Pavlov och jag
Någonstans i den ännu inte utredda flyttbråten därhemma - det har ju trots allt bara gått två år - finns några pappersark, kopior ur en nästan tio år gammal journal. Ungefär mitt på det andra eller tredje bladet står det:
02.29 PARTUS
Och på raden under: "FINT flickebarn framföddes i framstupa kronbjudning."
Jag kan inte tänka på det där enda ordet som står för så mycket utan att håret på underarmarna reser sig och ilningar jagar varandra från nacken ned till vaderna. PARTUS - liftoff, varde ljus, timmen noll. Ridån har gått upp och örnen har landat. Ett liv som just har börjat och två som har förändrats så fundamentalt och oåterkalleligt.
Egentligen händer det ju hela tiden. Alla människor har fötts och de flesta får bli mamma eller pappa en dag. Det jag kände är bara vad nästan alla nyblivna förstagångsföräldrar känner. Ändå minskar det inte värdet av det, tvärtom är det härligt att det finns ett underverk som nästan alla kan ta del av, ständigt lika nytt och förunderligt för den som får erfara det. Och man är tacksam, för evigt tacksam mot själva livet för det stora lilla lån man gavs.
Minnet för mig några timmar framåt i tiden. Jag hade omsider hunnit hem och sovit ett par timmar. Det var eftermiddag och jag var tillbaka på BB. Manon skulle gå på toa och skötas om litet grann, så precis som jag hade gjort under de tidiga morgontimmarna satt jag med den lilla varelsen i famnen igen. Jag tittade ner på henne. Hon sov. En radio stod på i rummet och det var Mariah Carey som sjöng. Egentligen är jag inte så hemskt förtjust i hennes wailing-gymnastik men just den här låten kommer alltid att få mig att höja volymen och mina ögon att tåras, för sällan har det spelats något så passande som just den låten där och då, två dagar före julafton med den lilla nyfödda i mina armar: "All I Want For Christmas Is You".
Gråtmildheten. Oj och ja. Jag kan känna igen mig. Jag som sjöng Dancing Queen fram
krystvärkarna och tänkte på att den där lilla Annefrid hade fött fram en son som växt upp och blivit en bjässe. Då borde jag också kunna, tröstade jag mig själv med haltande logik. Nu är det inte långt tills den lilla flickan, som redan vid födseln var så söt att personalen kom lite extra och bara tittade på henne, är en dancing queen och only seventeen. Jag blir helt mjuk och gråtmild av den lilla Abba-truddelutten, för den påminner ju om en stor stund långt från discot.
Sjunga mellan värkarna eller var det under? Något ord föll nog bort. En gullig historia i alla fall och låter helt rätt!
fram tills krystvärkarna=)
skulle det vara. När de där krystvärkarna drog igång tog det bara 15 minuter, så var hon ute. Ingen tid för sång under de 15 minutrarna.
Aha. Fattar. Jo, nog har jag träffat en del starka kvinnor men att sjunga under krystvärkarna lät litet väl Tarzan. :)
