Stans kortaste blogg

Det var en solig höstdag för länge sedan. Jag och några arbetskamrater, däribland min dåvarande chef, satt ute och drack kaffe efter lunchen. Det dösnackades om ditt och datt. En berättade om en ung man som han hade läst om, någon som intet ont anande hade suttit och kört sin bil och plötsligt blivit spetsad av en påle eller något liknande som hade flugit av flaket på lastbilen framför honom. Ja, det kan gå fort, sade vi. En annan mindes en annan ganska ung man som hade dött knall och fall av brusten aorta. Det var tydligen någon medfödd svaghet som han inte hade vetat om.

"Ja, så kan det vara", sade jag. "Det var ju något i den stilen med mamma. Hon hade alltid lätt för att få blåmärken, precis som mormor, och man sade att det berodde på att de hade sköra blodkärl. Och så fick mamma en tumör i hjärnan och de skulle gå in och kolla om den var elakartad men under operationen brast ett stort blodkärl - det var redan svagt och höll inte när trycket utifrån från vävnaden runt omkring lättade."

Det blev alldeles tyst. En av kollegorna tittade bort, en annan såg generad ut. Sedan harklade chefen sig och började tala om något annat.

Jag såg så tydligt vad de tänkte: Vad pinsamt att vi råkade börja prata om döden, när det är mindre än ett halvår sedan hans mamma dog! Och vad jobbigt att han själv pratade om henne, vad skulle vi säga?

Det är drygt tolv år nu sedan mamma dog. Inget speciellt med det. Det gör inte ont längre även om jag saknar henne och sörjer att hon aldrig fick se mina barn, nu när jag ser dem växa upp till underbara små personer. Däremot tänker jag ibland på den där fikaincidenten, särskilt när människor omkring mig drabbas av dödsfall bland sina nära. Är det inte underligt vilket valhänt förhållande vi moderna svenskar har till döden?

Kanske är vi så rädda för att säga fel sak att vi hellre tiger och tittar bort.

Kanske har vi blivit sådana kontrollfreaks, som försöker planera allt och försäkra oss mot allt, att vi inte klarar av att påminnas om det vi inte kan kontrollera.

Kanske har vi blivit så förtjusta i våra relativt trygga och skyddade liv att vi inte vill kännas vid att döden fortfarande är en del av dem. Liemannen ska komma efteråt, inte stryka runt omkring mig och skrämmas innan det är dags.

Hur det nu är - vare sig det beror på något av ovanstående, på alltihop eller något annat - så har vi i alla fall blivit experter på att icke-hantera döden. Låtsas som att det regnar, vägra att befatta oss med den förrän vi absolut måste. Nettot av denna strävan är att den som drabbas av närståendes dödsfall ofta får känna sig obekväm - som om förlusten vore något pinsamt och jobbigt som man bör undvika att genera sin omgivning med. Ungefär som homosexualitet för ett par decennier sedan eller oäkta barn ännu längre tillbaka.

På dagis i morse satt den en lapp upptejpad på ett skåp. Där stod ett utdrag från ett samtal igår.
A (vår mellanpojke, 5): "Vet du X, jag är kär i asfalt."
X (jämnårig flicka): "Och jag är kär i dig."
Han håller stilen, vår lille charmör. Om ni undrar över asfalten så har det gjorts ett mindre gatuarbete nära dagis och våra tre små blev väldigt fascinerade av asfaltering och frågar en massa om det.

Det är många små intressanta och roliga samtal man får lyssna till nu. De konverserar verkligen när de leker. Lösryckta repliker flyger förbi medan man skyndar runt för att röja av frukostbordet och plocka i ordning och det är inte förrän efteråt som man hinner undra vad det var för sammanhang de kom ur egentligen. Som lillflickan (3,5) i morse: "Man måste kissa länge på dagis, det stämmer."
Hon kryddar gärna talet med lillgamla vändningar som 'det stämmer'. Lillgammalt är sött vid tre och ett halvt, inte irriterande som det kan vara när de kommer uppåt skolåldern.

Jag såg på reklamen i tunnelbanan att nu finns "Vilse i pannkakan" att köpa på DVD. Vad bra, det kan jag skrämma hustrun med! Nej, inte köpa den, det vore för grymt - det räcker att jag berättar att den finns.

"Bästa Hanne,

Idag kommenterar och applåderar du beslutet att kräva frånvarointyg från barnomsorgen som förutsättning för att betala ut VAB-ersättning. Inget fel i det, jag tycker inte heller om bidragsfusk.

