Rak kommunikation

Morgonen är dimmig och kall. Jag tänker mycket på äldsta dottern efter samtalet som vi hade med hennes lärare igår - men om det berättar Manon, så jag ska inte upprepa det. Kommenterar där med vad jag har att tillföra.


Röran av påståenden och motsägelser kommer mig att tänka på mig själv i den tidiga skolåldern. Jag var ett mycket ärligt barn.


När jag var åtta år flyttade vi in i en nybyggd villa. Den låg vid en återvändsgata som nyligen hade förlängts och en del av husen där tillhörde ganska välbeställda människor (staden var för liten för att ha något renodlat rikemansområde). Huset närmast innan vårt var ett sådant; mannen i familjen var direktör i någon av industrierna runt staden och det var stort och såg exklusivt ut med glaserade takpannor och annat sådant. Och det talades redan om det. Jag fick höra rykten vid frukostbordet, tror att min några år äldre syster stod för en del av dem men mina föräldrar hade också en del att säga.

När jag var ute i snön några dagar senare träffade jag på den rike grannens son, som var ett par år äldre än jag, och överraskades positivt av att han visade sig vara en någorlunda vanlig kille som man kunde både leka och prata med. Så varför inte ta reda på hur det egentligen låg till, tänkte jag? Alltså frågade jag:

- Är det sant att ni har kranar av guld i badrummet?

- Hmm, njaää...

- Och är det sant att din pappa beställde en stor marmorskiva från Italien, och sedan kollade han den med förstoringsglas och hittade en liten, liten repa, så han skickade tillbaka den?

- <mummel, mutter>

Tråkigt nog visade sig grannpojken inte fullt så sällskaplig efter det. Men vid nästa måltid i familjen kunde jag i alla fall glatt dementera ryktena, för jag hade ju kollat upp. Mamma blev väldigt upprörd. Hur kunde jag gå och tala om för den där pojken vad vi hade sagt? Nu visste säkert hans också föräldrar hur snacket gick hemma hos oss!

Jag skämdes. Ändå visste jag någonstans inom mig att det inte bara var jag som hade gjort fel.

Kommentarer
Postat av: Annaa M

Ha ha, kan inte låta bli att erinra om flickan från den fina familjen som när det vankades kaffe hemma hos oss utbrast; "Åh riktigt kaffe! Att ni har råd! Hemma hos oss kokar vi alltid på sumpen långt innan pappa får lön!" Min mor städerskan var mycket nöjd över den informationen från den höga officerens dotter. Men jag undrar vad flickans familj skulle sagt om de vetat!

2007-09-27 @ 17:10:27
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: carulmare

Härlig historia! Fast någon riktig dementi gav han väl inte, dendär andra pojken? Tror du måste fråga en gång till...! :)

2007-09-27 @ 20:00:06
URL: http://carulmare.blogspot.com/
Postat av: TheHolyGoat

Annaa: Ja, pengar in är en sak, förmågan att få dem att räcka en annan. Men går man tillbaka inte så många decennier var det ju inte fint att låtsas om att man har pengar så flickans föräldrar skulle kanske ha tyckt att det var okej ändå? ...kanske inte...
Carulmare: Nja, står delvis för att jag inte minns exakt vad han sade så här 35 år senare. Men nog muttrade han något om att det var väl inte riktigt så det var, så åtminstone en halv dementi var det.
Vad gäller att fråga igen fick jag ingen vidare kontakt den där pojken förrän några år senare när vi ett tag spelade i samma orkester. Jag minns det som att den där familjen överhuvud taget var märkligt osynlig - t ex så TROR jag bara att han var enda barnet fastän vi bodde grannar med dem i många herrans år.

2007-09-28 @ 15:43:16
Postat av: TheHolyGoat

Svaret till Carulmare skulle ha börjat "nja, mummel, mutter" står delvis för..." o s v. Men jag satte mummel och mutter inom brackets (som i ursprungsinlägget) vilket tydligen fick kommentarseditorn att ta det för en ogiltig html-tag.

2007-09-28 @ 15:58:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0