Stans kortaste blogg

Det är kanske någonting på gång nu, positiva förändringar som har med jobbet att göra. Jag vet inte hur det blir ännu så jag vill inte säga vad det är men det påverkar mig. Jag känner mig alert och går omkring med ett ständigt pirr av spänning längs ryggraden.
Ändå är det inte samma sak som det skulle ha varit åren innan barnen kom. Den möjliga förändringen känns spännande och stimulerande men inte så livsavgörande som den skulle ha känts förr. Som så många gånger under de senaste tio åren tänker jag, att det är skönt att inte vara självklar och ständig nummer ett i sitt liv längre. Det finns några andra som jag bryr mig om ännu mer och det är befriande.

Befriarna ifråga tar sitt. Det blev en halv dag VAB . Tvillingpojken uppvisade lätt feber på måndag kväll, så han fick vara hemma igår fast någon mer feber kunde vi inte hitta. Han var oförskämt pigg men varje gång han skulle på toa hävdade han glatt att han måste bäras eftersom han var "puk". Det vill säga, han tar som vanligt vara på varje chans att kramas och vem är jag att argumentera mot sånt? Och jobbpirret, det stillnade av de små armarna kring min hals.