Föräldrar, en djurart
"Bästa Hanne,
Idag kommenterar och applåderar du beslutet att kräva frånvarointyg från barnomsorgen som förutsättning för att betala ut VAB-ersättning. Inget fel i det, jag tycker inte heller om bidragsfusk.
Däremot stör det mig när du skriver: 'Det finns inga karensdagar i den tillfälliga föräldrapenningen, vilket torde kunna förklara att småbarnsföräldrar trots alla dagisbaciller har mindre egen sjukfrånvaro än barnlösa kolleger.' Det här argumentet har du tagit upp flera gånger förr. Du har till och med sagt att denna statistiska skillnad visar hur utbrett fusket är.
Vad du missar, alternativt förtiger, är att det finns en svaghet i det här sambandet, en annan orsak som bidrar till siffrorna. Jag själv har aldrig tagit ut tillfällig föräldrapenning för något annat än att vara hemma med ett sjukt barn. Ändå har jag betydligt lägre egen sjukfrånvaro sedan jag blev förälder än innan. Varför? Därför att jag ofta inte har tid att vara sjuk. När det är många baciller som går runt är det oftast barnen som insjuknar först och sedan, när jag själv börjar må dåligt, tycker jag inte att jag har tid att gå och lägga mig. Jag är ju redan 'efter' på jobbet eftersom jag just har 'vabbat'.
Detta berättar jag inte för att jag känner mig personligen påhoppad utan som exempel. Jag vet att det finns många som upplever samma sak. Alltså: Att småbarnsföräldrar har mindre sjukfrånvaro än barnlösa beror säkert till en del på bidragsfusk - det finns ju fler belägg för fuskets existens - men också på att många föräldrar har en betydligt högre ribba än andra för vilken nivå av illamående som krävs för att stanna i sängen.
Med vänlig hälsning
(Mitt riktiga namn)
IT-tekniker och småbarnsförälder"
Ovanstående mejlade jag just till Hanne Kjöller på DN. Jag har tagit upp det här tidigare i bloggen men kan inte motstå att upprepa det. Det är ju litet lustigt att det var just Kjöller som återkom till det här argumentet - hon är inte den enda som har använt det men det var henne jag nämnde som exempel förra gången.
Egentligen förenklar jag litet. Visst händer det att jag går till jobbet i tveksamma fall men det känns också som att jag har fått högre motståndskraft av att vara förälder. Jag blir helt enkelt inte lika sjuk. Ett par gånger under det senaste året har barnen varit magsjuka medan jag själv bara har känt av en lätt ostadighet i magen. Andra gånger är det som att kroppen hålls igång under arbetsveckans ekorrhjul av hämtning/lämning och jobb och först när helgen kommer sjuknar man in.
Är det förresten inte lustigt hur man pratar om olika kategorier av folk som om det vore skilda människoarter snarare än bara olika skeden i livet? Inte för att jag tycker att Hanne Kjöller gjorde sig skyldig till det här men jag tänker bl a på en kolumn jag läste i någon av gratistidningarna för några månader sedan. Jag funderade på att kommentera den här men det blev inte av då. Skribenten, en kvinnlig singel någonstans omkring de trettio, ondgjorde sig i alla fall över småbarnsföräldrar: Hur de fuskar med VAB, hur de belastar sina kollegor genom att ständigt smita iväg tidigt för att hämta på dagis, ja, hon hade en hel rad av klagomål och jag minns inte hälften ens. Vad jag däremot minns är den genomgående attityden: Hon talade om småbarnsföräldrar som om de vore en särskild typ av människor. OK, så hon raljerade kanske litet, man vill ju gärna kåsera litet när man ändå skriver krönika, men ändå.
Och jag tänkte: Fattar hon inte att de hon pratar om är folk av precis samma skrot och korn som hon själv? Folk i samma stad, samma tid och samma yrke. Visserligen hade de till skillnad från henne gått och fått barn men även om det är en omvälvande händelse är det livet som förändras, inte personligheten. Så om svenska småbarnsföräldrar är lata, gnälliga och parasitiska (jag skriver OM, märk väl) beror det på att svenskar i allmänhet är sådana. Eller åtminstone den generationen av svenskar. Det är bara det att det är lättare att se det hos dem som är inne i en annan sväng än hos sig själv.
Och de människorna som klagar över att andra "vabbar" mycket verkar tro att det faktum att andra vabbar mycket beror på att de är sämre människor. Inte på att de kanske har sjuka barn, är utan släkt som rycker in som barnpassningsresurs och inte har någon barnflicka hemma som. Om man behöver vabba, för att barnet lider av en sjukdom, är det för att man är av en mindre bra sorts opålitlig människa låter det som. Den attityden är för mig mest ett skrämmande exempel på att den empatiska förmågan, att förstå andras situation, inte är den mest utvecklade.
Inte en slump att det var i en stockholmstidning den där kolumnen stod. I storstaden har det odlats ett drygt förakt mot småbarn och småbarnsföräldrar som bara verkar bli värre bland singlar och barnlösa, inte alls bara helt unga. I bloggar sitter vuxna människor - man får väl ändå räknas vuxen när man är kring 30 - och ondgör sig över mödrar som inte kan få tyst på sina barn i offentliga miljöer (t ex på väg från dagis i t-banan). "Jag blängde på henne så hon skulle fatta att hon måste få tyst på ungen!" Människor som borde fatta bättre. Men de får alltid stort medhåll.
En aspekt till på det där med färre sjukdagar är att har man flera barn så prickar man väl ofta in någon virus tillsammans med någon av dem! Minns allt hur vi låg hemma tre och våndades medan Mannen sprang som en skottspole mellan dagis, jobb och butiker. När jag och något barn var någorlunda friska var det hans och nästas tur.
