Åldersstrecket

Dagens DN slår upp stort att många femtioplussare faktiskt hellre skulle jobba ett tag till än gå i avtalspension, om de fick välja.
Jag vet inte om det är bara jag men det kändes på något sätt som att artikeln andades inte så litet förvåning mellan raderna...

Jag är snart fyrtiofyra och mina yngsta barn är tre och ett halvt. Jag har haft barn under fem år, dagishämtning och -lämning, VAB och allehanda bobyggande de senaste tio åren. Nu börjar jag kunna engagera mig mer i jobb igen och när jag passerar femtio om sex år lär jag vara mitt uppe i det och mycket långt ifrån att fundera på att dra mig tillbaka. I det är jag knappast särskilt originell - jag har skaffat barn i ungefär den ålder då de flesta gör det nuförtiden, låt vara ett par fler än genomsnittet. Hur jag kommer att känna när jag är sextio har jag däremot ingen aning om.

Det är alltså en ganska märklig sak att klumpa ihop folk som har mer än en tredjedel kvar av sitt arbetsliv med dem som snart ska gå i pension, när det är just inställning till arbete och pension man talar om. Samtidigt är det väldigt symptomatiskt för hur vi ser på ålder och arbete nuförtiden. Vi ska födas, gå igenom dagis- och skolålder och sedan gymnasium, sedan ska man ut och resa och leva livet ett tag innan man pluggar vidare. Efter avslutade akademiska studier ska man ut och resa litet till och sedan ut i arbetslivet, där man ska vara flexibel och göra sina hundår i bemanningsföretag, projektanställningar eller andra sorters påhugg tills man har etablerat sig. Vid det laget har man passerat trettio med god marginal och om man har lyckats hitta sig en partner på vägen och skaffa sig en ordentlig bostad är det hög tid att börja tänka på att reproducera sig innan fertiliteten börjar avta. Då är det dags för jobbet och jaget att ta plats i baksätet, för nu ska det hämtas, lämnas och vabbas, engagemanget ska kanaliseras mot läxor, utvecklingssamtal, matsäckar, fritidsaktiviteter och att organisera avkommans sociala liv, samtidigt som man naturligtvis ska upprätthålla ett mysigt hem i tipptopp skick med levande ljus och puttrande grytor. Så småningom börjar barnen bli självgående men då har man passerat femtio och förväntas inte ha något kreativt att bidra med längre, förresten fattar man ju ändå ingenting av hur det fungerar idag, så det är väl dags att börja fundera på att dra sig tillbaka och förresten, du har väl inte glömt bort att fixa pensionsförsäkring?

OBS - i ovanstående schema bör du också lämna utrymme för minst två av följande: Militärtjänstgöring, livskris till följd av skilsmässa eller liknande, omvärdering och nystart till följd av arbetslöshet eller stresskollaps, ideellt och/eller politiskt arbete samt allmänt självförverkligande.

När jag var barn minns jag att jag såg sådana som bara verkade vara vuxna, arbetande människor utan att vara på väg in, ut eller tillfälligt borta från det. Jag trodde att det var så större delen av livet skulle vara.

Kommentarer
Postat av: Annaa M

Fattar inte hur jag kunde missa det här inlägget! Det där skrev jag mil om för några år sedan och har återkommit till ämnet. Jag ställde till ett rejält liv i GP när det var ett stort upplagt reportage över flera sidor där ett par unga kvinnliga reportrar gjorde ett sådant där häpet reportage om att det fanns GAMLA kvinnor som valde att vara kvar i arbetslivet i stället för att ta sitt ANSVAR som mormödrar. De kvinnor de intervjuade var mellan 52 och 55 typ. Ingen var ens i närheten av folkpensionsålder. De ställde inte frågan om det alls var möjligt för dessa kvinnor att gå i pension. Vid sidan av hade de korta intervjuer med unga mödrar som ondgjorde sig över att deras morsor inte ställd upp nog mycket utan valde sin egen karriär.

Jag påpekade naturligtvis att många av babyboomens mödrar skulle ha barn på lågstadiet och många år kvar av försörjningsbörda vid den ålder som de unga reportrarna tyckte att vi var överåriga på arbetsmarknaden och borde dra oss tillbaka och sköta om barnbarnen. För att inte tala om farsorna!

Sedan dess har medelåldern för förstagångsföräldrar höjts med några år. Men de unga reportrarna på nyhetsredaktionerna lever in sin egen värld och tittar inte på statistik. Så ämnet återkommer igen och igen. Jag blir så trött...

2007-12-19 @ 00:06:08
URL: http://annaamattsson.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0