Ni-na-ni-na-ni-na-naaa...
Ur min deckarflod, som jag tidigare har berättat om, höjer det sig stundom en och annan riktig klippa. En sådan är den här:
Även om den har funnits på svenska i över ett år är den värd att tipsa om för dem som liksom jag mest handlar sina böcker i snabbköpet, eftersom den först rätt nyligen har kommit ut som pocket.
I Sverige har den fått ett pris som bästa utländska kriminalroman men i den mallen passar den bara i så måtto att utgångspunkten är ett begånget mord och berättarjaget en polis som deltar i utredningen. Därifrån utvecklar sig berättelsen inte till en om ledtrådar och briljanta slutledningar utan till en om människorna och samhället i en liten fransk stad under första världskriget - och mest av allt om moral och skuld.
Det är en mörk och tragisk historia. Kanondundret och de sårade från fronten utgör den dystra fonden. Klassamhället och en rättsskipning som mest handlar om att kväsa och leverera syndabockar är ramverket. Innehållet är människorna i all deras skröplighet - de är i sanning grå själar, inga hjältar men sällan heller uppsåtliga skurkar. Inget är beständigt och få är vad de ser ut att vara: En idealistisk ung officer mognar till en samvetlös och cynisk överste, en bortskämd överklasshustru blir en tålmodig och medmänsklig änka. Många dör men ingen av de verkliga mördarna straffas.
Om detta berättar Claudel med inlevelse och fantastisk precision. Han rör sig fram och tillbaka i tiden och viker ut i små sidoepisoder och biografier över bifigurer som jag tycker är en av de största behållningarna av boken. Det finns drag av surrealism och inslag av humor som aldrig övergår i löje. Ett exempel är när berättarjagets far dör och dödsbudet framförs till dennes ende granne och livslånge fiende - en liten scen som är komisk och rörande på samma gång.
Grå själar är en hemsk berättelse som jag suger på långt efter avslutad läsning och ska läsa mycket långsamt nästa gång. För jag kommer att läsa om den.
Alltså, dagens boktips: "Grå själar" av Philippe Claudel....BOING.
