Stans kortaste blogg

När Henrik skrev om rädslostimulerade endorfinkickar häromdagen kommenterade jag att jag inte har varit så mycket för sånt. Ändå blev det just något sånt jag sökte igår kväll - fast på ett litet annat plan.
Jag hade jobbat sent och var på väg hem. Det var fel tid för att ta bussen som för mig nästan ända hem till tröskeln, så i stället blev det tunnelbanan till Skogskyrkogården och promenad sista biten. Jag frös, för värmen dagarna innan hade lurat mig att klä mig för litet, och ville ta mig hem så snabbt som möjligt. Det betyder genvägen över kyrkogården, den som jag har tagit flera gånger förr efter mörkrets inbrott. Men det hade varit vid nio eller tio. Nu var klockan över elva och jag tänkte på vad andra har sagt om att man inte ska gå där för sent på kvällen, tänk om man blir överfallen? Där är ju så ensligt.
Men var det egentligen överfall som oroade mig eller något annat? Jag brukar ju inte vara rädd för att gå där. Jag tror inte på spöken, tror jag. Gravstenarna och vetskapen om gamla benknotor där nere i jorden brukar inte skrämma utan snarare göra mig fridfull och filosofisk till sinnes. Så varför tvekade jag nu? Jag ville veta det. Och jag frös, som sagt.
Skogskyrkogården verkade ovanligt mörk. Redan efter några meter kom jag på varför: Allt var släckt. Gatbelysningen, de mindre lyktstolparna efter gångvägarna, inget lyste. Gräsmattorna och vägarna badade i skenet från en nästan full måne men under träden var det kompakt svart. Efter ett par hundra meter kröp det i ryggen och jag såg mig om men ingen följde mig, jag var ensammare än jag någonsin har varit inom gränserna för Stockholms stad. Tystnaden omkring mig var total, där var bara ljudet av mina steg, ryggsäckens knirkande och brummandet från krematoriet när jag passerade det in på gångvägen genom skogen. Det gick knappt att se någonting vid sidan om stigen, vad kunde döljas där? Ensam och utan hjälp, tänkte jag, men nej - det var svårt att föreställa sig att storstadsrånare skulle operera i detta svarta. Vem skulle de vänta på? Här gick inga andra dårar än jag.
Stigen kröktes och med ens hade jag månen rakt framför mig. Jag har aldrig förr blivit bländad av den men i det här mörkret var den som det starkaste flodljus rakt i min väg, kallt och obarmhärtigt, och allt annat runt omkring mig försvann. Jag fortsatte nästan i blindo tills jag räddades av en ny lätt krök, fick vända blicken något bort från månen vars ljus nu silades genom höga tallar.
Och där var gravarna, rad på rad av gravstenar som lika gärna kunde ha varit stillatigande gestalter till vänster om mig. Det fladdrande ljuset av enstaka gravlyktor, fler ljus som glimrade genom ridån av barrträd till höger. En plats som jag har sett många gånger men som ändå verkade okänd nu när grönskans mjukhet suddats ut och stenarnas inskriptioner inte gick att läsa.
Något i ögonvrån fick mig att rycka till - men det var ingen skepnad av levande eller död, bara ett monument i form av ett kors i gjutjärn. Jag hade sett det förr. Men nu hade jag gravar åt alla håll, framåt, bakåt, höger och vänster. Likt Aragorn på Dödens Stig vandrade jag vidare med långa steg men de döda följde mig inte. Jag var ju inte deras kung men tydligen hade jag tillräckligt rent hjärta för att inte störa dem med min närvaro heller. Plötsligt återfick jag känslan av samhörighet från tidigare trolska promenader i lampsken och viskande önskade jag dem frid, de som levat, älskat och fostrat barn i Stockholm före mig.
Jag tog vänster in på den sista sträckan mot östra entren. Träden upphörde och gravarna badade i månsken som åter kändes mjukt. Stenarna såg bekanta ut igen, som vänner.
Jag log när jag passerade ut, skrattade nästan till. Jag var så nöjd med att ha trotsat mina okända rädslor att jag fortsatte att le hela vägen hem.