Nej herre gud, inte hade man tid att fuska med tre barn! Problemet var att hinna jobba! Särskilt den våren alla hade kikhosta och vattkoppor följt av en ovanligt seg kräksjuka.
Singelmänniskor är känsligare eftersom de har mer tid att känna efter, självklart.
När jag läser ovan inser jag att jag ska inte skriva kommentarer när jag jobbat hela natten. De blir obegripliga. Kom att tänka på att när jag liftade runt
i Senegal och Gambia på 80-talet och förvånades och förtjusades av att om ett barn började gråta tog den som stod närmast upp barnet och tröstade. Oavsett relation eller inte till barnet och barnen lät sig tröstas. barne var på något sätt allas ansvar. Väldigt långt från vad vad Annaa M beskriver här ovan om de gnällande bloggarna, har de inte själva varit barn? Minns det inget. Kanske tror de att det är ett evigt tillstånd. 30+, singel och mitt i karriären. Och det gör dem bara kabapla till ekonomisk tillväxt, inte empatisk tillväxt.
kapabla =)
Nu är ju min dotter för gammal för att jag ska vabba med henne (förmodligen?), men jag tänkte verkligen på det där när jag hörde om förslaget i radion... alltså, finns det någon möjlighet att den som är hemma med sjuka barn skulle kunna TJÄNA på det? Vad är det för fusk de vill komma åt, finns det verkligen människor som tar ut VAB, skickar barnen till dagis och stannar hemma själva...? Vad skulle de vinna på det?
Har inte politikerna hittat på en lösning på ett problem som inte finns, här? Eller vad är det jag missar, kan någon förklara?
Bless - respekten för VAB verkar vara rätt olika på olika arbetsplatser. Jag hör aldrig något gnäll om varken min eller andras VAB. Kanske har det att göra med att jag jobbar på en teknisk avdelning - det låter kanske konstigt men en kvinna som jag en gång pratade med, som sysslade med kompetens- och karriärutveckling för kvinnor, sade att enligt hennes erfarenhet var av någon anledning tekniska chefer bland de mest emanciperade bland manliga chefer.
Annaa - vilka som retar sig mest på småbarn och deras föräldrar verkar bero på tid och plats. I innerstaden är det det nämnda klientelet. Går man med barnvagn i en ICA-hall i förorten en vardagsförmiddag är det pensionärerna som blänger och tycker att man är i vägen för deras shoppingvagnar, trots att butiken är nästan tom.
Men du, vuxen vid trettio? En del blir nog inte riktigt vuxna förrän de får barn, fruktar jag. Tyvärr var det nog litet så med mig också.
V-soul - det finns flera sätt att fuska med VAB. Det grövsta är väl att anmäla VAB till Försäkringskassan fastän man jobbar som vanligt. Det faller som ett korthus vid första bästa stickkontroll. Ett annat är att ta ut VAB och vara hemma och renovera medan barnen är på dagis. Ett tredje är att ta VAB i stället för sjukskrivning om man måste ligga sjuk ett par dagar, då slipper man nämligen karensdagen. Det är den varianten som Kjöller m fl tror är orsaken till att småbarnsföräldrar statistiskt har färre sjukdagar än andra.
Jag betvivlar inte att alla varianterna förekommer, så något icke-problem är det nog inte, men kanske inte heller så stort som somliga tror.
(Det här är andra gången jag skriver det här svaret. Första gången, när jag var nästan klar, kom det upp ett meddelande att en automatisk uppdatering av systemet var klar och att omstart krävdes för att uppdateringen skulle börja gälla. Meddelandet hade bara en OK-knapp och ett "stängningskryss" uppe i hörnet - inget val "starta om senare" som det brukar finnas i Windows XP och tidigare - så jag klickade på krysset. Datorn startade om lik förbannat. Sedan hängde den sig under uppstarten. Sedan startade den om igen, satte igång en långdragen recoveryprocedur för att den hade misslyckats med att starta, startade om igen och en halvtimme efter att jag klickat på det där krysset kunde jag börja skriva igen. Alltså: Windows Vista är ett operativsystem gjort av idioter för idioter. Om du inte har råkat ut för det än, var glad och fortsätt undvika åtminstone ett par år till.)
*skrattar*... Man får tacka för din ihärdighet, då! :-) Jag fattar ändå inte riktigt det där med VAB-fusket - menar du att folk både har lön och får VAB-ersättning samtidigt? I så fall fattar jag ju att man kan tjäna på det, fast det låter som ett rätt krångligt sätt att försöka dra in mer pengar, men jag trodde att de föräldrar de ville klämma åt var de som hellre nöjer sig med den lägre ersättningen som VAB ändå måste ge, jämfört med att jobba...? För det verkar ju så korkat, om det är det folk gör, att det knappast borde vara något problem som behöver lösas... fast jag har kanske missförstått hur folk gör, då?
Nej visst, att VABba är ju förlust jämfört med att jobba, så det är ju inget man gör på pin kiv. Däremot kan man ta till det om man ändå vill eller måste vara vara borta från jobbet av något annat skäl än att sköta sjuka barn, t ex renovera huset, hålla koll på hantverkare, svartjobb på sidan eller egen sjukdom. Det är sådana varianter de vill stävja genom att kräva intyg på att barnen inte var i dagis/skolan.
Som ett litet PS kan jag tillägga att Hanne Kjöller faktiskt svarade på mitt mejl redan samma dag som jag skrev det. Men jag vill inte lägga ut hennes svar här, det känns inte riktigt juste när hon bara skrev det som svar till en privatperson. Hon var i alla fall ganska skeptisk till min förklaring.
