Goodbyee

I sju-åttaårsåldern gick jag igenom en period av stark dödsskräck. Oftast slog den till när jag hade gått och lagt mig och jag kunde ligga i timmar i panisk skräck för att alltihop skulle ta slut en dag, att min kropp skulle grävas ner i jorden och förstöras. Jag hade en viss gudstro - en typ av lågintensiv barnatro som jag hade ärvt av min mamma - men den var inte tillräckligt stark för att hjälpa mig. Jag var inte tillräckligt säker på att det verkligen skulle komma någonting efter detta liv. 

Nu går min äldsta dotter igenom samma stadium. Ibland far hon plötsligt upp och gråter, nästan skriker, säger i panik att hon inte vill dö, att hon inte vill att jag och mamma och syskonen ska dö. Hon vill att vi ska få vara tillsammans för evigt.
Hon hade en sådan episod igår. Jag tog henne i min famn och i mitt knä, satt och kramade henne och sade att hon hade ett långt liv framför sig, att mamma och jag skulle finnas och älska henne länge, länge än och efter oss skulle syskonen finnas kvar (såna här gånger tackar jag gudarna för att de är många). Jag sade att hon skulle bli vuxen och inte behöva oss lika mycket, att jag förstod hur hon kände eftersom jag kände likadant i hennes ålder men att man vänjer sig. Och att det inte kunde vara på något annat sätt, hur skulle det bli om alla människor från alla tider levde kvar, tänk så trångt det skulle bli på jorden! Och att just det faktum att döden finns gör livet ännu viktigare, att ta vara på sig och varandra, göra det bästa av det. 

När hon lugnat sig litet - vilket säkert berodde mer på mina armar om henne än på vad jag sade - pratade vi om att det finns de som tror att man kommer till himlen och de som tror att man föds igen. Jag sade att jag hoppas på att det ska bli någonting sånt, att jag inte kan tänka mig att kärlek kan bara försvinna så där, på något sätt kommer man nog att vara tillsammans! Så återknöt jag till samtalet som jag berättade om i Mellisteologi. Vår äldsta var inte med om det men de andra kom ihåg det, visade det sig. Lillasyster sade att hon inte alls tänker låta myrorna bada när hon blir fågel. Hon tänker äta upp dem. Det var därför hon skulle ta med dem till stranden. 

Men det är svårt att trösta sitt barn för döden. Egentligen, om man inte har en väldigt stark religiös tro, finns det ju ingen direkt tröst annat än att man vänjer sig vid tanken. Just barnets död är ju dessutom det som man som förälder allra minst vill tänka på.
Själv har jag inte längre någon direkt skräck för min egen död. Jag kan utan större svårighet hantera båda de alternativ som står till buds för mig som agnostiker, att det bara blir slut på allt eller att det kommer någonting annat efter. Men liksom dottern känner jag sorg inför tanken på att vi en vacker dag inte ska få vara tillsammans längre. Jag har inte sagt det, så jag tror inte att det är jag som har förmedlat detta till henne - men ändå. 

Det finns de som kommer till en punkt när de känner sig färdiga med livet, tycker att de har fått tillräckligt för att kunna skiljas från det i godo. Andra har sån livsaptit att de aldrig kommer dit hur gamla de än blir. Jag vet inte vilka som är mest avundsvärda. Huvudsaken är att man har fått chansen att leva livet. Många fick aldrig det.
Vi tittade på Black Adder på DVD igår kväll sedan de små somnat - sista omgången, den som tilldrar sig under första världskriget. Det var äldsta dottern som ville det. Inom ett par-tre avsnitt hade vi alla somnat. Jag vaknade lagom till det sista avsnittet och såg det i sin helhet, det där kapten Edmund Blackadder, menige Baldrick och de andra slutligen måste gå till anfall så som man gjorde i det kriget - klättra upp ur skyttegraven och marschera fram mot motståndarens kulsprutor. Ögonblicket då skämten tar slut, för ännu efter nittio år (drygt sjuttio när serien spelades in) går det inte att göra sig lustig över: Miljoner och miljoner unga män från Frankrike, Tyskland, England, Ryssland och en rad andra länder som fick sin framtids alla möjligheter utbytta mot en mardröm i ett skitigt dike och ett meningslöst slut. De fick inte chansen.Och när bilden tonade över i en nutida vy av Flanders vallmotäckta fält grät jag. Det kan tyckas litet patetiskt och överspänt, det var ju så länge sedan, men tragiska för mig är inte så mycket den död alla dessa män fick utan allt liv de aldrig fick, och det kan ingen tid göra ogjort.

