Bekännelse #2 - Läckberg

Jag fortsätter bekännelsen genom medgivandet att det i min deckarflod också har ingått tre av Camilla Läckbergs romaner, nämligen "Isprinsessan", "Stenhuggaren" och "Olycksfågeln". Därför kan jag inte låta bli kommentera diskussionen kring hennes författarskap. 

Om Läckbergs skrivande tycker jag att hennes intriger är fantasifullt hopsnickrade, kanske inte så sannolika (motivbilden i "Olycksfågeln" tycker jag känns särskilt krystad) men vad sjutton, deckare är sagor! Spänningen byggs upp på ett hyfsat skickligt sätt. Däremot håller jag med om att språket är magert och särskilt dialogen känns ofta väldigt platt och klichétyngd. Läckberg själv pekar gärna på psykologin, som hon anser viktig och säger sig lägga ner stort arbete på. Det tolkar jag som ett uttryck för intresse mer än fallenhet - psykologin ägnas rätt stor uppmärksamhet men blir ändå enligt min mening för tunn och/eller långsökt för att kännas varken trovärdig eller engagerande. Däremot finns ett stort inslag av igenkännande och "human interest" genom det centrala polis/författar-paret. Barnfamiljens vardag ges stort utrymme och får dramatik genom svägerskan/systern med hennes misshandlande man.  

Björn Ranelid har tidigare klagat på deckare och sagt att "miljoner människor kan skriva som Liza Marklund" medan Ernst Brunner har liknat kvinnliga deckarförfattare vid "skarvar som skitar ner". Nu senast var det Leif GW Persson som angrep Läckberg och bl a liknade hennes språkbehandling vid noveller i Min Häst. Han fick motreaktioner från några andra kvinnliga deckarförfattare och Jan Guillou.
Läckberg själv svarade med att ge GW Persson en prenumeration på Min Häst men har också gått i svaromål i sin blogg. Hon menar att hon avsiktligt använder ett lättillgängligt språk och förklarar att "skulle jag skriva högprosa, skulle det bli omöjligt att låta deckarintrigen komma fram på ett vettigt sätt". Att hon lyckas framgår av försäljningssiffrorna och det faktum att hon i sin blogg får många kommentarer från beundrare som tycker att i stort sett all annan litteratur är för tungläst.

Jag är litet kluven till det här.
Å ena sidan tycker jag att ett bra språk berikar och att Läckberg överdriver när hon säger att hon inte skulle kunna göra det bättre utan att det går ut över andra saker. Det finns mängder av deckarförfattare som använder ett spänstigare och mer varierat språk än hon och ändå skriver både spännande och lättlästa böcker.

Å andra sidan, är det inte litet märkligt att Ranelid, Brunner m fl känner sig så hotade av Läckberg och andra "deckardrottingar"? Jag har svårt att tro att det är finns någon undanträngningseffekt. Det är för olika marknadssegment. Det finns säkert de som läser både Ranelid och Läckberg. Det finns avgjort de som läser Läckberg och aldrig skulle ta i Ranelid även om hennes böcker inte fanns. Och kanske finns de som börjar med Läckberg, får mersmak och läser några andra deckare, så småningom vågar sig på något aningen mer krävande som t ex Ruth Rendell för att en dag gå utanför deckargenren och kanske får en Brunner i handen. Men hur många har längtat efter en viss sorts läsupplevelse och stått och tvekat mellan en Ranelid och en Läckberg? Någon? 

Hur som helst lär Läckberg knappast ha anledning att ändra sitt skrivande hur mycket man än klankar på henne. Hon har en perfekt profil för en stor marknad: Maximalt lättlästa deckare med igenkännandefaktor i blöjträsket, böcker som t o m föräldralediga män och kvinnor kan vilja och orka läsa. Undra på att Läckberg har fått en sådan marknadsföring och distribution. Än sen? Var det någon som trodde att mainstreamdeckare var något annat än kommersiella produkter i första hand?

Ytterst handlar det om olikheter i kultursyn. Ranelid och Brunner ser sig som Konstnärer. Föreställningen om den kompromisslöse, självständigt skapande konstnären är dock av ganska sent datum. I antikens Grekland sågs målare och skulptörer som hantverkare rätt och slätt och våra medeltida kyrkomålare hade antagligen en liknande ställning. Den italienska renässansens kulturella kreatörer och 1600-talets nederländska målare fick ett uppsving och stjärnstatus därför att ekonomiska och sociala förändringar skapade stor efterfrågan på deras verk, som nästan uteslutande var beställningsjobb. Idealet om den lidande konstnärens integritet är i stort sett en romantisk artonhundratalsprodukt och har aldrig kunnat ta bort kreatörens behov av uppskattning och levebröd. Som jag ser det är det bara en fråga om hur mycket man kompromissar och med vad. Camilla Läckberg har gjort sitt val och man kan inte påstå att hon hymlar med det.

Däremot blir det olustigt när Läckberg menar att hennes kritiker säger att hennes läsare är idioter. Eftersom jag inte kan finna att någon direkt har sagt det eller på annat sätt antytt att man väljer hennes böcker p g a låg intelligens (till skillnad från bristande läsvana, vilket naturligtvis är en annan sak) kan uttalandet svårligen tolkas som något annat än klassisk anti-intellektuell populism: Kritik mot något populärt är det samma som personlig kritik mot dess beundrare och den som framför sådan kritik är automatiskt en elitist som föraktar de breda massorna.
Argumentet, eller ska jag kalla det agitationen, faller dessutom på att den slår åt båda hållen. Läckberg verkar ju själv göra bedömningen att hennes läsare inte skulle kunna ta till sig intrigen om hon använde ett mer avancerat språk. Skulle det betyda att hon också anser att de är idioter?