Däremot stör det mig när du skriver: 'Det finns inga karensdagar i den tillfälliga föräldrapenningen, vilket torde kunna förklara att småbarnsföräldrar trots alla dagisbaciller har mindre egen sjukfrånvaro än barnlösa kolleger.' Det här argumentet har du tagit upp flera gånger förr. Du har till och med sagt att denna statistiska skillnad visar hur utbrett fusket är.

Vad du missar, alternativt förtiger, är att det finns en svaghet i det här sambandet, en annan orsak som bidrar till siffrorna. Jag själv har aldrig tagit ut tillfällig föräldrapenning för något annat än att vara hemma med ett sjukt barn. Ändå har jag betydligt lägre egen sjukfrånvaro sedan jag blev förälder än innan. Varför? Därför att jag ofta inte har tid att vara sjuk. När det är många baciller som går runt är det oftast barnen som insjuknar först och sedan, när jag själv börjar må dåligt, tycker jag inte att jag har tid att gå och lägga mig. Jag är ju redan 'efter' på jobbet eftersom jag just har 'vabbat'.

Detta berättar jag inte för att jag känner mig personligen påhoppad utan som exempel. Jag vet att det finns många som upplever samma sak. Alltså: Att småbarnsföräldrar har mindre sjukfrånvaro än barnlösa beror säkert till en del på bidragsfusk - det finns ju fler belägg för fuskets existens - men också på att många föräldrar har en betydligt högre ribba än andra för vilken nivå av illamående som krävs för att stanna i sängen.

Med vänlig hälsning

(Mitt riktiga namn)

IT-tekniker och småbarnsförälder"

Ovanstående mejlade jag just till Hanne Kjöller på DN. Jag har tagit upp det här tidigare i bloggen men kan inte motstå att upprepa det. Det är ju litet lustigt att det var just Kjöller som återkom till det här argumentet - hon är inte den enda som har använt det men det var henne jag nämnde som exempel förra gången.

Egentligen förenklar jag litet. Visst händer det att jag går till jobbet i tveksamma fall men det känns också som att jag har fått högre motståndskraft av att vara förälder. Jag blir helt enkelt inte lika sjuk. Ett par gånger under det senaste året har barnen varit magsjuka medan jag själv bara har känt av en lätt ostadighet i magen. Andra gånger är det som att kroppen hålls igång under arbetsveckans ekorrhjul av hämtning/lämning och jobb och först när helgen kommer sjuknar man in.

Någonstans i den ännu inte utredda flyttbråten därhemma - det har ju trots allt bara gått två år - finns några pappersark, kopior ur en nästan tio år gammal journal. Ungefär mitt på det andra eller tredje bladet står det:

02.29      PARTUS

Och på raden under: "FINT flickebarn framföddes i framstupa kronbjudning."

Jag kan inte tänka på det där enda ordet som står för så mycket utan att håret på underarmarna reser sig och ilningar jagar varandra från nacken ned till vaderna. PARTUS - liftoff, varde ljus, timmen noll. Ridån har gått upp och örnen har landat. Ett liv som just har börjat och två som har förändrats så fundamentalt och oåterkalleligt.

Egentligen händer det ju hela tiden. Alla människor har fötts och de flesta får bli mamma eller pappa en dag. Det jag kände är bara vad nästan alla nyblivna förstagångsföräldrar känner. Ändå minskar det inte värdet av det, tvärtom är det härligt att det finns ett underverk som nästan alla kan ta del av, ständigt lika nytt och förunderligt för den som får erfara det. Och man är tacksam, för evigt tacksam mot själva livet för det stora lilla lån man gavs.

Minnet för mig några timmar framåt i tiden. Jag hade omsider hunnit hem och sovit ett par timmar. Det var eftermiddag och jag var tillbaka på BB. Manon skulle gå på toa och skötas om litet grann, så precis som jag hade gjort under de tidiga morgontimmarna satt jag med den lilla varelsen i famnen igen. Jag tittade ner på henne. Hon sov. En radio stod på i rummet och det var Mariah Carey som sjöng. Egentligen är jag inte så hemskt förtjust i hennes wailing-gymnastik men just den här låten kommer alltid att få mig att höja volymen och mina ögon att tåras, för sällan har det spelats något så passande som just den låten där och då, två dagar före julafton med den lilla nyfödda i mina armar: "All I Want For Christmas Is You".

Packat på tunnelbanan igen. Idag var en av de värsta morgnarna på länge - annars brukar det vara på eftermiddagarna som jag hamnar mest i kläm. Det är bara det att jag börjar tycka att det är ganska roligt. Intressant att studera människors reaktioner och beteenden - det frenetiska undvikandet att se på någon som man har hamnat för nära inpå, små subtila artigheter, överväganden av typen "när jag måste hålla i samma stång som honom och tre till, hur nära hans hand kan jag då ha min hand?" - ja ni vet, allt sånt där som folk sysslar med när det är trångt. Inga banbrytande beteendevetenskapliga upptäckter men kul att iaktta.

