Stans kortaste blogg

I de kretsar där jag rörde mig som gymnasist fanns också Ada. Inte i den närmaste kretsen, snarare en kompis till kompisar, men jag träffade henne då och då i sällskap med andra. Jag tyckte att hon var så vacker med sitt långa hår, sin sinnliga lilla mun och sina dröjande rörelser. Att jag inte blev kär i henne berodde nog mest på att hon var en sådan som jag satte på en piedestal så hög att jag i min blyghet inte trodde att jag kunde nå upp. Jag tillät mig inte.

Direkt efter studenten ryckte jag in i lumpen och den sommaren ägnade jag helgerna åt att åka hem och umgås frenetiskt med så många människor jag kunde för att glömma gröntjänsten ett slag. Därigenom lärde jag känna Beda, en annan vän till en vän, en söt flicka som jag hade sett många gånger men aldrig pratat med. Hon visade sig vara en rar person och trots att hon tidigare hade gjort ett blygt intryck kunde vi munhuggas med varandra på ett ganska roande sätt. Beda och jag såg mer och mer av varandra, jag tror att vi båda såg till att det blev så. Framåt sensommaren hade vi börjat brevväxla och snart var det nog tydligt för många runt omkring vart vi var på väg. Ändå var ännu ingenting uttalat, ingen tog något för givet och vi närmade oss varandra försiktigt, blyga som vi båda var.

Vid den tiden började skolornas hösttermin och på tågen som förde mig tillbaka till regementet om söndagskvällarna fick jag ibland en ny medpassagerare: Ada, som nu gick en utbildning i en annan stad. De gångerna satt jag och pratade en hel del med henne, mer än jag någonsin förut hade gjort. Det kändes ofarligt - det var ju Beda jag var ute efter nu - och naturligt, eftersom det ofta inte fanns någon annan som vi kände på tåget. En gång berättade jag om lumpen och Ada frågade mig om det var så där som man ser i filmer, att alla har bilder på sina flickvänner på sina skåpsdörrar. Jo då, svarade jag, fast jag hade ingen bild.

Sedan vet jag inte riktigt hur samtalet kom in på Adas ben. Jag tror kanske att det var så att jag råkade få syn på dem nedanför hennes jeans - som var litet korta i benen, som flickjeans kunde vara vid den här tiden - och blev förvånad när jag upptäckte att hon inte hade strumpbyxor som jag först hade trott. När Ada förklarade att hon hade solariesolat sina ben (hon hade annars ganska blek hy, vilket var anledningen till att jag hade tagit solbrännan för strumbyxor) sade jag skämtsamt att jag kanske kunde få en bild på hennes ben att sätta upp på mitt skåp för att inte vara sämre än de andra.

Veckorna gick. Beda och jag brevväxlade under veckorna och träffades under helgerna. Inget direkt romantiskt sades eller gjordes men till sist hade så många tvetydiga ord och blickar passerat att till och med jag vågade tro att något verkligen höll på att hända. Det var det som upptog mitt huvud medan de sporadiska tågkupesamtalen med Ada var en trevlig bisak, något lättsamt vänskapligt snarare än flirtigt. Inte ens när hon fnissande berättade att hon hade låtit fotografera sina ben tog jag det som något annat än skämt - det var faktiskt hennes pappa som hade hållit i kameran och det hade blivit jätteroligt, sade hon, kanske skulle jag få se när de hade blivit framkallade.

Så kom den där speciella helgen i mitten av september. Helgen då jag hade fjärilar i magen och såg Beda framför mig under hela tågresan hem. För nu kände jag att äntligen skulle något hända: Äntligen hade vi gett varandra tillräckligt många blickar och antydningar och var färdiga för någonting mer - och just den här lördagen skulle vi båda gå på fest hos en gemensam bekant.
Det var allt jag hade i huvudet när jag gick hem från tåget på fredagskvällen, när jag öppnade dörren till föräldrahemmet och när jag ropade hallå. "Hallå", svarade mamma uppifrån köket. "Du har besök!"
Jag skyndade uppför trappan och där, mittemot mamma vid köksbordet med en tekopp i handen, satt Ada.

Jag minns inte exakt vad jag tänkte. Förvånad blev jag helt säkert. Att hon såg mycket söt ut där hon satt och fikade och pratade med min mamma minns jag, Jag minns också att jag med en känsla av chock insåg att hennes uppdykande här betydde att hon faktiskt, även om det inte var den enda möjliga tolkningen, kunde vara intresserad av mig som något mer än en sporadisk reskamrat - vilket i sin tur betydde att hon inte alls var någon gudinna på en piedestal utan något mycket bättre.

