oss vid utseenden är instinktivt. Forskare säger att det har med fortplantningen att göra, vi söker en frisk partner med gener som är bra ur evolutionens synvinkel. Det kan vara som det vill med det, det är i alla fall något djupt mänskligt, så hur kan det vara ytligt?

Däremot - men det är en annan sak - kan jag tycka att de rådande skönshetsidealen är ytliga, ungdomsfixeringen och allt det där. Själv betraktar jag mig som en skönhetsdyrkare; jag tycker att skönhet har ett egenvärde och är en av de stora behållningarna i livet vare sig jag finner den i naturen, i städer eller hos människor. Jag tycker om att ha vackert och göra vackert omkring mig, i hemmet, i trädgården, men det ska vara skönhet efter mitt huvud, inte årets fotomodellook eller senaste heminredningstrenden. Visst tycker jag också att unga människor är fräscha och vackra att se på men jag finner lika gärna skönhet i en femtioårings ansikte.


Men verklig skönhet kommer inifrån, sägs det, och högst är alltså att bli älskad för sitt inres skull.
Eller blir vi det?
Låt oss säga att A möter blir B och blir väldigt attraherad av B:s utseende och charmiga sätt. Attraktionen visar sig vara ömsesidig och de inleder ett förhållande. De har mycket trevligt tillsammans och sexet är bra. Förhållandet utvecklas och efter något år flyttar de ihop. Diverse inkompatibla ovanor väcker en viss irritation men de lyckas kompromissa sig ur det. De börjar verka som ett stabilt par. Kärlekslivet är visserligen inte så intensivt som i början men kvaliteten är om något bättre.
Åren går och förhållandet går litet upp och ned, som förhållanden brukar göra. Under en lågvattensperiod är B otrogen och A får veta det. Några månader senare gör A samma sak, kanske i viss mån som hämnd. De lyckas dock reda ut detta och vill fortsätta leva tillsammans, vill satsa på varandra. Ett par år därefter föds ett barn, något senare ett till. Småbarnsåren frestar på och särskilt i början blir det många gräl - för att någon tycker att den andra jobbar för mycket, för att någon känner sig instängd, för att båda är trötta nästan jämt. Och när hade de egentligen sex senast? A börjar få intresserade ögonkast av arbetskamraten C. Ja, kanske har ögonkasten har funnits där redan förut utan att A har märkt det - men nu är A mottaglig.
En försiktig flirt växer fram och så sakta att det nästan är omärkligt intensifieras den medan månaderna går - för att sedan, på firmans julfest, slå ut i full blom. Det blir många danser, fler än vad som är klokt, och A noterar en och annan menande blick från kollegorna. Ändå återkommer A och C hela tiden till varandra och efter midnatt är de flesta så fulla och lokalen så dunkel och rökig att det väl inte är någon som bryr sig om vem som dansar tryckare med vem längre? Inte en och inte två tryckare utan flera på raken, tätare och tätare ihop. A känner en berusning långt utöver sitt jämförelsevis måttliga alkoholintag. Plötsligt, litet fortare än A och C hinner uppfatta, börjar festen brytas upp. Det talas om efterfest hemma hos någon, ska man hänga på, eller? På något sätt hamnar A och C på efterkälken och kollegorna ger sig av utan dem men de vet adressen. Det rings på taxi för två men ska den gå till efterfesten eller till C:s tomma lägenhet? Det har ingen uttalat än och för A är det plötsligt att som att stå på randen till ett stup.
Ett hastigt toalettbesök och där står A framför spegeln och ser sig i ansiktet. Ser B framför sig, kan inte slå bort det. Minns den förra otrohetsrundan och hur de lappade ihop det. Minns den första tiden och när de flyttade ihop. Tänker på att det faktiskt har blivit bättre där hemma på sista tiden, de har vant sig och det praktiska börjar sätta sig. Bara ett par veckor tidigare hade de haft barnvakt och gått på restaurang tillsammans och då hade B varit precis så där charmig som...ja, som någonsin. Och de känner varandra så väl, på gott och ont. Visst har B sina sidor. Vissa av dem skulle kanske ha fått A att lägga benen på ryggen om de hade synts utanpå när de möttes för första gången. Ändå är de är värda att stå ut med - för A älskar B.
Hur vill vi då beskriva denna situation? Är det så att A älskar B för vad B verkligen är eller trots det? Och är det ena bättre än det andra?
Om jag har någon som efter tjugo år vet allt om mitt "verkliga jag" och står ut med det samtidigt som hon fortfarande ser samma "ytliga" egenskaper hos mig som attraherade henne i början, är inte det en rätt bra kärlek?

