Stans kortaste blogg

Det är dags att erkänna en last som jag aldrig har talat högt om. 

Jag pratar inte om rökningen, även om det är ett sorgligt kapitel. 

Jag pratar inte om spriten heller. Visserligen har jag druckit ett par glas vin till nästan varenda middag under semestern men alkohol får liksom inget grepp om mig. På den tiden när jag regisserade studentspex kunde jag ha en gratisöl (bryggerierna är rätt pigga på att sponsra studentlivet) i handen mest hela tiden under rep-perioderna, så till den grad att en nykomling i ensemblen en gång frågade om jag hade problem med det där. Men nej, det var samma sak varje år, så fort spexperioden tog slut släppte jag ölen och saknade den inte en sekund. Det är likadant på mikronivå om man säger så: Går jag på fest (vilket händer alltför sällan) dricker jag friskt till en början men sedan blir jag liksom mätt på det. Efter klockan 23 orkar jag bara dricka gin och tonic och efter 01 bara vatten. 

Nej, det handlar om mitt deckarläsande. Jag köper kriminalromaner i pocketformat, oftast i snabbköpet, och läser på löpande band. Eftersom jag har ett jobb, några livliga barn och ett hus att renovera blir det mest på kvällarna efter att barnen har somnat - men det räcker för att hinna avverka ett par böcker i veckan. Och så har jag hållit på?minns inte exakt men jag tror att det är ett par år. 

Det är inte svårt att förklara hur det har blivit så här. Det är naturligtvis den heliga treenigheten barn - jobb - renovering med allt vad det innebär, högt tempo och nästan ständig trötthet i kropp och själ. Det föder ett behov av avkoppling som är tillräckligt engagerande för att erbjuda litet flykt men inte så krävande som t ex mer litterär litteratur skulle kunna vara. Inte heller stressande som mer prestationsinriktade nöjen, t ex att spela dataspel. Lägg till det en tradition av bokläsande som jag har fått med modersmjölken, en personlighet med viss tendens åt omåttlighet och samtidigt ett slags bekvämlighet, så är resultatet givet. Klart att Geten avverkar deckare som en De Walt 707 kapar bräder. 

Deckarutbudet är ju enormt och även om jag bara hunnit med en bråkdel av det, så har jag fått vissa favoriter.
PD James och Elizabeth George känns givna med sina tjocka och välskrivna böcker om Dalgliesh respektive Lynley. Så välskrivna att jag har läst ett par Lynley-deckare utan att störas av att jag redan hade sett historierna på teve. Omsorgsfullt berättade med trovärdiga och intressanta personer. Och båda så där mysigt urbrittiska - trots att George faktiskt är amerikanska.
Britten Stephen Booths deckare tilldrar sig i den fiktiva staden Edendale i det verkliga Peak District. Här finns en hel del mysfaktor i skildringen av småstaden, byarna och naturen. Intrigerna är väl komponerade och utvecklas utan alltför stor brådska men med väl tillvaratagen spänning. Men det som framför allt har fått mig att fastna för den här serien är personerna, särskilt de två huvudfigurerna: Den unge kriminalaren Ben Cooper, en varmhjärtad och impulsiv "local boy", och hans kollega och sedermera överordnade Diane Fry, inflyttad med trassligt förflutet bakom kyligt yttre. Dynamiken mellan dem är komplicerad och ingenting är svartvitt. Jag finner mig undra mer hur deras yrkes- och eventuella vänskapsrelation ska utvecklas än om de ska få ihop det, vilket jag tycker är ett gott betyg för en skildring av en man/kvinna-relation i "lättare" litteratur. Det enda problemet är att den svenska pocketutgivningen, eller åtminstone distributionen till snabbköpen, tycks ske ganska oberoende av böckernas inbördes kronologi.
Av svenskarna Roslund & Hellström har jag läst två böcker av, "Box 21" och "Edward Finnegans upprättelse". Deras etta "Odjuret" har jag inte träffat på än. Det här är inga böcker för den som vill undvika att bli upprörd. Deras teman (trafficking resp. dödsstraff) behandlas osminkat med stor inlevelse och mycket spänning. Hur många deckarförfattare gör läsaren tårögd? Med mig lyckades Roslund & Hellström i båda böckerna. Språkligt har de en förkärlek för att stapla ofullständiga satser med komman emellan, som ibland kan kännas manierad men onekligen ger en drivande rytm åt texten.
Stig Larssons Millennium-trilogi kan jag inte låta bli att nämna. Jag läste ettan förra hösten och tvåan och trean i snabb följd denna sommar. Det är tjocka böcker (vilket jag gillar), händelserika med mycket dramatik, och Lisbeth Salander är en rätt fascinerande figur. Jag slukade böckerna med glädje men kände ändå någon underlig bismak efter slutet. Språket imponerar inte direkt och inte personskildringarna heller - paret Blomquist/Salander känns av och till mer som seriefigurer än som människor. Jag känner mig också tveksam till greppet att använda en verklig person (Paolo Roberto) som bihjälte i en fiktiv berättelse. Det stör mig, spräcker bubblan som ger fiktionen illusion av verklighet. Ändå - kom det en fjärde bok skulle jag absolut rusa och köpa den. Men så blir det inte eftersom Larsson inte är bland oss längre. 

Men vet ni vad, jag börjar faktiskt bli litet mätt på deckare nu. I alla fall på de medelmåttiga. Det börjar kännas som slentrian och de senaste månaderna har jag blandat in en och annan icke-deckare. Det får bli mer av det varvat med favoritdeckarförfattarna. Jag svär, tror jag.