Jag...och piraterna

Sedan mer än en vecka känns mitt huvud som en ballong, ögonen svider och jag har ett tryck i öronen. Vet inte om det är infektion eller gräspollen. Min allergi är svag, nyckfull och sent utvecklad, så jag har svårt att känna igen den. Vad det än beror på gör jag allt i uppförsbacke: Det där som måste fixas på jobbet innan semestern, allt jag måste ordna för att kunna renovera som jag tänkt under sommaren och så förstås allt det vanliga med barnen. Det blir inte så mycket tid och ork över för att tänka och skriva.

Därför har det inte hänt något här på ett tag. Jo, jag började skriva en sak i förra veckan utifrån något underbart som ett av mina barn hade sagt men innan jag skrivit färdigt hann någon för vilken jag hade berättat om yttrandet "låna" min upplevelse och använda den på ett sätt som gjorde att jag själv måste släppa ämnet. I övrigt bara det vardagliga och jag har aldrig tänkt ha min blogg som en dagbok - andra får gärna ha det men det är inte min grej, så kommer det inget särskilt för mig blir det ingenting. Därav tystnaden men nu vet ni i alla fall att jag lever.

I min morfars släkt levde man vanligen inte heller så äventyrligt eftersom de flesta var lägre statstjänstemän av ett eller annat slag. Det fanns dock en på artonhundratalet - hur släktskapen var minns jag inte, om det var morfars farfarsfar eller hans farfars bror eller något annat - som fick ett märkligt slut.
Den här förfadern till mig var posttjänsteman i många år, så många att när han slutade fick han en gåva, ett vackert fickur i guld med namnet graverat på baksidan. Någon tid senare skulle han företa en sjöresa på Östersjön. Tyvärr minns jag varken varför eller vart han skulle. Säkert är dock att skeppet han reste med aldrig kom fram. Det var borta, min förfader var borta, och ingen visste vad som hade hänt.
Så hände det sig att en man kom in hos en urmakare i Stockholm och ville sälja en klocka, ett fickur i guld. Urmakaren blev misstänksam, för den här mannen såg inte ut som någon kan tänkas ha fått tag i ett så dyrbart ur på något hederligt sätt. Urmakaren tittade noga på uret, på gravyren på baksidan - och kände igen alltihop. Han kände igen det för det var just den här urmakaren som hade tillverkat det, min förfaders pensionsgåva.
Urmakaren tillkallade polis som grep mannen och snart rullades hela historien upp. Det visade sig att fartyget som min förfader reste med inte hade råkat ut för storm eller grundstötning utan pirater! Jag föreställer mig att de inte var något i stil med Svartskägg och kapten Kidd utan mer lika dem som än i dag opererar i en del asiatiska farvatten. De hade tagit sig ombord, rånmördat alla ombord och borrat fartyget i sank.
Så nu vet ni det också: Det fanns faktiskt pirater på Östersjön så sent som under förrförra seklet.

Nu har jag använt allt märkligt som har hänt i min släkt, så nästa gång får jag komma med något eget. Det fanns ju t ex en flicka till att berätta om efter Ada och Beda. Får se om det blir hon eller något annat.


Kommentarer
Postat av: bless

Pollenbacken är jag också och tragglar i. Jäklars vad segt mitt i all härlig försommmar. Men som någon tv-figur sa: Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke.
I Skåne och Halland finns det ju vägpirater. Så de har
kanske mest bytt fordon, de däringa piraterna.

2007-06-13 @ 10:52:17
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: TheHolyGoat

Jo, jag tror att de tyckte att det var enklare med tyska husbilar på rastplatser än att jaga finlandsfärjor. Och så blev det ju litet riskabelt när kustbevakningen fick radar.

2007-06-14 @ 11:58:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0