Kommentarer
Postat av: henrik

Jag förstår nog inte.

Vad har funderingar kring otrohet och de följder som en bruten överenskommelse får att göra med varför någon älskar någon annan?

Använder du ordet älska för att beteckna en känsla, ett val eller en överenskommelse?

Är det känslor du pratar om tycker jag att det är väldigt konstigt att värdera dem. Känslor bara är, oavsett vad som väcker dem. Är det kanske det som är din poäng?

Som sagt, jag förstår nog inte.

2007-05-09 @ 22:50:47
URL: http://blogg.expressiv.se
Postat av: bless

HM. Jag kunde inte riktigt följa resonemanget här på slutet, men all kärlek som känns bra är väl bra. Det är bara lite svårt ibland att vara uppriktig med sig själv, tror jag, om vad som är bra och vad som är dåligt. Ibland låter människor dåligt passera som bra för att det går och tvärtom. Bra passera som dåligt för att det går.
Klart att allt det yttre spelar roll, det korresponderar med det inre. Hur man rör sig, hur man för sig, hur man pratar , vad man pratar om och allt annat är ju ens jag som tar sig uttryck. Det där med yttre och inre är något slags dualistiskt tänkande, som kanske just är en sådan där tankefigur som du referarar till. Var går gränsen mellan yttre och inre skönhet, undrar jag? Ögonglitter, represtenerar det yttre eller inre skönhet? För mig räcker det med skönhet, var den än sitter oavsett någons dualistiska tanke. Att det finns fin och mindre fin kärlek är också en dualistisk tanke, som förmodligen kan räknas in under tankefigurer och inte är något fast eller ett faktum.

2007-05-09 @ 23:59:31
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: TheHolyGoat

Henrik, det finns funderingar i det jag skrev, men ingen handlar om otrohet. Otroheten/erna var bara ett led i en mycket schabloniserad skildring av en längre relation vars syfte var att illustrera något som jag inte orkar förklara förrän någon gång i morgon kanske - förlåt, jag försökte men trasslade bara till det och fick ta till delete-tangenten.
Men med "älska" menar jag en känsla. Och jag tycker att också att det är konstigt att värdera känslor men anser att det är just det många gör när de tycks mena att det är bättre (eller mer äkta eller vad jag ska kalla det) att attraheras till någon av vissa orsaker än av andra.

Bless - ja, jag tycker att skiljandet mellan yttre och inre, ytligt och djupt, kroppsligt och andligt är rätt konstlat men mycket ingrott i vår kultur. Fin och mindre fin kärlek - det tycker jag inte heller att det finns och det flesta skulle förmodligen dra sig för att uttrycka sig så. Ändå menar jag att vi ofta hänger oss åt sånt värderande, kanske utan att tänka på det. Ta t ex det här med att attraheras av rikedom eller status. Hur vanligt är det inte att fnysa åt det? Men jag har sett tillräckligt av hur vissa människor agerar kring rika och/eller berömda för att vara ganska övertygad om det ofta handlar om en genuin attraktion som känns i underlivet, inte alls nödvändigtvis något kalkylerande. Ja...det var kanske inget solklart exempel men du kanske förstår ändå...

