Sjöfararminnen

Min mormors mor kom från en skräddarsläkt men gifte sig med en sjöman. De fick ett antal barn, både söner och döttrar, exakt hur många minns jag inte. Min mormor var äldst av döttrarna. Sönerna gick i pappans fotspår, alltså till sjöss.
Så kom första världskriget. Sverige var neutralt men det hindrade inte våra sjömän från att beröras av krigets realiteter: Blockader, minor, ubåtar. Den första tragedin som drabbade familjen hade dock bara indirekt med det att göra.
Fartyget där en av de yngre sönerna arbetade låg en vinternatt i en svensk hamn. Hamnen var mörklagd, jag föreställer mig att det hängde ihop med de ubåtar som härjade på Östersjön, och den unge mannen hade vakten ensam mitt i natten. Vad som hände kunde man bara gissa när man följande dag drog upp hans döda kropp ur vattnet. Det förmodades att han hade gått en sväng på den isiga kajen, halkat och ramlat i.
Förmodligen fanns det inte mycket han kunde få grepp om på de lodräta kajerna och släta skeppssidorna. I alla händelser skulle han inte ha orkat kämpa länge i det iskalla vattnet.
Men kriget fortsatte och efter en tid kom ett annat fruktat besked. Faderns skepp hade gått under i Sydatlanten - minsprängt - och fadern själv rapporterades saknad, förmodat omkommen.
Där tycker man att det kunde ha räckt för den hårt drabbade familjen men det skulle komma mera. Innan kriget var slut hann ett nytt sorgebud nå dem. Den äldsta brodern hade rapporterats saknad sedan hans skepp hade torpederats av en tysk ubåt utanför USA:s östkust.

Så kom freden men vardagen var hård för gammelmormor. På dagarna arbetade hon som sköterska på lasarettet för att förtjäna familjens uppehälle. På kvällarna var det sista som mormor såg innan hon somnade hur hennes mor satt i skenet av en fotogenlampa och stoppade strumpor, lagade kläder och andra sysslor. Mormor själv tog i stor utsträckning hand om de yngre barnen, det hade hon gjort redan tidigt eftersom fadern för det mesta hade varit på sjön.

Åren gick och så, någon gång på trettiotalet, kom ett brev från ett land i Sydamerika. Det var från fadern. Han hade inte alls drunknat utan blivit upplockad av ett passerande fartyg och landsatt i nästa hamn som det anlöpte. Han hade funnit sig mycket väl tillrätta i det här landet utan ransoneringar och vinterkyla, långt från det oroliga Europa. Nu hade han emellertid börjat känna sig till åren kommen och fått hemlängtan, så skulle man kunna tänka sig att han fick komma hem igen?
Det fick han inte, tyckte mormors mor - hade han hållit sig borta så länge utan att höra av sig, så fick det vara. Men till Sverige och hemstaden återvände han likafullt. Mormors mor släppte inte in honom i hemmet men mormor träffade på honom på stan då och då tills han avled mot slutet av fyrtiotalet. På så vis gick han miste om det sista kapitlet i historien.

Några år in på femtiotalet anlände nämligen ett brev till staden. Adressen bestod bara av ett efternamn och stadens namn. Brevet bars ut till landshövdingen, för hans efternamn var detsamma som stod på kuvertet. Av innehållet förstod dock landshövdingen att det inte var till honom utan till någon annan med samma efternamn. Efter en liten efterforskning gick brevet vidare till rätt adressat - mormors familj.
Brevet kom från USA, från en kvinna vars far nyligen hade dött efter en tids sjukdom. Han hade kommit till Amerika som skeppsbruten under första världskriget. Till följd av förlisningens trauma och de skador han ådragit sig hade han lidit av minnesförlust. Han hade byggt upp ett nytt liv åt sig och skaffat familj men under den sista tidens sjukdom hade vissa minnen börjat återvända. Han hade kommit ihåg sitt riktiga efternamn, vilken stad han kom ifrån och en del andra detaljer. Bland annat mindes han sin snälla syster Jenny, som hade varit så snäll och tagit hand om alla. Mormor förstod på beskrivningen att det var henne han hade kommit ihåg även om han hade blandat ihop hennes namn med en av de yngre systrarnas.

Mormor är borta sedan många år liksom mamma, som var den som först berättade det här för mig. Jag har inte skrivit ner det förrän nu, så förmodligen har jag glömt en och annan detalj och kanske blandat ihop något, men i stora drag stämmer det nog. Det finns efterkommande till mormors äldste bror i Seattle-trakten. Jag tänker ibland att jag kanske också har avlägsna släktingar i Sydamerika men hur det är med det lär jag aldrig få veta.

Kommentarer
Postat av: bless

Oj, skepp o hoj, vilken fantastisk historia. Bra att du skriver ner den :)

2007-05-21 @ 22:37:42
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: Manon

Verkligen spännande! Den som tappade minnet kan ursäktas men den som tyckte klimatet var bättre och såg sin chans - förstår att gammelmormor blev putt!

2007-05-22 @ 09:37:12
URL: http://manon.blogg.se
Postat av: TheHolyGoat

Ja, det är svårt att begripa gammelmorfars beteende. Man kan kanske spekulera i om sjömän förr - genom dåtidens könsroller kombinerat med att de var borta så långa tider - kan ha haft en svagare känsla av ansvar för familjen. Men jag vill ändå inte tro att hans agerande speglar en inställning som var normal för hans yrkeskår och tid.

2007-05-22 @ 11:26:58
Postat av: carulmare

Blir inspirerad av att också skriva ner, inte låta släkthistorierna glömmas bort. Kanske skall jag ta mig tid i sommar under semestern...
Ändå är det kanske något särskilt med dem som hade havet som arbetsplats, fiskare och sjömän. Så många dödfall - ja, och försvinnanden också. Sjömännen var ju borta så långa tider, banden till familjen blev kanske ganska tunna. Så havet tog ofta sjöfararna, på ett eller annat sätt.

2007-05-23 @ 10:39:31
URL: http://carulmare.blogspot.com
Postat av: Inga M

Vilken fantastisk historia! Den är ju ett viktigt arv att föra vidare till nästa generation. Jag skriver också ibland på min blogg om bygden förr för att bevara en del som kommer att glömmas annars. Hoppas ingen raderar ut alla våra bloggar, då är allt borta på en sekund!

2007-06-21 @ 00:21:51
URL: http://inga.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0