Jag upptäcker också att jag faktiskt tycker om att tvingas nära inpå folk på det där sättet. Det är litet mysigt med alla dessa människor av alla slag så nära inpå, man skuffas lätt, lämnar plats för någon som måste förbi på ena sidan, makar litet på väskan för någon som ser ut att ha det trångt på andra sidan. Kanske gillar jag det för att jag tycker om fysisk närhet men har litet svårt för att ta initiativ till den (t ex uppmuntrande klapp på ryggen, trycka armen) gentemot andra än mina allra närmaste.

Ur min deckarflod, som jag tidigare har berättat om, höjer det sig stundom en och annan riktig klippa. En sådan är den här:

Även om den har funnits på svenska i över ett år är den värd att tipsa om för dem som liksom jag mest handlar sina böcker i snabbköpet, eftersom den först rätt nyligen har kommit ut som pocket.
I Sverige har den fått ett pris som bästa utländska kriminalroman men i den mallen passar den bara i så måtto att utgångspunkten är ett begånget mord och berättarjaget en polis som deltar i utredningen. Därifrån utvecklar sig berättelsen inte till en om ledtrådar och briljanta slutledningar utan till en om människorna och samhället i en liten fransk stad under första världskriget - och mest av allt om moral och skuld.
Det är en mörk och tragisk historia. Kanondundret och de sårade från fronten utgör den dystra fonden. Klassamhället och en rättsskipning som mest handlar om att kväsa och leverera syndabockar är ramverket. Innehållet är människorna i all deras skröplighet - de är i sanning grå själar, inga hjältar men sällan heller uppsåtliga skurkar. Inget är beständigt och få är vad de ser ut att vara: En idealistisk ung officer mognar till en samvetlös och cynisk överste, en bortskämd överklasshustru blir en tålmodig och medmänsklig änka. Många dör men ingen av de verkliga mördarna straffas.
Om detta berättar Claudel med inlevelse och fantastisk precision. Han rör sig fram och tillbaka i tiden och viker ut i små sidoepisoder och biografier över bifigurer som jag tycker är en av de största behållningarna av boken. Det finns drag av surrealism och inslag av humor som aldrig övergår i löje. Ett exempel är när berättarjagets far dör och dödsbudet framförs till dennes ende granne och livslånge fiende - en liten scen som är komisk och rörande på samma gång.
Grå själar är en hemsk berättelse som jag suger på långt efter avslutad läsning och ska läsa mycket långsamt nästa gång. För jag kommer att läsa om den.

Alltså, dagens boktips: "Grå själar" av Philippe Claudel....BOING.

Isobel Hadley-Kamptz funderar i sin blogg över vad våra barn kan göra för att chocka oss när de kommer till revoltstadiet. För hennes egen del skulle det vara om sonen blev gammelmoderat: "Kungssången, snaps, slipover och kvasiadliga namn. Eller för all del bara försvarsvärnare och antifeminist."
Jag undrar, vad skulle jag själv kunna chockeras av?
Politiskt lär det bli svårt (om jag som Isobel på grundval av social sannolikhet räknar bort risken att något av barnen blir nasse). Jag är van vid spännvidd i åsikterna, har ett syskon som förr kallade sig kommunist medan jag själv i gymnasieåldern var med i ungmoderaterna - f ö ett bevis på att man kan ändra sig, det är ett av de få riksdagspartier som jag aldrig har röstat på.

Musik - också svårt. Pappa spelar dragspel och jag har spelat fiol. Bland musik jag kan uppskatta att lyssna på finns bl a klassiskt, rap, punk, hårdrock och jazz.

Sexualitet. Tänk om någon av dem blev bög/flata eller något annat sånt som förr kallades för "avvikande"? Tala om att sparka in öppna dörrar. Jag vet inte ens om jag är riktigt hundraprocentigt hetero själv och det bekymrar mig inte. All ömsesidig kärlek är bra kärlek.

Fylla och festande? Skulle inte tro det. Förresten, innan femton års ålder kommer de att ha hört så mycket Uppsala-nostalgi från mig och hustrun att de antagligen blir helnykterister allihop på pin kiv. Men inte ens då tror jag att jag blir chockad.

Snatta, vandalisera, klottra, slåss. Då skulle jag reagera. Göra vad jag kan för att få dem på bättre vägar. Men chockeras? Jag är inte en förälder som tror att just mina barn är immuna mot att dras in i sådant.

Nej, det är bara att konstatera: Det jag kommer att chockeras av lär komma som en ren överraskning för mig. Livet är spännande, eller hur?