2007-05-10 @ 00:45:51
Postat av: bless

Jag förstår och jag är också en av de som tragglat runt med alfahannar med mer pengar och makt än vad de borde. Det är, som jag ser det, generellt sett inte deras rikedom eller makt i sig, som gör dem attraktiva, utan det är deras goda självkänsla, stora egon och stolthet över vad de själva åstadkommit. Ett förtroende för sin egen förmåga som är attraktivt. Det är, tycker jag, härligt med människor som vet att de är kapabla. Min upplevelse är att i vårt samhälle är mäns känsla av kapacitet ofta kopplad till deras ekonomiska ställning.

Jag antar att det finns andra sätt att se på saken med de rikamännen, för de, generellt sett, är vana att kunna köra över sin partner och av deras beteende gentemot mig har jag förstått att de köpt sig ur trassel med kvinnor innan. Väldigt rika män, som varit väldigt nochalanta, förvandlas lätt till väldigt frustrerade män om man tackar nej till deras materiella överdåd, som man erbjuds om man sväljer förtreten (med lite chamapgne)efter att ha blivit behandald utan respekt. Där börjar knepigheterna, som jag ser det, men köpslående och jämkande finns nog i alla relationer, bara att det blir så uppenbart när de ekonomiska skillnaderna är stora och det utgås från att respekt kan köpas.

2007-05-10 @ 06:15:27
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: TheHolyGoat

För det första - tack, Bless, för den inblicken i relationer med sådana "alfahanar". Jag har inte sett det beskrivas på det sättet förut. Intressant.

Vidare - min lilla berättelse blev så utbroderad att dess roll som illustration blev otydlig. Jag är så förtjust i att berätta att jag rycktes med och gick vilse i detaljer och sedan lyckades jag inte uttrycka poängen särskilt väl heller.
Så om jag stryker den och försöker igen utan illustrationer:
Vad jag framför allt var ute efter var att relativisera det där med att bli "älskad för vad jag egentligen är".
De flesta av oss är inte så ärliga mot oss själva och andra att vi frivilligt släpper in dem i allt vi bär inombords. Det där "egentligen" som vi vill bli älskade för är alltså sällan hela sanningen utan färgat av vad vi vill vara. Och visst - att bli älskad för det är ingen liten bekräftelse och det är vackert så. Men inte riktigt sanning.

När någon trots allt lär känna en riktigt på djupet...och då menar jag främst i längre kärleksrelationer, för det finns kanske ett och annat som inte kommer fram i aldrig så nära vänskaper...så händer det ju faktiskt att en och annan går. Det är ju inte alltid som man passar lika bra ihop när man kommer så nära in på livet. Så när någon ändå stannar kvar, fortsätter älska, kan man fråga sig om det är FÖR eller TROTS vad man verkligen är? Inte för att "trots" måste vara sämre på något sätt. Det finns en katharsis i att någon tycker att man är värd att älskas trots de mörka fläckarna.

Hinner inte skriva mer just nu...fortsättning följer kanske.

2007-05-10 @ 09:09:18
Postat av: bless

Varsågod.

Att komma nära och vara den man är. Först och främst tillhör jag dem som anser att man alltid är den man är. Man kan inte var någon annan. Möjligtvis kan man vara någon som är ledsen men håller masken uppe, men då är man just en ledsen som ser glad ut. Jag tror också att man är ständigt stadd i förändring. Till det tror jag att förälskelse, attraktion och kåthet är känslor, men kärlek, kär lek, att älska och älska med är något man gör. Handlingar man väljer. Man bestämmer sig på grundval av känsla i ett tidigt stadium av relationen för att man vill utveckla en kärleksrelation (av vilken sort som helst). Då är det som sker i relationen kärlek, som att acceptera varandras hela personligheter.

Jag tycker du är igång dualism igen, när du referar till mörka fläckar, vad vi egentligen är , yttre och inre. Själv försöker jag ha en mer holistisk syn. Det bra och dåliga är ett. En männsika och det går inte att välja bort hälften. Det är en paketlösning. Jag tror att man kan jobba sina mörka fläckar mindre, men det är en del av varje människa.

