Stans kortaste blogg

Eftersom jag fortfarande inte är med i Facebook blev jag lättad över att finna att det har blivit hopplöst ute till förmån för det här!
Okej, jag är inte den förste bloggaren som har hittat den men what the...

Igår eftermiddag ringde dagis. Minsta pojken S hade ramlat ner från en låg bänk och slagit upp pannan mot hörnet av en annan likadan bänk. De hade tejpat ihop det så gott de kunde men en tur till akuten verkade nödvändig.
Jag åkte hem, hämtade bilen (och storasyster som ville följa med) och for till dagis. Lillpojken satt i en barnvagn och åt äpple, hade fått glass innan. Han var blek och tejpen i pannan genomblodig men han grät inte, ville bara upp i famnen direkt - och se sig i spegeln. Storebror och tvillingsyster ville följa med men jag förklarade att man kan få vänta länge på sjukhuset och att mamma skulle hämta dem om en timme.
Rusningstrafiken hade börjat, seg men full av roliga lastbilar och bussar. S satt och kommenterade dem på sitt vanliga lågmält enträgna sätt, ville ha dem alla: "Ja vill ha en TÅN TÄ?" Nej inte riktiga stora bilar, svarade han när jag frågade, tomten skulle köpa små leksaksbilar åt honom.
Framme. Drygt två timmars väntan, sedan in på ett rum och strax kom doktorn. Jag visste vilka svar jag skulle ge innan han hann fråga, har ju redan varit in några vändor med barn som har slagit huvudet: Nej, han har inte somnat, inte ens strax efteråt, ja, han har ätit det och det och har inte kräkts. Ingen hjärnskakning således men när tejpen avlägsnades var såret djupt och gapande så att man såg pannbenet i bottnen.
S var rädd och tyckte inte om när man pillade kring såret, det syntes på blicken och den spända munnen, men han förstod utan att man behövde säga det att det här behövde göras. Han härdade ut, lät det ske och varken grät eller protesterade. Bara när han fick det första sticket av bedövningssprutan rätt i såret snyftade han till och uttalade ett enda smärtfyllt "Pappa"? Han var så rörande, den lilla bräckliga kroppen och de stora mörka ögonen och så denna tapperhet. 

Det är så typiskt för den här lille pojken att hålla sig i schack på det där viset. Blir han ledsen eller sårad går han undan hellre än att visa det. Det känns som en del av ett "karligt" mönster hos honom som också kommer till uttryck i kroppshållning och rörelser. Jag säger inte detta för att det är något som jag förväntar mig att finna därför att han är pojke. Storebror är inte på samma sätt. Det är bara han och jag vet inte varifrån han har fått det. 

När det var färdigsytt fick han en Shrek 3-ryggsäck, något slags sponsoring som sjukhuset får antar jag, men det första han ville göra var att se sig i spegeln igen. Jag bar honom till bilen och han stuvade noggrant undan sin nya ryggsäck under sätet och sade att han tyckte om den. Han är frikostig med att säga vad han tycker om, liksom med kramar. 

Den här lille tvillingpojken med tre stygn i pannan är förstås samme pojke som Manon skrev om i morse. För jag är ju gift med Manon. Hade tänkt hålla mig anonym här för alla andra men vad sjutton, jag ville skriva om S och hans tapperhet och nu när hon också har gjort det är det lika bra att säga rakt ut vad de som läser hos oss båda ändå lär gissa.

Löpet på tidningen Stockholm City idag:
"Ungdomar ska lära sig säker sex på internet"
Jag skulle mycket hellre vilja lära mig hur man har osäkert sex på internet! Det har jag aldrig lyckats få till.

Några lösa iakttagelser och funderingar. Mina ursäkter om en del av dem är en smula plumpa men även sånt har sin plats i min hjärna. Det är en del av paketet, liksom:

- T-banans gröna linje är nu rusningspackad mellan 15.30 och 19. Extremt fiffigt att återinföra trängselskatten utan att biffa upp kollektivtrafiken (som gjordes under försöket)! Nej, jag är inte emot skatten men jobba litet på det kollektiva utbudet också, tack.