Jag hade gärna satt mig ned och fikat och pratat med henne och mamma ifall saker och ting hade varit annorlunda. Men nu var det redan bestämt att jag bara skulle titta in, säga hej och lämna min väska innan jag gick över för att träffa några kompisar hemma hos en grannflicka tillika f d klasskamrat och det fanns en viss chans att Beda skulle vara där. Jag ville så gärna träffa henne litet för att se om känslan inför lördagens fest verkade hålla. Samtidigt ville jag inte bara skicka iväg Ada, när hon nu hade gjort sig omaket att hälsa på, så jag föreslog att hon kunde följa med till grannflickan. Det skulle trots allt vara folk hon kände, de flesta av dem flickor från min gamla gymnasieklass.

Jag minns än i dag Bedas blick - hur den sken upp när hon fick syn på mig i dörren till grannens gillestuga, där hon satt med mina gamla klasskamrater, och hur den sedan liksom knäppte till och någonting slocknade när hon fick syn på Ada steget bakom mig. Jag fick panik. Det hade ju varit så nära och nu - jag visste redan tillräckligt om Beda från vår brevväxling för att förstå att "opålitlighet" var bland det värsta hon visste hos män och att hennes ramar för vad som kunde tolkas som "opålitligt" var relativt vida. Resten av kvällen var ingen vacker uppvisning, för jag ignorerade Ada fullständigt för att visa Beda var jag stod. Och det hjälpte. Redan följande kväll satt vi tätt, tätt samman i en soffa och kysste varandra för första gången och en av mina kompisar teaterviskade till en annan: "Det sitter nånting väldigt kärt där."

Saken är den att på den tiden led jag fortfarande av en ungdomlig villfarelse att det måste finnas logik och konsekvens i skeendena. Jag trodde att om det skulle vara någon mening med att jag och Beda hade börjat närma oss varandra som vi gjorde, så måste vi fortsätta och bli ett par också. Trots att vi ännu inte hade utväxlat några löften, förtroenden eller kärlekshandlingar kände jag mig bunden av själva skeendet - eller rättare sagt av en viss gren av skeendet som jag hade stirrat mig blind på och därmed missat en annan gren. Jag var inte vis nog att inse det orimliga i att av en artonåring, som inte har lovat någonting i varken ord eller handling, förvänta sig "trohet" mot någon som inte heller har lovat någonting tillbaka.

Om jag hade varit mer ärlig mot mig själv och erkänt att jag var intresserad av både Ada och Beda, så hade jag kanske kunnat reflektera över det faktum att medan Ada tydligen kunde hantera att det fanns någon annan med i bilden på detta tidiga, outtalade stadium, så krävde relationen till Beda för att kunna utvecklas vidare att jag spelade trogen i ett läge då ingen trohet fanns att utkräva. Kanske, om jag hade varit litet mer erfaren, hade jag då insett vad det kunde betyda för chanserna att utveckla en riktigt ärlig relation där jag kunde vara den jag är. Men jag var bara arton år och hade ännu inte haft någon riktig relation, bara en rad olyckliga förälskelser, tvetydigheter och korta "strul".
Någon vecka eller två senare mötte jag Ada på söndagståget igen. Vi pratade nästan som vanligt men det fanns något dämpat i stämningen och efter ett tag sade hon försiktigt: "Du, de där bilderna är klara - fast du vill kanske inte ha dem nu?"

Eftersom jag förstod att Beda inte skulle tåla att jag hade bilden av Adas ben på min skåpdörr, ens på skoj, avböjde jag generat.

Än idag vet jag inte hur pass intresserad Ada var. Jag tror knappast att hon var förälskad efter den lilla kontakt vi hade haft; kanske var jag en bekantskap som hon ville syna litet närmare, ifall den kanske kunde vara något. I så fall, är jag böjd att tänka nuförtiden, var hon klokare än både Beda och mig. Beda, å andra sidan, gav mig fyra fina år innan jag insåg att skillnaderna mellan våra personligheter var för stora och fundamentala för att bygga ett liv på. Ändå, när jag mitt i äktenskapet och familjeidyllen någon gång tillåter mig att ägna mig åt litet roande nostalgi, så är det Ada som oftast kommer för mig - och en annan som jag kanske berättar om en annan gång.