2007-05-10 @ 10:35:57
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: TheHolyGoat

Bless, jag håller med om din holistiska syn men tycker att vi nästan aldrig visar upp hela helheten. Att det finns en skala från mer till mindre dolt och det är den jag menar när jag talar om djup och mörka fläckar. Det menar jag är något annat än dualistiska föreställningar om yttre och inre, vad man egentligen är o s v, som jag tycker att jag rätt tydligt har försökt distansera mig från - därav alla dessa citattecken.

2007-05-10 @ 11:43:24
Postat av: bless

Ja, men det med att man inte kan visa allt och att en del är dolt, har väl med själva vår verklighetsuppfattning. Jag menar, jag vet ju inte ens hur någon som jag ser framifrån i samma stund ser ut på ryggen. Jag kan gissa och dra slutsatser av tidigare erfarenheter av ryggar, men jag kan inte se. Ryggen är inget jag ser, men jag förstår ju att den finns. Så är det väl med alla våra delar, att de kan inte vara i ljuset samtidigt alla, även om de finns där. Jag tror inte vi kan visa helheten.

2007-05-10 @ 12:24:49
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: TheHolyGoat

...men sen var det också en intressant aspekt du tog upp, att kärlek är något man gör snarare än en känsla. I och för sig upplever jag nog fortfarande det jag kallar kärlek som en känsla men den är ju faktiskt något som jag och min älskade har byggt upp tillsammans.

Det här var tydligen ett knepigt ämne, när jag har så svårt att göra mig förstådd om det, jag som nästan är ofelbar...;) Men det är bra, då lär jag mig något.

2007-05-10 @ 12:33:11
Postat av: bless

Men jag tror att den känslan är förälskelse och triggar igång ett kärleksfullt handlande, när det går bra. Men i vissa perioder i långa relationer är inte förälskelsen på topp, men man kan ändå vara kärleksfulla mot varandra och ge kärlek. Och det är ett aktivt val och handlande, som jag ser det.

2007-05-10 @ 14:47:32
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: TheHolyGoat

Det är sant...ingen kärlek överlever hur länge som helst om man inte bestämmer sig för att den ska göra det.

2007-05-11 @ 00:34:45
Postat av: Manon

"Om jag har någon som efter tjugo år vet allt om mitt "verkliga jag" och står ut med det samtidigt som hon fortfarande ser samma "ytliga" egenskaper hos mig som attraherade henne i början, är inte det en rätt bra kärlek?" - Svar - jodå!

Spelar det roll om man stannar FÖR eller TROTS? Jag tror inte det. Det känns ganska som samma sak egentligen. Man stannar ju alltid för nåt och trots nåt liksom.

Jag tror också att man förändras hela tiden. Eller förändras - utvecklas, får erfarenheter. Jag undrar hur mycket man förändras egentligen. Man kanske lägger till och drar i från, men jag tror att dte mesta måste ha funnits där från början men olika miljöer, situationer och faser triggar olika delar av ens personlighet. Men man är inte mindre sann för det! Och jag undrar om det spelar någon roll i det stora egentligen.

Jag har börjat bli försiktig med etiketter på saker. Men visst är kärlek både en känsla och handlande. Att stanna kvar i en kärleksrelation är ett aktivt val.

2007-05-11 @ 07:43:22
URL: http://manon.blogg.se
Postat av: bless

Och så skulle jag nog vilja lägga till att det i livet inte alltid går så lätt att skilja ut vad som är en känsla förknippat till förälskelse eller att man älskar någon och vad som är en handling av kärlek, tror jag. Har man anspråk på att vara holistisk, som jag, så är det ju svårt att hävda bestämt att det ena eller det andra inte går i varandra. Men för att få en "tankefigur" och en karta att orientera sig med, tycker jag att det är en god tanke med att kärlek är handling. Det försvårar för dem som inte riktigt orkar visa hänsyn och respekt. Då räcker det inte med att man känner, utan handling krävs.

2007-05-11 @ 08:43:30
URL: http://blessathome.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0