Stans kortaste blogg

Igår eftermiddag ringde dagis. Minsta pojken S hade ramlat ner från en låg bänk och slagit upp pannan mot hörnet av en annan likadan bänk. De hade tejpat ihop det så gott de kunde men en tur till akuten verkade nödvändig.
Jag åkte hem, hämtade bilen (och storasyster som ville följa med) och for till dagis. Lillpojken satt i en barnvagn och åt äpple, hade fått glass innan. Han var blek och tejpen i pannan genomblodig men han grät inte, ville bara upp i famnen direkt - och se sig i spegeln. Storebror och tvillingsyster ville följa med men jag förklarade att man kan få vänta länge på sjukhuset och att mamma skulle hämta dem om en timme.
Rusningstrafiken hade börjat, seg men full av roliga lastbilar och bussar. S satt och kommenterade dem på sitt vanliga lågmält enträgna sätt, ville ha dem alla: "Ja vill ha en TÅN TÄ?" Nej inte riktiga stora bilar, svarade han när jag frågade, tomten skulle köpa små leksaksbilar åt honom.
Framme. Drygt två timmars väntan, sedan in på ett rum och strax kom doktorn. Jag visste vilka svar jag skulle ge innan han hann fråga, har ju redan varit in några vändor med barn som har slagit huvudet: Nej, han har inte somnat, inte ens strax efteråt, ja, han har ätit det och det och har inte kräkts. Ingen hjärnskakning således men när tejpen avlägsnades var såret djupt och gapande så att man såg pannbenet i bottnen.
S var rädd och tyckte inte om när man pillade kring såret, det syntes på blicken och den spända munnen, men han förstod utan att man behövde säga det att det här behövde göras. Han härdade ut, lät det ske och varken grät eller protesterade. Bara när han fick det första sticket av bedövningssprutan rätt i såret snyftade han till och uttalade ett enda smärtfyllt "Pappa"? Han var så rörande, den lilla bräckliga kroppen och de stora mörka ögonen och så denna tapperhet. 

Det är så typiskt för den här lille pojken att hålla sig i schack på det där viset. Blir han ledsen eller sårad går han undan hellre än att visa det. Det känns som en del av ett "karligt" mönster hos honom som också kommer till uttryck i kroppshållning och rörelser. Jag säger inte detta för att det är något som jag förväntar mig att finna därför att han är pojke. Storebror är inte på samma sätt. Det är bara han och jag vet inte varifrån han har fått det. 

När det var färdigsytt fick han en Shrek 3-ryggsäck, något slags sponsoring som sjukhuset får antar jag, men det första han ville göra var att se sig i spegeln igen. Jag bar honom till bilen och han stuvade noggrant undan sin nya ryggsäck under sätet och sade att han tyckte om den. Han är frikostig med att säga vad han tycker om, liksom med kramar. 

Den här lille tvillingpojken med tre stygn i pannan är förstås samme pojke som Manon skrev om i morse. För jag är ju gift med Manon. Hade tänkt hålla mig anonym här för alla andra men vad sjutton, jag ville skriva om S och hans tapperhet och nu när hon också har gjort det är det lika bra att säga rakt ut vad de som läser hos oss båda ändå lär gissa.