- Ovanstående ger rikliga tillfällen till att studera hur folk beter sig i trängda lägen, t ex vilka som blir buffliga och otrevliga när de ska ta sig ut. Visar sig att det inte är ungdomar, pensionärer eller personer av synbar utländsk härkomst. De som får för sig att trängseln är alla andras fel är Svensson av valfritt kön i arbetande ålder.

- N.N, sannolikt någon som var på väg hem en sen natt och övermannades av naturen, har hukat under vår entreveranda och gjort "nummer två" intill väggen. Kan någon begripa vissa människor? Det kan inte ens ha varit fråga om särskilt hög berusning, för då skulle vederbörande inte ha lyckats krångla sig in dit.

- Det finns tydligen kampanjer för eller mot det mesta. På Kärrtorps T-banestation hänger just nu en rad reklamaffischer för Lactacyd-tvål. På en av dem har någon satt dit ett litet klistermärke med texten "Fitta ska lukta fitta". Vadan? Något slags ursprungsfeministisk falang som jag har missat? En liten gerilla av ferromonsvultna män?

- När folk skriver sånt som "jag är gift med tre barn", handlar det då verkligen om polygami och barnäktenskap?

Det nya säkerhetssystemet som infördes för en tid sen på mitt jobb innebär bl a att alla går omkring med passerkort med namn och foto på. Även de som bara jobbar här tillfälligt.
De som bestämde hur korten skulle se ut glömde inte bort att det kan vara bra att lätt kunna se skillnad på vem som är tillsvidareanställd och således "som barn i huset" och vem som inte är det. Det var bara det att man tydligen inte tänkte så mycket på vilken sorts tillfälliga medarbetare det kunde handla om. Så nu går snickarna som är här och bygger om runt med kort som det står "KONSULT" på.
Det är jämlikhet, det! Inför passerkortssystemet är alla yuppies. 

För ordningens skull: Jag menar inte att snickare och andra hantverkare inte skulle vara fiiina nog för somliga ord. Däremot är det okonventionellt och jag kan tänka mig att snickarna själva finner det litet lustigt att få det här epitetet på sig. Själv har jag fått den största respekt för dem som kan svinga sina verktyg rätt genom mina vedermödor med den pågående husrenoveringen. Förresten, så svårt som det är här i Stockholm att få tag på duktiga hantverkare som ens har tid att ge en offert, så borde de snart kunna debitera samma timpenning som IT- och affärsutvecklingsfantomerna.

TV4-nyheterna igår gjorde ett stort nummer av möjligheten att uråldriga mikroorganismer lösgörs ur tinande glaciärer och ger upphov till farsoter som vi saknar immunitet mot.
Jag tar mig för pannan. Behöver vi verkligen gräva upp såna här exotiska sidoeffekter, som även de forskare som kommenterade i inslaget såg som ytterst långsökta? Huvudstoryn är ju redan släppt: Vi lever på ett sätt som kommer att leda till katastrofala förändringar för allt levande på vår planet, massvält, gigantiska migrationer, utdöda växt- och djurarter och whatnot. Tvivelaktiga och science fiction-liknande utvikningar av det här slaget riskerar bara att underminera huvudstoryn och få oss att sticka huvudet i sanden, är min tro. 

Jag skulle önska att media ägnade sig litet mer åt andra sidan av ekvationen. Sammanfatta den stora bilden för oss. Så här mycket CO2 genererar uppvärmingen av våra bostäder. Så här mycket privatbilismen. Och industrin. Och godstransporter på väg. Och trafikflyget och så vidare. Så sätter man ihop det till en stor jävla stapel. Invid den en stapel som visar att om katastrofen ska undvikas måste vi ner till någonstans mellan så här mycket och så här mycket CO2-utsläpp. Sen säger man: Om alla går över till lågenergilampor leder det till (fånigt litet hack i toppen av den första stapeln). Om miljöbilarnas andel av nybilsförsäljningen fortsätter att utvecklas som den gör, har vi om X år uppnått (ett till litet nagg i ustläppsstapeln). Regeringens förslag om xxxx ger om det genomförs (en liten snutt till går bort). Socialdemokraternas förslag om yyyy ger...o s v tills man ser att vi inte kommer i närheten av de nivåer som vi måste ner till genom att bara vara liberala och gräsrotsfrivilliga. Att någon måste våga sätta ner foten och ta några svåra beslut och att vi måste tåla en del som kanske inte alltid blir så behagligt om vi ska klara det här.

