If you can't avoid it, enjoy it
Packat på tunnelbanan igen. Idag var en av de värsta morgnarna på länge - annars brukar det vara på eftermiddagarna som jag hamnar mest i kläm. Det är bara det att jag börjar tycka att det är ganska roligt. Intressant att studera människors reaktioner och beteenden - det frenetiska undvikandet att se på någon som man har hamnat för nära inpå, små subtila artigheter, överväganden av typen "när jag måste hålla i samma stång som honom och tre till, hur nära hans hand kan jag då ha min hand?" - ja ni vet, allt sånt där som folk sysslar med när det är trångt. Inga banbrytande beteendevetenskapliga upptäckter men kul att iaktta.
Jag upptäcker också att jag faktiskt tycker om att tvingas nära inpå folk på det där sättet. Det är litet mysigt med alla dessa människor av alla slag så nära inpå, man skuffas lätt, lämnar plats för någon som måste förbi på ena sidan, makar litet på väskan för någon som ser ut att ha det trångt på andra sidan. Kanske gillar jag det för att jag tycker om fysisk närhet men har litet svårt för att ta initiativ till den (t ex uppmuntrande klapp på ryggen, trycka armen) gentemot andra än mina allra närmaste.
Tro nu inte att jag är någon snuskgubbe som passar på att gnida mig mot andra i trängseln. Men jag har kanske inte så mycket emot att bli litet gniden mot själv, på ett mellanmänskligt och osnuskigt sätt.Jag tycker nog att man rör vid varandra alldeles för lite. Den personliga sfären är stor.
"Man" rör vid varandra för litet? Menar du mig? Några särskilda som du tycker att jag kan röra vid mer..? ;-)
Jag tror inte att jag är rätt person att ge förslag på det:), men jag tror du förstår hur du menar, att man inte ger varandra en klapp på ryggen eller kram om man inte känner varandra väl?
Å andra sidan kan jag tycka hälsningskramar kan vara lite påträngande. Luftkyssar på kinden är inte lika "kroppsliga" liksom, även om det låter mera...kulturellt misstänker jag. Äh, nu är jag ute å cyklar...
Jag menade egentligen bara att JAG inte ger den där klappen eller kramen. Men visst är det många som är sådana. Andra är mer taktila, en del på ett sätt som känns naturligt och trevligt, andra på ett sätt som kan kännas påklistrat och påträngande - så det är inte alltid en enkel balansgång.
Bland dem som berör på ett mindre trevlig sätt brukar det finnas sådana som använder beröring som ett sätt att visa dominans. Gärna med ett leende så att det ska föreställa trevligt på ytan, men därunder en rätt tydlig demonstration av att jag kan minsan klampa in på ditt territorium så mycket jag vill. Jag har bl a haft en del lärare som var sådana. Däremot tycker jag att jag mer sällan stöter på det beteendet nu när jag har blivit litet äldre.
Jag är en hängiven berörare, dels för att jag alltid undrar hur andra änniskor känns och det enda sättet är ju att ta i dem och dels för att det ofta ger en dimension till till alla möjliga relationer. Och för at det är roligt att se hu människor reagerar och för att jag har haft många jobb där det är helt korrekt att ta i människor, till och med en arbetsuppgift. Jag vet inte hur det är med människor, men hos hästarna är det ofta
den som har den högre "statusen" som inleder beröringen. Jag vet inte, men jag undrar om det är så med oss människor och vad i så fall gör med oss.
Och som jag förstår det hos hästar är det inte bara beröring av dominans karaktär, utan också ömsintare varianter som startas upp av den med större status.
Förlåt Bless att jag svara så sakta...har inte hunnit med bloggen på några dagar.
Nog tror jag att det finns en statusaspekt när det gäller beröring mellan människor. I alla fall viss beröring. Om en chef har för vana att beröra (alla gör ju inte det) t ex genom en klapp på axeln så kanske den underställde medarbetaren återgäldar det men det är sällan medarbetaren som börjar.
Men sedan tänker jag att det är kanske inte riktigt status det handlar om. Eller inte bara. Eller att ovanstående kanske är ett specialfall av att beröring kan vara "rollbaserad". En läkare eller sköterska, som exempel, har arbetsuppgifter som kräver att de rör vid folk. Då blir det också okej att de berör på sätt som arbetet rent tekniskt inte kräver men som kanske har en betryggande eller uppmuntrande funktion. Däremot skulle det kännas konstigt om jag som patient lade handen på läkarens axel och sade: "Jo serru doktorn, jag har haft så himla ont i det här knät ett tag."
Ja, en halvtuggad tanke i bästa fall men ändå...