Kommentarer
Postat av: Annaa M

Intressant! Särskilt det där om att Läckberg säger sig ha valt sitt språk för att läsarna ska kunna ta till sig intrigen och den slutsats du drar av det. Jag är t o m tveksam om man kan välja att skriva på ett mediokert språk.
Men det är andra saker jag inte förstår och aldrig har begripit. Jag förstod inte när min vän gymnasieläraren i svenska köpte en trave av sämsta sortens Harlequin-romaner för att hon ville ha enkel underhållning och jag förstår inte när du säger att Läckbergs böcker är böcker som även barnlediga föräldrar kan orka läsa. Jag känner helt enkelt inte igen mig. Jag kände som föräldraledig aldrig en längtan till det enkla och mediokra, snarare precis tvärtom! Jag kände mig precis lika tom och lurad då som nu när jag lagt tid på att läsa något dåligt.
Jag orkar däremot inte med varken Björn Ranelid eller Ernst Brunner. Men det är inte för att de är så svåra utan för att de är så läskigt popmpöst manliga!

2007-08-16 @ 16:31:28
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Inga M

Jag har skrivit om Läckberg på min blogg och det har blivit en meningsutbyte där som Du också har deltagit i. Det var roligt att läsa Din kommentar mer utvecklad här. Jag kan bara hålla med om det mesta som Du skriver!

2007-08-16 @ 21:56:24
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: carulmare

Kul att läsa om dina deckarvanor. Själv har jag också läst många deckare, fast inte på sista tiden. Numera kopplar jag hellre av med film, bland annat deckare. Jag får dem från biblioteket, på löpande band: Morse (Colin Dexter), Lynley, Frost, Poirot, Agatha Christie, Midsomer murders, Sherlock Holmes... You name it, we have it! :) - Kanske har du också tänkt någongång att något farligare ställe än den engelska landsbygden kan det nog inte finnas....

2007-08-17 @ 01:01:04
URL: http://carulmare.blogspot.com/
Postat av: TheHolyGoat

Annaa - Det där med barnlediga var väl inte världens bästa generalisering från min sida. Man kan ju också ha ett behov av mer intellektuell stimulans i den situationen.
Underhållningslitteratur är olika saker för olika människor. En tidigare flickvän ("Beda" i historien om två flickor) kunde också sluka Harlequin-böcker vid sidan om mer krävande läsning; hon tyckte egentligen inte att de var "bra", kunde skratta åt de masskalkerade och förutsägbara intrigerna, men som jag förstod det var de ändå ett trevligt tidsfördriv för henne - kanske delvis genom igenkännande och gammal vana.
Själv har jag "alltid" läst deckare sedan min första Agatha Christie, som jag gissar att jag läste omkring tioårsåldern. Det har kunnat gå långt mellan gångerna och har aldrig varit så intensivt som de senaste två åren. Det innebär ändå att det finns ett igenkännande när det gäller själva formen även om deckare som genre nog är betydligt mer skiftande i stil och kvalitet än Harlequin. Långt från allt är mediokert men jag läser så många att det slinker med både äpplen och päron.
Jag har inte läst något av Brunner eller Ranelid. Min icke-favorit-författare av deckare, Björn Hellberg, räknar jag dock till kategorin pompösa män fast säkert på ett annat sätt än de. Recensionsutdragen på baksidorna (som i hans fall av någon anledning alltid kommer från manliga recencenter på landsortstidningar) öser lovord över hans originella och briljanta språkbehandling. Denna består såvitt jag kan se av en vana att börja nästan alla meningar på ny rad och ett självmedvetet sätt att försöka snitsa till formuleringarna. Inte så att det är särskilt tillkrånglat egentligen men jag slås ofta av en känsla av att han mevetet söker uttryck som är ett snäpp mer avancerade än det han först tänkte. Jag får associationer till en del konversationer jag har råkat höra: Manlig akademiker i övre medelåldern, fastkörd i en ställning som lägre tjänsteman, blir irriterad på en kypare, tågkonduktör, kassörska eller någon annan förmodat mindre intellektuell varelse och försöker platta till vederbörande enbart genom att i tillrättavisande ton uttrycka sig på ett sätt som den andra antas inte behärska. Språket känns med andra ord helt enkelt...gubbigt. Ja, och i de två böckerna jag läst ("Dominans" och "Dödslängtan") verkar det också, som titlarna antyder, finnas något försök till högre tematik som dock inte leder någonstans - pretentionerna höjs men ingenting blir sagt.
Jämfört med detta föredrar jag ändå Läckberg trots mina invändningar - hon känns ärligare och mer samtida.
Inga - ja, jag följer tråden hos dig, det är ju litet mer liv där. Jag tänkte skriva en till kommentar om dialogen och personteckningarna men har inte hunnit än.
Carulmare: Jag och hustrun har många gånger diskuterat vår oro över befolkningsutvecklingen i grevskapet Midsommer. Det borde stå rätt många hus tomma vid det här laget och ingen utom den minoritet som aldrig ser på teve lär våga flytta dit.

2007-08-19 @ 02:13:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0