Med andra ord, mer om vad som görs och inte görs. Det är av betydligt större samhällsintresse än om vi riskerar att få spanska sjukan när allting ändå har gått åt helvete.

 
Det är möjligt att den här nyhetsstoryn redan är gjord men i så fall har jag missat den. Vilket betyder att den har fått betydligt mindre spaltutrymme och sändningstid än glada tips om standbyknappar och utbyte av fönsterisoleringsremsor...

Jag fortsätter bekännelsen genom medgivandet att det i min deckarflod också har ingått tre av Camilla Läckbergs romaner, nämligen "Isprinsessan", "Stenhuggaren" och "Olycksfågeln". Därför kan jag inte låta bli kommentera diskussionen kring hennes författarskap. 

Om Läckbergs skrivande tycker jag att hennes intriger är fantasifullt hopsnickrade, kanske inte så sannolika (motivbilden i "Olycksfågeln" tycker jag känns särskilt krystad) men vad sjutton, deckare är sagor! Spänningen byggs upp på ett hyfsat skickligt sätt. Däremot håller jag med om att språket är magert och särskilt dialogen känns ofta väldigt platt och klichétyngd. Läckberg själv pekar gärna på psykologin, som hon anser viktig och säger sig lägga ner stort arbete på. Det tolkar jag som ett uttryck för intresse mer än fallenhet - psykologin ägnas rätt stor uppmärksamhet men blir ändå enligt min mening för tunn och/eller långsökt för att kännas varken trovärdig eller engagerande. Däremot finns ett stort inslag av igenkännande och "human interest" genom det centrala polis/författar-paret. Barnfamiljens vardag ges stort utrymme och får dramatik genom svägerskan/systern med hennes misshandlande man.  

Björn Ranelid har tidigare klagat på deckare och sagt att "miljoner människor kan skriva som Liza Marklund" medan Ernst Brunner har liknat kvinnliga deckarförfattare vid "skarvar som skitar ner". Nu senast var det Leif GW Persson som angrep Läckberg och bl a liknade hennes språkbehandling vid noveller i Min Häst. Han fick motreaktioner från några andra kvinnliga deckarförfattare och Jan Guillou.
Läckberg själv svarade med att ge GW Persson en prenumeration på Min Häst men har också gått i svaromål i sin blogg. Hon menar att hon avsiktligt använder ett lättillgängligt språk och förklarar att "skulle jag skriva högprosa, skulle det bli omöjligt att låta deckarintrigen komma fram på ett vettigt sätt". Att hon lyckas framgår av försäljningssiffrorna och det faktum att hon i sin blogg får många kommentarer från beundrare som tycker att i stort sett all annan litteratur är för tungläst.

Jag är litet kluven till det här.
Å ena sidan tycker jag att ett bra språk berikar och att Läckberg överdriver när hon säger att hon inte skulle kunna göra det bättre utan att det går ut över andra saker. Det finns mängder av deckarförfattare som använder ett spänstigare och mer varierat språk än hon och ändå skriver både spännande och lättlästa böcker.

Å andra sidan, är det inte litet märkligt att Ranelid, Brunner m fl känner sig så hotade av Läckberg och andra "deckardrottingar"? Jag har svårt att tro att det är finns någon undanträngningseffekt. Det är för olika marknadssegment. Det finns säkert de som läser både Ranelid och Läckberg. Det finns avgjort de som läser Läckberg och aldrig skulle ta i Ranelid även om hennes böcker inte fanns. Och kanske finns de som börjar med Läckberg, får mersmak och läser några andra deckare, så småningom vågar sig på något aningen mer krävande som t ex Ruth Rendell för att en dag gå utanför deckargenren och kanske får en Brunner i handen. Men hur många har längtat efter en viss sorts läsupplevelse och stått och tvekat mellan en Ranelid och en Läckberg? Någon? 

