Dösnack

Det var en solig höstdag för länge sedan. Jag och några arbetskamrater, däribland min dåvarande chef, satt ute och drack kaffe efter lunchen. Det dösnackades om ditt och datt. En berättade om en ung man som han hade läst om, någon som intet ont anande hade suttit och kört sin bil och plötsligt blivit spetsad av en påle eller något liknande som hade flugit av flaket på lastbilen framför honom. Ja, det kan gå fort, sade vi. En annan mindes en annan ganska ung man som hade dött knall och fall av brusten aorta. Det var tydligen någon medfödd svaghet som han inte hade vetat om.

"Ja, så kan det vara", sade jag. "Det var ju något i den stilen med mamma. Hon hade alltid lätt för att få blåmärken, precis som mormor, och man sade att det berodde på att de hade sköra blodkärl. Och så fick mamma en tumör i hjärnan och de skulle gå in och kolla om den var elakartad men under operationen brast ett stort blodkärl - det var redan svagt och höll inte när trycket utifrån från vävnaden runt omkring lättade."

Det blev alldeles tyst. En av kollegorna tittade bort, en annan såg generad ut. Sedan harklade chefen sig och började tala om något annat.

Jag såg så tydligt vad de tänkte: Vad pinsamt att vi råkade börja prata om döden, när det är mindre än ett halvår sedan hans mamma dog! Och vad jobbigt att han själv pratade om henne, vad skulle vi säga?


Det är drygt tolv år nu sedan mamma dog. Inget speciellt med det. Det gör inte ont längre även om jag saknar henne och sörjer att hon aldrig fick se mina barn, nu när jag ser dem växa upp till underbara små personer. Däremot tänker jag ibland på den där fikaincidenten, särskilt när människor omkring mig drabbas av dödsfall bland sina nära. Är det inte underligt vilket valhänt förhållande vi moderna svenskar har till döden?

Kanske är vi så rädda för att säga fel sak att vi hellre tiger och tittar bort.

Kanske har vi blivit sådana kontrollfreaks, som försöker planera allt och försäkra oss mot allt, att vi inte klarar av att påminnas om det vi inte kan kontrollera.

Kanske har vi blivit så förtjusta i våra relativt trygga och skyddade liv att vi inte vill kännas vid att döden fortfarande är en del av dem. Liemannen ska komma efteråt, inte stryka runt omkring mig och skrämmas innan det är dags.


Hur det nu är - vare sig det beror på något av ovanstående, på alltihop eller något annat - så har vi i alla fall blivit experter på att icke-hantera döden. Låtsas som att det regnar, vägra att befatta oss med den förrän vi absolut måste. Nettot av denna strävan är att den som drabbas av närståendes dödsfall ofta får känna sig obekväm - som om förlusten vore något pinsamt och jobbigt som man bör undvika att genera sin omgivning med. Ungefär som homosexualitet för ett par decennier sedan eller oäkta barn ännu längre tillbaka.


Ja, jag är väl inte så duktig själv på det där. Men för några år sedan, under min tid som chef, hade jag en medarbetare vars fru fick cancer och så småningom avled. Då - och särskilt med det gamla fikasamtalet i minne - kände jag att jag som var hans chef inte bara kunde tassa runt det utan jag ställde en del stillsamma frågor om hur det var. Och han svarade och berättade. De samtalen blev varken jobbiga eller pinsamma utan något jag minns med värme och jag har fortfarande en god personlig relation till den mannen, vars chef jag inte längre är.

Kommentarer
Postat av: Annaa M

Instämmer i allt! Som du vet hade ju Mannen smaklösheten att drabbas av sjukdom och ond bråd död för 9 år sedan. Så jag har varit med om allt ovanstående. Icke minst det där med att döden är något pinsamt som man ska undvika genera sin omgivning med. De flesta som drabbats av död vill inget hellre än att prata med folk, om allt möjligt. Det lustiga är att kvinnor kan känna djup empati med andra kvinnor som blivit övergivna av sina män, särskilt om det är för en annan kvinna, detta kan ältas och sörjas och kollektivt begråtas hur mycket som helst, som om vi levde i ett samhälle där det verkligen är en tragedi rent socialt och ekonomiskt att bli övergiven. Som om det bara är män som överger! Men någon som blivit änka ska bita ihop och hålla käften, gå vidare, inte störa omgivningen. Ytterst få var de vänner som aktivt hjälpte till och stöttade. Desto fler kunde räknas bort direkt efter begravningen, det gällde framförallt Mannens vänner som blivit våra gemensamm. De hade ju inga plikter alls, så enkelt att bara klippa av. Några hälsar inte ens på mig när man ses på stan...

Jag tror man skulle behöva lite mer tema döden i själva livet...

2007-10-08 @ 21:55:51
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: TheHolyGoat

Tema döden, ja, det skulle nog behövas bättre för vuxna än för ångestdrabbade nioåringar (apropå aktiviterna i N:s klass som har diskuterats hos Manon).

2007-10-09 @ 09:52:04
Postat av: bless

Det är lite som om man inte nämner döden kommer den inte att drabba. Min pappa dog när jag var nybliven tonåring och jag har förlorat många sedan dess. Dessutom har jag haft döende som profession och följt många den sista stunden. Döden är lika bra att förlika sig med, den kommer hur man än gör och den är en god påminnelse om möjligheterna vi har i livet. Vet man med sig att man kan förlora allt hela tiden, inbillar jag mig att man lever mindre slarvigt med sin tid.

2007-10-10 @ 16:53:15
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: TheHolyGoat

Ja Bless, jag minns din tråd om Memento Mori och Duende. Tänker på den rätt ofta.

2007-10-10 @ 18:19:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0