Kommentarer
Postat av: henrik

När jag som litet barn för första gången började ställa existensiella frågor började min mor att gråta. Hon trodde antagligen att jag fundera på att ta livet av mig och fick mig att lova att aldrig någonsin fråga sådana frågor igen. Sedan dess har jag aldrig någonsin pratat om sådant med henne. Jag håller vad jag lovar.
Att du sätter dig ner med din dotter, kramar om henne, lyssnar på hennes rädsla och möter henne på största allvar låter därför fantastiskt fint i mina öron. Då lär du henne att hantera sina rädslor genom att prata om dem.

2007-06-18 @ 14:23:06
URL: http://blogg.expressiv.se
Postat av: TheHolyGoat

Att ta barnen på allvar och uppmuntra barnen till att prata om vad som bekymrar dem - det är ju vad man vill men det är inte alltid så enkelt i praktiken. Men i just det här fallet var det inte så svårt eftersom jag känner igen hennes känsla så väl och eftersom jag vad jag minns (då när jag var barn) blev bemött på ungefär samma sätt själv.
Ang. att din mor inte ville prata om det - det kan ju vara som du säger att du skrämde henne. Men jag kan tänka mig att en förälder också kan ha svårt att prata om det p g a egen dödsskräck eller varför inte av skräck för barnets död. Att ens egna barn ska dö (förhoppningsvis efter en själv, men ändå) kan som sagt vara en obehaglig tanke.

2007-06-18 @ 16:37:51
Postat av: carulmare

Livsaptit. Det är väl det det handlar om, för din äldsta dotter. När man är barn eller ung, är livskraften så stark, för de flesta. Jag minns att jag inte kunde begripa att man skulle dö. Det verkade omöjligt, absurt. Livet kunde inte bara ta slut...

2007-06-19 @ 00:23:01
URL: http://carulmare.blogspot.com
Postat av: TheHolyGoat

Ja, det är så obegripligt för henne men ändå har det börjat gå upp för henne att det är sant. Det är väl då den där skräcken sätter in. Mina yngre barn talar också om döden men de är inte rädda - för de har ännu inte insett vilken realitet den är.

2007-06-19 @ 16:25:50
Postat av: bless

Pre-pubertal kris som ofta komer kring sexårsåldern, när barnet börjar inse att deras existens är en och ändlig, om man talar fackspråk.
Som förälder kan man väl bara göra som du, prata om det och trösta. Jag har ibland som jobb att följa de som ska dö i deras sista stund. De är också rädda, precis som din dotter, hur gamla de än är saknar de ofta sina föräldrar. Då återstår bara kroppskontakt, famn och hand och att vara samman som tröst. Jag har följt tillräckligt många i deras sista stund för att våga påstå att de flesta är rädda, vill inte vara ensamma och gärna allra minst håller någons hand. Den stora trösten tror jag är att någon öppnar sin famn. Vi är inte gjorda för att klara allt allena.

2007-06-21 @ 21:04:37
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: TheHolyGoat

Ja, nu är jag långsam på att svara...har inte haft tid/ork till bloggen sen i torsdags.
Men det är intressant att få fackspråksbelysningen på det också, Bless. Vad gäller verkligt döende människor har jag ytterst liten erfarenhet men jag kan tänka mig att det är som du säger, även de som känner sig "färdiga" blir säkert också rädda när slutet närmar sig.

2007-06-26 @ 16:00:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0