Hur som helst lär Läckberg knappast ha anledning att ändra sitt skrivande hur mycket man än klankar på henne. Hon har en perfekt profil för en stor marknad: Maximalt lättlästa deckare med igenkännandefaktor i blöjträsket, böcker som t o m föräldralediga män och kvinnor kan vilja och orka läsa. Undra på att Läckberg har fått en sådan marknadsföring och distribution. Än sen? Var det någon som trodde att mainstreamdeckare var något annat än kommersiella produkter i första hand?

Ytterst handlar det om olikheter i kultursyn. Ranelid och Brunner ser sig som Konstnärer. Föreställningen om den kompromisslöse, självständigt skapande konstnären är dock av ganska sent datum. I antikens Grekland sågs målare och skulptörer som hantverkare rätt och slätt och våra medeltida kyrkomålare hade antagligen en liknande ställning. Den italienska renässansens kulturella kreatörer och 1600-talets nederländska målare fick ett uppsving och stjärnstatus därför att ekonomiska och sociala förändringar skapade stor efterfrågan på deras verk, som nästan uteslutande var beställningsjobb. Idealet om den lidande konstnärens integritet är i stort sett en romantisk artonhundratalsprodukt och har aldrig kunnat ta bort kreatörens behov av uppskattning och levebröd. Som jag ser det är det bara en fråga om hur mycket man kompromissar och med vad. Camilla Läckberg har gjort sitt val och man kan inte påstå att hon hymlar med det.

Däremot blir det olustigt när Läckberg menar att hennes kritiker säger att hennes läsare är idioter. Eftersom jag inte kan finna att någon direkt har sagt det eller på annat sätt antytt att man väljer hennes böcker p g a låg intelligens (till skillnad från bristande läsvana, vilket naturligtvis är en annan sak) kan uttalandet svårligen tolkas som något annat än klassisk anti-intellektuell populism: Kritik mot något populärt är det samma som personlig kritik mot dess beundrare och den som framför sådan kritik är automatiskt en elitist som föraktar de breda massorna.
Argumentet, eller ska jag kalla det agitationen, faller dessutom på att den slår åt båda hållen. Läckberg verkar ju själv göra bedömningen att hennes läsare inte skulle kunna ta till sig intrigen om hon använde ett mer avancerat språk. Skulle det betyda att hon också anser att de är idioter?

Det är dags att erkänna en last som jag aldrig har talat högt om. 

Jag pratar inte om rökningen, även om det är ett sorgligt kapitel. 

Jag pratar inte om spriten heller. Visserligen har jag druckit ett par glas vin till nästan varenda middag under semestern men alkohol får liksom inget grepp om mig. På den tiden när jag regisserade studentspex kunde jag ha en gratisöl (bryggerierna är rätt pigga på att sponsra studentlivet) i handen mest hela tiden under rep-perioderna, så till den grad att en nykomling i ensemblen en gång frågade om jag hade problem med det där. Men nej, det var samma sak varje år, så fort spexperioden tog slut släppte jag ölen och saknade den inte en sekund. Det är likadant på mikronivå om man säger så: Går jag på fest (vilket händer alltför sällan) dricker jag friskt till en början men sedan blir jag liksom mätt på det. Efter klockan 23 orkar jag bara dricka gin och tonic och efter 01 bara vatten. 

Nej, det handlar om mitt deckarläsande. Jag köper kriminalromaner i pocketformat, oftast i snabbköpet, och läser på löpande band. Eftersom jag har ett jobb, några livliga barn och ett hus att renovera blir det mest på kvällarna efter att barnen har somnat - men det räcker för att hinna avverka ett par böcker i veckan. Och så har jag hållit på?minns inte exakt men jag tror att det är ett par år. 

Det är inte svårt att förklara hur det har blivit så här. Det är naturligtvis den heliga treenigheten barn - jobb - renovering med allt vad det innebär, högt tempo och nästan ständig trötthet i kropp och själ. Det föder ett behov av avkoppling som är tillräckligt engagerande för att erbjuda litet flykt men inte så krävande som t ex mer litterär litteratur skulle kunna vara. Inte heller stressande som mer prestationsinriktade nöjen, t ex att spela dataspel. Lägg till det en tradition av bokläsande som jag har fått med modersmjölken, en personlighet med viss tendens åt omåttlighet och samtidigt ett slags bekvämlighet, så är resultatet givet. Klart att Geten avverkar deckare som en De Walt 707 kapar bräder. 

Deckarutbudet är ju enormt och även om jag bara hunnit med en bråkdel av det, så har jag fått vissa favoriter.
PD James och Elizabeth George känns givna med sina tjocka och välskrivna böcker om Dalgliesh respektive Lynley. Så välskrivna att jag har läst ett par Lynley-deckare utan att störas av att jag redan hade sett historierna på teve. Omsorgsfullt berättade med trovärdiga och intressanta personer. Och båda så där mysigt urbrittiska - trots att George faktiskt är amerikanska.
Britten Stephen Booths deckare tilldrar sig i den fiktiva staden Edendale i det verkliga Peak District. Här finns en hel del mysfaktor i skildringen av småstaden, byarna och naturen. Intrigerna är väl komponerade och utvecklas utan alltför stor brådska men med väl tillvaratagen spänning. Men det som framför allt har fått mig att fastna för den här serien är personerna, särskilt de två huvudfigurerna: Den unge kriminalaren Ben Cooper, en varmhjärtad och impulsiv "local boy", och hans kollega och sedermera överordnade Diane Fry, inflyttad med trassligt förflutet bakom kyligt yttre. Dynamiken mellan dem är komplicerad och ingenting är svartvitt. Jag finner mig undra mer hur deras yrkes- och eventuella vänskapsrelation ska utvecklas än om de ska få ihop det, vilket jag tycker är ett gott betyg för en skildring av en man/kvinna-relation i "lättare" litteratur. Det enda problemet är att den svenska pocketutgivningen, eller åtminstone distributionen till snabbköpen, tycks ske ganska oberoende av böckernas inbördes kronologi.
Av svenskarna Roslund & Hellström har jag läst två böcker av, "Box 21" och "Edward Finnegans upprättelse". Deras etta "Odjuret" har jag inte träffat på än. Det här är inga böcker för den som vill undvika att bli upprörd. Deras teman (trafficking resp. dödsstraff) behandlas osminkat med stor inlevelse och mycket spänning. Hur många deckarförfattare gör läsaren tårögd? Med mig lyckades Roslund & Hellström i båda böckerna. Språkligt har de en förkärlek för att stapla ofullständiga satser med komman emellan, som ibland kan kännas manierad men onekligen ger en drivande rytm åt texten.
Stig Larssons Millennium-trilogi kan jag inte låta bli att nämna. Jag läste ettan förra hösten och tvåan och trean i snabb följd denna sommar. Det är tjocka böcker (vilket jag gillar), händelserika med mycket dramatik, och Lisbeth Salander är en rätt fascinerande figur. Jag slukade böckerna med glädje men kände ändå någon underlig bismak efter slutet. Språket imponerar inte direkt och inte personskildringarna heller - paret Blomquist/Salander känns av och till mer som seriefigurer än som människor. Jag känner mig också tveksam till greppet att använda en verklig person (Paolo Roberto) som bihjälte i en fiktiv berättelse. Det stör mig, spräcker bubblan som ger fiktionen illusion av verklighet. Ändå - kom det en fjärde bok skulle jag absolut rusa och köpa den. Men så blir det inte eftersom Larsson inte är bland oss längre. 

Men vet ni vad, jag börjar faktiskt bli litet mätt på deckare nu. I alla fall på de medelmåttiga. Det börjar kännas som slentrian och de senaste månaderna har jag blandat in en och annan icke-deckare. Det får bli mer av det varvat med favoritdeckarförfattarna. Jag svär, tror jag.

Det blev inget bloggande alls under semestern. Knappt något surfande överhuvud taget. Tydligen var det andra saker jag behövde mer.

Nu är jag i alla fall tillbaka och har svarat nedan på de kommentarer som kommit under tiden.